Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - 1958, H. 12 - Sveriges sjökartläggning, av Per Olof Fagerholm
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Fig. 5. Ramning. utföres vanligen ramning med en horisontell
stock eller stållina som med vertikala styva
strävor hålles på det önskade djupet (fig. 5).
Såväl stångsvepning som ramning är
synnerligen tidsödande, och även den mycket tätt
lagda lödning som utföres för att finna alla
"grundanledningar" och ytterligare loda dessa
tar sin rundliga tid.
Ett sjömätningsfartyg med fyra
mätningsför-rättare, en kartograf och 30 mans ytterligare
besättning hinner med nuvarande metodik på
5 månader mäta ungefär 50 km2
skärgårdsvatten.
Utsjömätning
Vid utsjömätningen bestämmer man positionen
med en extra noggrann Decca-kedja (Tekn. T.
1946 s. 153, 911; 1947 s. 378; 1955 s. 571), som
flyttas med några säsongers intervall för att
täcka nya havsområden. Från en
huvudsändare utsändes kontinuerligt radiovågor, som
efter en frekvensändring återutsändes av två
slavsändare placerade ett hundratal kilometer
på var sida om huvudsändaren. Dessa
radiovågor kommer i fas, när skillnaden i avstånd
till huvudsändare och slavsändare är en
multipel av våglängderna. Punkter med samma
avståndsskillnad bildar en hyperbel. För
vartdera paret huvudsändare—slavsändare erhålles
en skara hyperblar med signalerna i fas på
hyperblarna och ur fas mellan dem. En
ombord på mätningsfartyget befintlig
specialmottagare räknar under förflyttningen och visar
på sin Deccometer antalet passerade hyperblar
och anger även läget (fasförskjutningen) i
punkter mellan dem.
Decca-kedjans tre nämnda stationer placeras
så att hyperblarna skär varandra under
förmånliga vinklar och ger en god
positionsbestämning.
Genom att från en särskild kontrollstation
automatiskt korrigera slavstationernas
sändning hålles hyperbellägena konstanta. Inom
det normala mätningsområdet om ca 10 000
km2 kan man räkna med ett största medelfel
om ca 20 m och ett lokalt medelfel vanligen
under 10 m. Om radiovågorna går över land,
måste vissa korrektioner dock dessförinnan
göras, eftersom radiovågornas
utbredningshastighet påverkas av markens konduktivitet.
Vid utsjömätningen användes på grund av de
i regel större djupen större kursavstånd än vid
kustsjömätningen, men grundanledningarna
lodas förhållandevis tätt. Någon stångsvepning
förekommer vanligen ej, utan ekolodets
minsta-djupsiffra accepteras.
Sjömätningens tillförlitlighet
Den beskrivna sjömätningsmetodiken ger en
god kännedom om bottentopografin och en
hög, men ej fullständig säkerhet mot okända
grund. Under vissa förhållanden skulle
nämligen enstaka flyttblock, vrak eller dylikt mitt
emellan ett par lodkurser kunna förbigås, men
risken härför är ringa.
Metoden att med hjälp av djupets variation
konstatera grundanledningar, som sedan
ytterligare tätlodas och undersöks, kan betecknas
som ett "indirekt" sökande efter hinder för
sjöfart av visst djupgående. Stångsvepning och
ramning kan däremot betecknas som "direkta"
metoder. Den ringa bredd som de täcker gör
att de endast kan komma i fråga för starkt
begränsade områden, som först måste lokaliseras
med indirekt mätning.
En annan direkt metod, som sedan flera
årtionden användes i USA och andra länder,
"wire-drag"-metoden, avses nu prövas i
Sverige. Vid denna metod hålles en lina
horisontell i vattnet på önskat farledsdjup (ökat med
en mindre marginal), med hjälp av ett system
tyngder och bojar. Linan, som kan vara flera
distansminuter lång, bogseras med låg fart
(IV2 knop) av två fartyg eller båtar som genom
något utåtriktad kurs håller den spänd i en
mjuk båge. Ett hinder (klippa, stenblock,
mindre stenar, vrak) fångar upp linan eller
lyfter den så att särskilda indikeringsbojar
lägger sig.
Mätresultatens användning
Det mycket stora siffermaterialet från
kustsjö-mätning och utsjömätning koncentreras 10—20
gånger på "originalblad" (fig. 6) i skalorna
1 :10 000 (all kustsjömätning)—1 : 50 000. En
än mer drastisk reduktion av antalet återgivna
djupsiffror föreligger i sjökortet, som
innehåller mindre än 1 % av de ursprungliga
lod-ningsresultaten.
Sjömätning i framtiden
Utvecklingsverksamheten vid Sjökartebyrån
bedrivs så intensivt de starkt begränsade
resurserna medger. I samarbete med Marinen
pågår förberedelser för försök med en ekoram
(fig. 7), som utgöres av ett 50-faldigt ekolod
med 50 sändardelar, placerade med 1 m
inbördes avstånd på utriggare till och under ett
fartyg. Återgivandet av bottnen kan sannolikt
ske med sådan detaljering och skärpa, att den
tidsödande vanliga ramningen kan ersättas
TEKNISK TIDSKRIFT 1958 2 79
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
