Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - 1958, H. 8 - Nya material - En värmehärdig elast, av SHl - Aluminiumskum, av SHl - Böcker - MTM, av R L - Exportförpackning, av E Nothin
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
En värmehärdig elast
Fluorhaltiga polymerer är som bekant stabila vid
relativt hög temperatur, men en typisk sådan, t.ex.
polytetrafluoreten (Teflon) är närmast ett harts och
inte en elast. Polymerer med lägre fluorhalt kan
emellertid också visa anmärkningsvärd termisk
stabilitet. För att en hartsartad polymer som Teflon
skall övergå till en elast måste dess molekyler
göras mera lättrörliga, de måste vidare göras
heterogena genom införande av atomer eller grupper
med stor volym och slutligen måste
dubbelbindningar införas för att polymeren skall kunna vulkas.
Molekylerna kan göras lättrörliga genom
infog-ning av metylengrupper i atomkedjan vilket kan
ske genom användning av vinylidenfluorid som
mo-nomer. Genom att utgå från en monomer med den
allmänna formeln CF2 = CFX kan man föra in den
voluminösa gruppen X. En elast, i vilken X är en
kloratom, har tidigare omnämnts (Tekn. T. 1955
s. 472), och man tillverkar nu bl.a. ett
sampoly-merisat av vinylidenfluorid och hexafluorpropen, i
vilken X är en CF3-grupp. Den senare elasten går
under handelsnamnet Vitön A.
Denna polymer saknar visserligen
dubbelbindningar men de vid kolatomerna bundna väteatomerna
möjliggör vulkning med peroxider, högenergetisk
strålning (t.ex. ^-strålning) eller med visssa
poly-funktionella aminer. De tre vulkmedlen ger typiska
vulkanisat med likartade allmänna egenskaper, men
vart och ett av dem ger bättre resultat i något
avseende.
Polyaminvulkning är sålunda bäst för allmänna
ändamål då denna metod är lättast att genomföra.
Peroxid ger en produkt med största resistens mot
kemikalier (t.ex. röd rykande salpetersyra).
Betastrålning (7 X 108 Bep från en Van de
Graaf-gene-rator) och 24 h i ugn vid 205°C ger en produkt med
god elasticitet och stor resistens mot flytning under
tryck. Vid vulkning med peroxid eller /^-strålning
får man ljusa produkter, vid vulkning med
poly-amin mörka.
Vulkanisaten uppges ha utmärkt stabilitet i värme.
De förlorar sålunda bara 10—-20 %> i brottgräns
och förlängning vid 100 dygns upphettning till
205°C. De förstörs snabbare vid 230—260°C, men
deras stabilitet anses god även vid så hög
temperatur. Vid 315—370°C är de användbara under några
timmar, men de behåller sin form och föraskas
eller brinner inte som många andra elaster gör
(S Dixon, B Bexford & J S Bugg i Industrial &
Engineering Chemistry okt. 1957 s. 1687—1690).
SHl
Aluminiumskum
I USA har man utarbetat en metod för uppblåsning
av aluminium med en gas till en skummetall vars
volymvikt understiger 1 kg/dm3. Materialet är
eldfast och har gott korrosionsmotstånd. Det kan
sågas, spikas och limmas samt är styvt på grund av
cellstrukturen. Det förefaller lämpligt som
ersättning för trä i många konstruktioner.
Man har emellertid ännu inte löst problemet att
tillverka aluminiumskum i band eller plattor med
exakta dimensioner. Vidare är materialets
tryckhållfasthet relativt liten varigenom dess gjutning,
svetsning och smidning försvåras. Dess celler trycks
nämligen ihop vid för stark mekanisk bearbetning.
Man anser dock att skummetaller har stort tekniskt
intresse därför att de har stor styvhet vid liten
volymvikt.
Som blåsmedel vid tillverkning av aluminiumskum
används ett gasavgivande fast ämne, t.ex. titan-
eller zirkoniumhydrid. Det suspenderas i en
eutek-tisk blandning av aluminium och magnesium som
smälter under hydridens sönderfallstemperatur.
Suspensionen sprutas in i en smälta av aluminium eller
en aluminium-magnesiumlegering med hög
smältpunkt. Härvid hålls smältan nära stelningspunkten
och under tryck för att gasutvecklingen inte skall
börja för tidigt.
När trycket minskas faller hydriden sönder, och
vätgasen blåser upp metallen till ett skum som
snabbkyls innan det hunnit falla ihop.
Vätgasutvecklingen är mycket snabb, särskilt om den i hydriden
ingående metallen är löslig i aluminium.
Materialets hållfasthet och volymvikt varierar rätt
mycket beroende på cellernas antal och storlek vilka
i sin tur bestäms av blåsmedlets natur och mängd,
dess dissociationstemperatur och kylningens
snabbhet. Celldiametern kan varieras från i genomsnitt
1,5 till 25 mm.
Då aluminium-magnesiumlegeringars smältpunkt
varierar med deras sammansättning, kan olika
blåsmedel komma i fråga. Man kan använda titan-,
barium- eller litium-aluminiumhydrid; även ämnen som
kopparftalocyanin och silikoner kan utnyttjas
(Chemical & Engineering News 29 juli 1957 s. 56).
SHl
MTH, av Bengt Bäcklin, Ivan Edman & Per
Söderström. Svenska MTM-Föreningen,
Stockholm 1957. 84 s., 14 fig., 10 tab. 8 kr.
Inledningsvis framhålles att syftet med denna skrift
är att lämna en orientering om MTM-metoden, så att
läsaren får en uppfattning om inom vilka områden
metoden lämpligen kan komma till användning.
Skriften är en omarbetning av Skoindustrins
Forskningsinstituts "MTM — ett väsentligt framsteg inom
arbetsstudietekniken" (Tekn. T. 1952 s. 758).
Sedan arbetsstudiernas utveckling, MTM-metoden
och MTM-data behandlats, redogörs för hur en
arbetsanalys med hjälp av MTM utföres. Därefter
behandlas MTM som hjälpmedel för metodförbättring
och ackordsättning. Skriften avslutas med en
redogörelse för vidareutveckling, utbildning och
erfarenheter i samband med MTM.
Skriften gör inte anspråk på att vara en lärobok
men uppfyller väl det av föreningen uppställda
syftet att ge intresserade en orientering om metoden.
R L
Exportförpackning, av Bengt Samson.
Exportföreningens Förlag, Stockholm 1957. 128 s., 92
fig. 22 kr.
Boken ger en koncentrerad framställning av olika
förpackningsproblem och deras lösning, speciellt
avseende exportvaror. Det betonas att
förpackningen är ett led i själva produktionen — det sista ledet
innan varan lämnar fabriken — men även att det
ej finnes någon allmängiltig patentlösning av
emballageproblemet, som därför måste behandlas
individuellt från fall till fall.
TEKNISK TIDSKRIFT 1958 jf^l
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
