Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - 1958, H. 9 - Högtemperaturmaterialens utveckling, av Elmar Umblia - Svensk bilism 1957, av EBr - »Sanitäringenjör», av WS
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
för har man i sådana fall börjat återgå till lägre
presstryck. Skärpta krav på homogen
fördelning av materien har väckt nytt intresse för
vissa speciella pressförfaranden, såsom
isosta-tisk och vibrationspressning.
I samband med tillverkning av
korundproduk-ter och vissa kerametaller har metoder för
gjutning av en icke-plastisk massa utabetats.
Gjutningen är en ekonomisk formgivningsmetod,
som erbjuder ganska stora möjligheter att
variera former och dimensioner. Storleken
begränsas främst av sinterugnens storlek samt
genom svårigheter att stödja den gjutna
formkroppen under sintringen.
Med förfinad sinterteknik är det numera
möjligt att erhålla sintermaterial med över 95 °Io
av teoretisk täthet och med en i motsvarande
grad förhöjd mekanisk hållfasthet.
Sinterpro-duktens täthet och hållfasthet ökar till en viss
gräns med sintringsgraden, beroende på hur
kornstorleken samt porernas antal och storlek
härvid ändrar sig. Ovanför den
sintringstem-peratur, som svarar mot största täthet, börjar
den mekaniska hållfastheten att sjunka
snabbare än tätheten på grund av sekundär
re-kristallisation (fig. 3).
Vissa små tillsatser har en gynnsam effekt på
tätsintringen av svårsintrade material, t.ex. av
andra tillsatser, t.ex. av MgO eller SiO„ till A1203
till U02 och av MgO till BeO. Försöksresultat
tyder på, att tätsintringen i sådana fall
underlättas genom ökad gitterdiffusion på grund av
strukturstörningar hos grundmaterialet. Genom
andra tillsatser, t.ex. av MgO eller SiO, till A1,03
kan sekundär rekristallisation förhindras.
Slutord
De mest lovande typerna av nya
högtempera-turmaterial är kombinationer av metaller och
icke-metaller i olika strukturformer. Fortsatta
framsteg med dessa tycks emellertid kräva en
fördjupad kännedom om den
fysikalisk-ke-miska bakgrunden till de, stundom ganska
komplicerade samband, som råder mellan
materialegenskaperna och komponenternas art,
mängdförhållande, kornstorlek, dispersionssätt,
ytspänning, vätningsförmåga m.m. Dessutom kan
utvecklingen underlättas genom ett intimt
samarbete mellan pulvermetallurger och
keramiker, som redan besitter en rik praktisk
kunskapsfond inom två materialområden, mellan
vilka gränsen alltmer utsuddas, när det gäller
nya material för högtemperaturteknik, för
verktygsskär m.m.
Litteratur
1. Westbrook, J H: Metal-cerainic compositions. Ceram.
Bull. 31 (1952) s. 205.
2. Campbell, J B: Clad and precoated metals. Mat. & Metli.
40 (1954) juni s. 113.
3. Wachtman, J B: Basic knowledge of ductility
impruve-ment. J. amer. ceram. Soc. 37 (1954) s. 291.
4. McGreigiit, L B & Sowman, H G: Ceramics for nuclear
power applications. Ceram. Bull. 35 (1956) s. 176.
5. Norton, J T: Development of cermets as structural
materials. Ceram. Age 67 (1956) h. 4 s. 22.
6. Johnson, J B: Ceramic fuel materials for nuclear
reac-tors. J. Metals 8 (1956) s. 660.
7. Goetzel, C G & Adamec, J B: Infiltration of cermets for
improved toughness. Metal Progr. 70 (1956) dec. s. 101.
8. Humenik jr, M & Parikh, N M: Cermets. J. amer.
ceram. Soc. 39 (1956) s. 60, 40 (1957) s. 315, 335.
9. Fabian, B J: Hard coatings and surfaces for metals. Mat.
& Meth. 45 (1957) jan. s. 121.
10. Grant, N J & Preston, O: Dispersed hard particle
strengthening of metals. J. Metals 9 (1957) s. 349.
11. Curran, M T m.fl.: Ceramic reinforced allogs and plated
cermets. MADC Techn. Bep. 57—39 maj 1957.
Svensk bilism 1957. Beräkningar av
transportarbetet för person- och godstrafik i jämförelse
med bl.a. järnvägarna visar att bilismen tar en allt
större del av totala arbetet. Antalet personkilometer
för bilarna har ungefär trefaldigats på sex år.
Personbilar och bussar tar numera ca 70 °/o av totala
persontransporterna. Lastbilarna har ökat sin andel
i transportarbetet från 17 °/o 1950 till 26 °/o 1956.
Den genomsnittliga transportlängden för
varutra-fiken har under samma tid ökats från 16 till 20 km
för bilarna och från 209 till 239 km för
järnvägarna. Lastbilarna transporterade under 1956 ca 80 °/o
av den totala godsmängden. Värdemässigt uppgick
lastbilstransporterna till 68 °/o av totala värdet för
godstransporterna (ca 3 500 Mkr.) eller ca 2,6
gånger så mycket som järnvägarna tog in samma år.
Personbilarnas antal ökade rekordmässigt under
1956 (ännu mer 1957) men antalet lastbilar i
förhållande till folkmängden är alltjämt relativt lågt.
Danmark och Norge ligger t.ex. i detta avseende
långt före. Exporten av svenska bilar, särskilt
personbilar, har starkt ökats.
Antalet i trafikolyckor dödade och skadade har
under 1954—1956 ökats med ca 5 °/o medan
bilantalet har ökats med ca 30 °/o ("Bilismen i Sverige
1957", Stockholm 1957). EBr
"Sanitäringenjör" är en ny ingenjörsbeteckning,
som genomgående använts av Nordiska Kommittén
för Hälsovårdsutbildning i dess betänkande
"Gemensam nordisk hälsovårdsutbildning" (Tekn. T. 1958
s. 202).
I detta betänkande definieras sanitäringenjörerna
såsom "tekniskt utbildad personal (ingenjörer,
arkitekter m.fl.), som är verksamma på olika fält
inom den sektor av den offentliga hälsovården
som inriktas på omgivnings- eller miljöhygieniska
frågor. Sanitäringenjörer i denna vidsträckta
bemärkelse omfattar exempelvis tekniker som
handlägger ärenden om vattenförsörjning och avlopp,
stadsplanering, bostadshygien, renhållning,
arbetsplatsernas hygien samt med livsmedelshanteringen
sammanhängande hygieniska frågor."
Begreppet sanitäringenjör såsom det här definierats
synes olämpligt och i detta sammanhang onödigt.
Införandet av detta begrepp enligt utredningens
definition kommer att bidra till att öka den
begreppsförvirring som redan råder på det hygieniska
området genom att definitionen endast innefattar
personal som är verksam inom den offentliga
hälsovården, medan personer med motsvarande
utbildning och sysselsättning inom den privata sektorn
ej räknas in under denna benämning. Därtill
kommer att själva namnet "sanitäringenjör" är mindre
lyckligt, då det leder tanken till "sanitet" och detta
ord i vårt språk, åtminstone i tekniska
sammanhang, ofta ges den mera inskränkta betydelse det
har i "värme, ventilation och sanitet" (Svenska
Teknologföreningens yttrande om betänkandet
"Gemensam nordisk hälsovårdsutbildning"). WS
TEKNISK TIDSKRIFT 1958 jf^l
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
