Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - 1958, H. 10 - Jonosfärundersökningar med raketer och satelliter, av Torleiv Orhaug
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
"whistlers" (elektromagnetiska
lågfrekvens-signaler från blixturladdningar som utbreder
sig längs jordens magnetiska kraftlinjer)
indikerat relativt stor elektrontäthet på höjder
ungefär lika med jordradien. Efter upptäckten
av radiokällor i världsrymden (radiostjärnor)
har man haft möjligheter att utföra mätningar
av områden i jonosfären över F2-skiktet.
Jonosfärens inverkan på denna radiostrålning är
emellertid en integrerad effekt och detta
försvårar tolkningen av resultaten.
Även om man i stort sett känner jonosfärens
beteende under ostörda förhållanden och de
långfrekventa variationerna, är det många
frågor rörande de jonosfäriska och
jordmagnetiska störda förhållandena och de kortvariga
variationerna, som fortfarande är olösta. Dessa
frågor har mycket stor betydelse för
förutsägelser av långdistansradiokommunikation.
Här skall bara anföras Störmers teori om en
ringformad elektrisk ström i jordens
ekva-torialplan på ett avstånd av 20 000—30 000 km
från jordytan. Denna strömring, som skulle
uppkomma under kraftiga solutbrott, kan
orsaka världsomfattande magnetiska stormar och
jonosfärstormar.
Frågor rörande jonosfärens turbulens och
oregelbundenheter i elektrontäthet har fått allt
större betydelse, eftersom jonosfärisk
spridning av radiovågor under de senaste åren har
blivit ett värdefullt komplement till
lång-distanstransmission inom
ultrakortvågsområ-det. Turbulensförhållanden kan man bl.a.
utforska med hjälp av finstrukturundersökningar
av jonosfärreflekterade radiovågor och
jono-sfärtransmitterat brus från radiostjärnor.
Inom alla de områden som här liar skisserats
kan man med hjälp av raketer och satelliter
få mycket värdefulla informationer.
Mätningar med hjälp av raketer
Redan år 1945 började man i USA att
planlägga uppsändande av tyska V2-raketer för
forskning i samband med raketteknik och
ballistik. Ett antal vetenskapliga institutioner fick
i detta sammanhang inbjudan att delta i dessa
experiment med instrument och apparatur
som kunde ge data om den övre atmosfären.
Under loppet av 1946—1950 uppsändes 50
raketer av V2-typ. Ett flertal av dessa innehöll
bl.a. apparatur för mätning av lufttryck,
spek-trografer för undersökning av solens
ultravioletta strålning, sändare för jonosfärstudier,
apparatur för luftprov, kameror för
jordfotografering, apparatur för mätning av kosmisk
strålning, magnetometrar för mätning av
jordens magnetfält samt fjärrmätningsutrustning
för överföring av uppmätta data.
Ett experiment, som givit information 0111
N (/i)-fördelningen är följande: En signal med
relativt låg frekvens och dess sjätte överton
transmitteras simultant från raketen (4,274
MHz och 25,644 MHz). Signalen med högsta
frekvensen påverkas praktiskt taget ej av
jonosfären. Den ordinära och extraordinära kom-
Fig. 2. Med hjälp
av från raket
utsända radiovågor
bestämd fördelning
av antalet fria
elektroner som
funktion av höjden
över jordytan.
ponenten av 4,274 MHz-signalen mottas på två
korsade antenner och dessa komponenter
fre-kvensmultipliceras med faktorn 6 och blandas
med 25,644 MHz-signalen. Resultatet blir då
två svävningskomponenter och dessa blir
beroende av raketens hastighet och
brytningsindex i jonosfären. Sådana mätningar hoppas
man skall kunna ge upplysningar om den lägre
delen av jonosfären (D- och E-skikten).
En annan metod för undersökning av
jonosfärens elektrontäthet består däri att man från
markytan utsänder två pulssignaler.
Frekvensen för den ena signalen ligger i närheten av
f„E, medan den andra frekvensen är mycket
högre än f0E (t.ex. 4 MHz ocli 500 MHz).
4 MHz-signalen retarderas avsevärt på grund
av elektrontätheten, medan den andra signalen
ej påverkas. När dessa två signaler anländer
till raketen, skickar denna svarspulser med
information om tidsskillnaden på en mycket
hög frekvens, fig. 2 (Lien, Marcou, Ulwick,
Aarons, McMorrow 1954)1.
Vid långdistanstransmission på kortvåg vet
man ej vilken utbredningsmodus, som är
avgörande. För att undersöka detta förhållande
över en 3 200 km lång transmissionssträcka
har man utfört följande experiment: En
puls-modulerad signal med frekvensen 13,5 MHz
utsänds från en markstation A. Denna signal
mottas både av raketen och en markstation B
i närheten av utskjutningsplatsen. En
ultra-kortvågssändare överför sedan den mottagna
13,5 MHz-signalen från raketen till station B.
Med uppgifter om raketens avstånd från
station B kan skillnaden i gångtid mellan
direkt-transmitterad signal mellan A—B och signal
mottagen i raketen beräknas och på basis
härav transmissionsförhållandena. Resultaten är
emellertid ofta svårtolkade och det har ej
publicerats många resultat.
Mätningar av lufttryck och lufttäthet kan
utföras med direkta metoder (Lagow)1 och
härur kan sedan temperaturen, som funktion av
höjden, beräknas.
Den största nackdelen med mätningar enligt
raketmetoden är, att raketen endast befinner
Höjd
km
TEKNISK TIDSKRIFT 1958 jf^l
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
