Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - 1958, H. 14 - Arbetsekonomi — ett försummat område, av Bertil von Alfthan
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
vanetänkandet. Typiskt är i detta fall den
framförda tanken på nva fakulteter för
"ekonomingenjörer" vid våra två tekniska
högskolor (Tekn. T. 1957 s. 973). Man bemödar sig
att söka fundera ut vilka inskränkningar, som
man kan göra i den rent tekniska
undervisningen för att bereda plats för arbetsekonomisk
undervisning åt teknologerna.
Låt oss nu anta, att vi härvid väljer
proportionen ett till ett. För en nöjaktig teknisk
kompetens är fjra års utbildningstid ett minimum
och för en nöjaktig arbetsekonomisk
kompetens fem års utbildningstid. Hur många unga
män har råd att offra nio studieår innan de
kan bli självförsörjande -—- och hur skall de,
som kanske har det, undgå att bli
skrivbordsteoretiker?
Pressar vi ihop de nio åren till fyra, så
utbildar vi klåpare i två fack i stället för mästare
i var sitt yrke. Genom att hålla fast vid det
nuvarande kravet på full ingenjörsexamen som
inträdeskrav till utbildning i arbetsekonomi
spärrar vi vägen för många hundra unga män
årligen, som vill bli "riktiga" ingenjörer.
Ingenjörsyrket och det arbetsekonomiska
yrket är vartdera så pass krävande, att man bör
frångå tanken att pressa in tillräckliga insikter
i dem båda i en och samma person. De bästa
resultaten uppnås om de är kompetenta i var
sitt yrke och kan samarbeta bra. För detta
sistnämnda ändamål behöver de endast sådana
insikter i varandras yrken, att de kan tala
samma språk.
Utgångsläget
Ingenjörerna kan få tillräckliga insikter i
arbetsekonomi vid de redan existerande
avdelningarna för industriell ekonomi och
organisation vid våra tekniska läroanstalter. Det enda
som behöves, är att göra ett visst mått av
studier vid dessa avdelningar obligatoriska. Vi
har arbetsekonomisk undervisning vid
Arbetsledareinstitutet och vid allehanda kurser,
anordnade av olika föreningar och företag. Dessa
utbildningstillfällen bör efterhand enhetligas,
vidare utvecklas och konsolideras samt
framför allt finansieras vida starkare än hittills
samt kompletteras med statligt fastställda
kompetenskrav, examina och officiella titlar, som
bör gälla som allra minst lika förnämliga som
t.ex. ingenjörstiteln. De bör med tiden
utvecklas till en högskola för arbetsekonomi, men
kan intill dess ersättas med självstudier och
praktik under kompetent ledning samt
tentamina vid tre högskolor — vid ett universitet
i människokunskap, vid en handelshögskola i
ekonomiska insikter och vid en teknisk
högskola i allmän teknologi. Sina rent
branschtekniska insikter får arbetsekonomerna under
sin praktiska verksamhet genom samarbetet
med branschteknikerna, med vilka de icke kan
mäta sig på dessas specialområden — lika litet
som branschteknikerna kan mäta sig med dem
i arbetsvetenskaplig kompetens.
Sålunda utbildade arbetsekonomer kan bi-
bringas tillräcklig kompetens för att fylla sin
"generalstabsfunktion". De bör i denna
ställning jämte sina underordnade specialister
betjäna alla avdelningar inom ett företag, men
såsom "stabsofficerare" och ingalunda såsom
underordnade.
Finansieringen
Givetvis kostar det pengar att bibehålla vår
höga ingenjörsstandard och att lyfta upp
ar-betsekonomin till dess rätta plats i enlighet
med tidens krav — men hur mycket kostar det
att låta bli detta, när t.ex. Sovjetunionen
numera utbildar dubbelt så många tekniker
som USA, och när en hög kompetenskvalitet
är den enda chansen för ett litet land, som
saknar möjlighet att konkurrera i fråga om
antalet?
Utgifterna för arbetsekonomisk forskning och
utbildning får icke uppfattas såsom "löpande
allmänna omkostnader", jämförbara med t.ex.
faktureringskostnaderna, vilka belastar det
löpande årets drift. Detsamma gäller också för
rationaliseringsutredningar. De bör uppfattas
såsom — och jämföras med — investeringar,
t.ex. för inköp av nya, modernare maskiner.
Investeringarna på det arbetsekonomiska
området ger resultat under många år framåt och
bör därför avskrivas under hela denna tid. Man
bör icke i sådana fall fråga "vad kostar det"
utan "vad vinner vi i form av ökad produktion
till lägre arbetskostnader under den tid de
investerade medlen bringar resultat?"
Vanan att i stället för sådana överväganden
endast tänka på traditionell, passiv
sparsamhet är emellertid så utbredd, att ett företag,
som gladeligen köper en ny maskin i hopp om
att den skall spara sju arbetare, trots att den
kostar 50 000 kr. i inköp, kanske finner det
"alldeles för dyrt" att betala 5 000 kr. för en
arbetsekonomisk utredning, som sparar lika
många arbetare.
Slutord
Sverige är det enda av ett antal undersökta
kulturländer, där löneökningarna växer snabbare
än produktivitetsökningen per arbetare. En
fortsatt sådan utveckling betyder oundvikligt
att levnadskostnaderna stiger snabbare än
lönerna, dvs. den leder slutligen till ekonomiskt
sammanbrott om vi icke förmår vända om
utvecklingens riktning. Bemödandena att enbart
genom avtalsförhandlingar åstadkomma detta
har klart misslyckats.
Den enda räddningen ligger då i att
hädanefter ägna den främsta omsorgen åt att öka
produktiviteten genom högre arbetseffektivitet,
dvs. genom arbetsrationalisering, som leder
till bättre resultat utan tyngre arbetsinsats och
utan prishöjningar orsakade av krav på
lönestegringar. Lönerna är köpkraftens huvudkälla
och om man kan åstadkomma mera nyttigheter
mot oförändrade löner, så leder detta till ökat
välstånd.
TEKNISK TIDSKRIFT 1958 2 79
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
