Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - 1958, H. 8 - Andras erfarenheter - Bättre butylgummidäck, av SHl - Hindrande av förkromat ståls rostning, av SHl - Gamla växelströmsgeneratorer, av Lr - Gifter i färger, av SHl
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
andras erfarenheter
Bättre butylgummidäck
För att ett däck skall bli av god kvalitet är god
adhesion mellan korden och gummit nödvändig. Ett
sätt att åstadkomma den är behandling av korden
med ett lämpligt impregneringsmedel. På denna väg
lär man nu i USA ha framställt butylgummidäck
(Tekn. T. 1957 s. 118) soin vid vägprov med 160
km/h hastighet visat sig lika hållbara som handelns
däck av samma konstruktion.
Korden impregneras vanligen med en latex av
samma gummi som används i däcket. För att öka
adhe-sionen till korden försätter man latexen med ett
fenolharts. Butylgummi, som är en helt mättad
po-lymer, har dock andra kemiska egenskaper än andra
gummisorter, varför fenolharts inte ger ett fullgott
impregneringsmedel med butylgummilatex.
Bättre resultat har emellertid uppnåtts med ett
resorcinol-formaldehydharts, erhållet med
natrium-hydroxid som katalysator och ett
formaldehyd-resorcinolförhållande av minst 1,4. Det har visat sig
att största adhesionen uppstår, om
impregnerings-medlet innehåller 0,4 mol harts per 100 g latex och
dess pH ställs in på 8—9. Vidare är det viktigt att
inte för högt tryck används vid kordens pressning
mellan valsar efter doppningen i
impregneringsmed-let. Tryckets betydelse är särskilt stor för rayonkord
och mindre utpräglad men alltjämt påtaglig för
nylonkord (Chemical & Engineering News 23 sept.
1957 s. 82). SHl
Hindrande av förkromat ståls röstning
För att undvika bildning av fula rostfläckar på
förkromat stål har man utarbetat en metod vid vilken
ett tunt zinkskikt fälls ut elektrolytiskt på stålet
innan detta förkoppras, förnicklas och förkromas.
Zinken ger då stålet katodiskt skydd, under bildning
av vita korrosionsprodukter som lär kunna gnidas
bort från kromytan.
Den stora svårigheten vid metodens genomförande
är att hindra zinkens legering med kopparn. Hur
detta problem lösts berättar man emellertid inte.
Processen har hittills utförts bara i laboratoriet, och
man vet ännu inte om svårigheterna kan övervinnas
även i kommersiell skala (Chemical & Engineering
News 12 aug. 1957 s. 90). SHl
Gamla växelströmsgeneratorer
Den tekniska livslängden på kraftstationsmaskineri
överskrider ofta den livslängd, som förutsättes vid
de ekonomiska kalkylerna. Exempel härpå börjar
nu framträda, då de äldsta kraftstationerna kommit
upp i den ålder, att de måste helt ombyggas. I
Tin-fos kraftstation vid Notodden i Norge
installerades 1904 och 1907 två svenska trefasgeneratorer på
vardera 2 830 kVA, 5 500 V, 250 r/m och 50 Hz med
tillhörande matare (fig. 1). Båda generatorerna var
i drift till 1955, då det gamla kraftverket nedlades
och ersattes med en ny station. Generatorerna har
Fig. 1. En 50 dr
gammal trefas
generator på
2 830 kVA.
emellertid sålts till andra norska kraftföretag och
får därför fortsätta sin gärning i elförsörjningens
tjänst ännu åtskillig tid framåt (Aseas Tidning 1957
s. 82). Lr
Gifter i färger
Skeppsbottenfärger skall inte skydda fartyg bara
mot korrosion utan också mot beväxning. De
innehåller därför vanligen koppar- eller
kvicksilverföreningar (Tekn. T. 1954 s. 1059) vilkas verkan beror
på den hastighet varmed de lakas ut och gör ytan
giftig för organismerna.
Färger, innehållande kopparcyanat och med
karb-amid-formaldehydharts som bindemedel, har visat
sig icke hindra algväxt. En liknande lack,
innehållande 20 »/o DDT, räknat på torrvikten, torkade till
en kristallin yta i vilken DDT var endast delvis
bundet. Sedan färgen utsatts för atmosfären visade
den sig hindra växt av långhalsar (Lepas fasicularis)
mycket effektivare än färger, innehållande liknande
mängder bensenhexaklorid, som tycktes avdunsta
för snabbt.
DDT har också använts i dekorativa färger, men
dess effekt på flugor beror då på i vilken grad
kristallerna är exponerade i ytan. Därför är blanka
färger olämpliga. För matta färger spelar valet av
lösningsmedel stor roll för den form som
insekt-bekämparens kristaller får. Dessa får givetvis inte
vara för små. En tillsats av ca 5 °/o DDT behövs.
Kallhärdande karbamidhartser har med viss
framgång provats som bindemedel i färger, innehållande
DDT, Gammexan och Dieldrin. De tycks ge
betingelser som är gynnsamma för utbildning av en
effektiv yta, dvs. en i vilken insektbekämparen inte är
helt täckt av bindemedlet. Färgskikten har visat
sig vara livsfarliga för flugor ännu efter ett år. DDT
tycks vara mindre effektivt än de andra
insekt-bekämparna.
För att hålla flugor borta från torkande, målade
ytor sätter man ibland en smula kamfer till oljan.
Om denna metod verkligen har önskad effekt, kan
den rekommenderas, eftersom kamfern avdunstar
snabbt och därför inte skadar färgskiktet.
När mögel växer på målade ytor har det oftast
sina rötter i grundmaterialet, ty färgen har i
allmänhet inget näringsvärde. Prov med 2 °/o av ett
antal mögelbekämpare i en järnoxidfärg har visat
att kvicksilverföreningar är effektivast; därefter
följer klorfenoler och salicylanilin. De senare är
verkningslösa i mängder under 0,3 °/o. Vidare har
zinkvitt tydlig effekt som mögelbekämpare (W F
Dagget i Paint Manufacture sept. 1957. s. 337). SHl
TEKNISK TIDSKRIFT 1958 jf^l
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
