Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - 1958, H. 13 - Moderna telefonapparater, av Åke Kåell
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Fig. Tonkurva för, - modern mikrofon. - - -
äldre mikrofon.
Fig. 5. Tonkurva för, - modern hörtelefon,–-
äldre hörtelefon.
av hörtelefon från 1800-talet förbättrades. På
1940-talet slog emellertid den utjämnade
tonkurvan igenom, och numera har alla moderna
hörtelefoner en mycket rak tonkurva. Den
vanliga metoden att åstadkomma en sådan kurva
har varit, att man bakom membranen inför en
resonanskrets med en stor resistiv komponent.
Liksom sedermera i mikrofonen har man
använt en sidenbricka över ett hål i en vägg
nära intill membranen (fig. 6). Av
tonkurvorna, fig. 5, kan man se att den nya hörtelefonen
har inte bara en rak kurva utan också i
jämförelse med den gamla typen en högre
ljudnivå, beroende på ett förbättrat membranmate-
Fig. 6. Hörtelefoner, upptill av traditionell typ,
nedtill hörtelefon med utjämnad tonkurva där man
genom att använda modernt magnet material väsent
ligt kunnat förkorta magneten.
rial, nämligen en ferrokoboltlegering som vid
ett visst likflöde i kretsen ger ett betydligt
högre växelflöde än tidigare membranmaterial.
Det är ju produkten av flödet från magneten
och flödet från talspolarna som bestämmer
effektiviteten.
Det ständiga kravet på förbättrad nivå liar
resulterat framför allt i extremt goda
hörtelefoner. Mikrofonsidan liar man egentligen bara
rått på genom en förkortning av
handmikro-telefonen. På hörtelefonsidan har man kommit
fram till delvis balanserade magnetsystem,
främst den amerikanska ringankartypen ("ring
armature receiver") eller belt balanserade
magnetsystem, t.ex. den effektiva engelska
vagg-ankartypen ("rocking armature receiver").
Till samma klass hör också en nyligen lanserad
förbättring av den traditionella icke
balanserade typen med ett dubbelmembransystem
("duophram receiver").
Man har de senaste åren förstått vikten av att
ringsignalen ljuder inom ett frekvensområde
som uppfattas väl av både gamla och unga. Det
har därför blivit alltmer vanligt med
resonato-rer vid klockklangarna. Den traditionella
klockan har ett klangspektrum (fig. 7), som
egentligen är mycket ogynnsamt då effektmaximum
ligger vid 5—10 kHz. Spektret har emellertid
svaga komponenter vid frekvenser nedåt 1 kHz,
som kan förstärkas genom en akustisk
resonanskrets. På det sättet kan man få en lämplig
klangfärg utan att behöva ta till klangar med
större diameter än vad som är lämpligt med
hänsyn till apparatdimensionerna.
På moderna apparater är det vanligt att
klockans ljudstyrka går att reglera, vilket t.ex. kan
åstadkommas genom att rörelsen hos kläppen
eller någon medsvängande del
amplitudbegrän-sas i tillräcklig grad. Man har t.ex. tillämpat
principen att låta klangarna närma sig
varandra och liksom stänga in kläppen.
Redan på 1920-talet började man bli noga
med att balansera sändning och mottagning
och undertrycka "sidtonen", dvs. eget tal i
egen hörtelefon. Utom linje, mikrofon och
hörtelefon infördes då en impedans i kretsen,
vanligen en resistans, som balans mot linjen. Vid
gynnsam dimensionering blir
effektfördelningen vid sändning sådan, att linjen och balansen
får lika delar och hörtelefonen blir så tyst
som möjligt. Vid mottagning delas effekten
lika mellan hörtelefon och balans.
På 1940-talet fick man smak för de
spänningsberoende motstånden och såg en möjlighet att
i apparatkopplingen råda bot på
transmissionsnivåns beroende av linjelängden. Redan
länge hade man framför allt i brittiska system
använt järn-vätgasmotstånd som variabla
element i strömmatningskretsen. De nya
kisel-karbid-varistorerna kunde emellertid nu göras
med lämpliga värden och i bekväma
dimensioner för att ingå bland motstånd och
kondensatorer i apparatkopplingen. Western Electric,
USA, utgav 1949 en ny telefonapparat, typ
nr 500, i vilken man bland andra stora nyheter
infört en termistor och två varistorer. Efter
TEKNISK TIDSKRIFT 1958 2 79
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
