Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - 1958, H. 8 - Vatten och avlopp i landskommuner, av Gunnar Wikander
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Bilden kan kompletteras med en översikt av
kostnaderna i samband med
byggnadsplane-institutets tillämpning på sex skilda
byggnads-planeområden belägna inom Västernorrlands
och Jämtlands län, tabell 2. Den genomsnittliga
kostnad som kommunen har att bestrida för att
omvandla den befintliga råmärken till fullt
färdig tomtmark, är av storleksordningen 7 000
kr. per tomtplats, vilket motsvarar 4—5 kr/m2
tomtmark. Det är att märka att denna siffra
icke innefattar kostnad för vägar, belysning
och liknande, då kommunerna icke hittills
velat engagera sig i dessa kostnader (och icke
heller enligt gällande lagar haft skyldighet att
så göra).
Vatten- och avloppsposten har som synes
mycket stor betydelse för kommunerna såväl totalt
som relativt sett, och det är all anledning att
nogsamt beakta dessa frågor i samband med
upprättandet av de detaljplaner, som enligt
modernt betraktelsesätt bör upprättas, innan
tätbebyggelsen släppes lös.
Bestämmelser
Enligt § 3 i lagen om allmänna vatten- och
avloppsanläggningar (SFS nr 314/1955), som
trädde i kraft den 1 juli 1955, ankommer det
på kommunen "att ombesörja eller tillse, att
allmän vatten- och avloppsanläggning kommer
till stånd så snart omständigheterna det
medgiva", då vatten- och avloppsfrågan för visst
område måste ordnas i ett större sammanhang
till förekommande av sanitär olägenhet.
Stadgandet i fråga måste tolkas så, att en kommun
under inga förhållanden kan undandra sig
skyldigheten att ombesörja eller tillse att
gemensam vatten- och avloppsanläggning
kommer till stånd inom byggnadsplanerat
(stads-planerat) område avsett för helårsbebyggelse.
En sådan tolkning stödes till fullo såväl av
lagtexten som av förarbetena till lagen.
Lagen medger som synes att kommunen icke
nödvändigtvis står som huvudman för
anläggningen. Huvudmannen kan uppträda i snart
sagt vilken som helst skepnad, men han måste
oavvisligen besitta vissa egenskaper, som
närmare preciseras i § 2 av nämnda lag.
Det första villkoret är att kommunen
samtycker till att anläggningen skall handhas av
annan än kommunen. Som andra villkor
kommer att länsstyrelsen skall kunna godkänna
den presumtive huvudmannen, vilket icke får
ske såframt han icke kan uppvisa "eller på
grund av utfästelse från kommun eller annan
kan antagas komma att förfoga över medel till
fullgörande av sina förpliktelser såsom
huvudman". Utvecklingen inom de norrländska länen
har alltsedan början av 1940-talet entydigt
pekat mot att kommunerna engagerat sig som
huvudman för vatten- och avloppsfrågan såväl
inom de egentliga tätorterna som inom de
mera glesbebyggda områdena. Där är det alltså
rent undantagsvis som andra huvudmän
uppträder på arenan. Denna regel torde med all
säkerhet komma att bli den dominerande även
inom övriga delar av landet, även om, som
redan framhållits, lagens bestämmelser medger
en annan lösning.
Utformningen av anläggningen regleras i § 4,
där det bl.a. stadgas, att allmän vatten- och
avloppsanläggning icke får utföras inom område
för fastställd generalplan, stadsplan eller
byggnadsplan, så att områdets ändamålsenliga
bebyggande försvåras eller syftet med
bestämmelserna eljest motverkas. Huvudmannen har
i princip full bestämmanderätt över
verksamhetsområdets omfattning. Länsstyrelsen kan
dock i vissa fall korrigera detta.
Ett av de viktigaste stadgandena återfinnes i
§ 14, enligt vilken huvudmannen har rätt att i
full utsträckning ta ut de avgifter av brukarna,
som fordras för att täcka anläggnings- samt
drift- och underhållskostnader. Om
anläggningen är utformad för att utöver sedvanligt
spillavloppsvatten också avleda dagvatten från
gator, vägar och andra allmänna platser inom
område under stadsplan eller byggnadsplan,
har huvudmannen rätt att täcka de härvid
uppkommande merkostnaderna genom avgifter på
"tomter och andra för bebyggande avsedda
fastigheter inom området".
Hur snart är nu huvudmannen skyldig att ta
itu med utbyggandet av vatten- och
avloppsanordningarna? Inom stadsplanerat område
finnes vissa regler om avloppsledningar
angivna (byggnadslagen § 49—§ 55 samt
byggnadsstadgan § 34). För vattenledningar och
deras anordnande samt avloppsledningar i övrigt
hade man tidigare bara haft att tillgå
hälsovårdsstadgans bestämmelser. I och med att
vatten- och avloppslagen tillkommit har man
fått en mycket säkrare grund att stå på vid
besvarandet av dessa frågor. Lagen ger
kommunen både rätt och skyldighet att utföra
vatten- och avloppsanläggning vid en sådan
tidpunkt att sanitär olägenhet aldrig hinner
uppkomma. Kommunen har därigenom laglig
täckning för ett beslut att bygga ut ledningar i takt
med bostadsbebyggelsen.
Tabell 2. Sammanställning av kommunala kostnader i samband
med bgggnadsplaneinstitutets tillämpning (1955 års prisläge)1
TEKNISK TIDSKRIFT 1958 tf)J
Ko per hektar effektiv
byggnadsplan kr. stnad per tomtplats kr. Andel av totala
kostnads-engagemanget »/o
Utredningskostnader
Grundkartearbete ................ 160 40 0,55
Byggnadsplanearbete ............. 75 20 0,26
Vatten- och avloppsförslag ....... 1 165 270 4,02
Kostnader för planens genomförande
Kontroll och arbetsledning för
vatten- och avloppsanläggningar . . 2 100 525 7,24
Egentlig anläggningskostnad för
vatten och avlopp ............... 25 500 6 100 87,93
Summa 29 000 6 955 100,00
1 Ur uppsats i Landskommunernas Tidskrift 1956 h. 9.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
