Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - 1958, H. 14 - Andras erfarenheter - Snabbtorkande och starkt universallim, av SHl - Vätesjuka hos koppar, av SHl - Arseniksulfidglas, av SHl - Sänkning av zirkons och zirkoniumoxids bränntemperatur, av SHl
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
||j| |j andras erfarenheter
Snabbtorkande och starkt universallim
Genom en tillfällighet har man upptäckt att ett
myc-ket snabbt bindande lim kan erhållas genom
polymerisation av 90 »/o cyanoakrylat och 10 %
för-tjockningsmedel, mjukningsmedel och stabilisator.
Limmet binder utan uppvärmning, tryck eller
avdunstning av lösningsmedel och ger mycket starka
fogar med alla möjliga olika material, såsom
metaller, glas, trä, keramik, gummi, plaster, kork, filt,
läder, kartong och människans hud. Av metallerna
kan stål, aluminium, koppar, magnesium, brons och
mässing limmas i godtyckliga kombinationer.
Man kan påskynda bindningen genom användning
av en katalysator, men detta behövs bara vid
praktiskt taget ögonblicklig bindning eller för material
som annars skulle vara svåra att limma. Det senare
är fallet för svrabetade metaller, vissa slag av trä
och läder samt andra material av sur typ.
Bindningshastigheten kan regleras genom ändring av
katalysatorns koncentration. Om t.ex. två bitar lönnträ
skall limmas ihop, får man en stark fog på ca 4 niin
utan katalysator, på 2 min, om en 5 °/o
katalysatorlösning strukits på den ena vtan, samt på 50 s, om
en 15 %> lösning används.
Bindningstiden varierar för olika material från
några sekunder till några minuter. Prov har visat
t.ex. att fogar i glas blir obrytbara på 5—15 s. Trä
kan limmas på 3—5 min, men fogarna tål stark
påfrestning först efter 2—3 h. För stål fordras 15—20
s, och fogarnas brottgräns är 140 kp/cm2 efter 30
min och 350 kp/cm2 efter 48 h.
I allmänhet har fogarna god resistens mot
lösningsmedel. Nedsänkning i alkohol, bensen eller aceton
i 24 h påverkar dem obetydligt. Svagt alkaliska
lösningar försvagar dem däremot avsevärt, medan
syror har mindre verkan. Vid hög fuktighet och
temperatur förstörs fogarna relativt snabbt, t.ex. på
24 h vid 100°C eller i kokande vatten. Vid mindre
än 70°C försvagas de något av vatten men förstörs
inte (Chemical & Engineering News 21 okt. 1957
s. 56, 58). SHl
Vätesjuka hos koppar
Om syrehaltig koppar upphettas i närvaro av
vätgas, blir den spröd. Denna försämring av metallens
hållfasthetsegenskaper brukar kallas vätesjuka. Den
kan inträffa, om koppar upphettas med en
väte-haltig låga vid lödning eller svetsning eller om den
blankglödgas i vätehaltig skyddsgas.
Fenomenets orsak är indiffusion av atomärt väte
som reagerar med koppar (I) oxid i metallen under
bildning av vatten vilket inte kan diffundera ut.
I kopparn uppstår därför lokalt höga tryck vilka
orsakar sprickning i korngränserna.
Undersökningar av vätesjukan har bl.a. visat att den
inträffar först efter en inkubationstid vars längd vid
blankglödgning beror på skyddsgasens vätehalt och
glödgningstemperaturen. Orsaken härtill är att vätet
i början reagerar med syre som diffunderar ut till
metallytan; först när syret vid ytan tagit slut tränger
vätet in i metallen.
Vätesjuka kan därför undvikas, om man reglerar
glödgningsbetingelserna så att inkubationstiden inte
överskrids. Detta fordrar givetvis en noggrann
kontroll av temperaturen och skyddsgasens vätehalt.
Koloxid ger inte vätesjuka, om den är torr och
vätefri; innehåller den vatten uppstår väte vid
glödgningen genom reaktionen 2 CO + H,0 —> 2 CO, + H,.
Kan gynnsamma betingelser för vätesjuka inte
undvikas, bör man använda syrefri koppar, t.ex.
desoxiderad med fosfor (E Mattsson & F Schüceher i
Metallen 1957 b. 3 s. 10—19). SHl
Arseniksulfidglas
Trots att glas av arseniksulfid As2S3 framställdes
redan 1870 har det först på senaste tid ägnats
intresse på grund av dess synnerligen goda
genomsläpplighet för infrarött ljus. Det kan sålunda
användas i optiska apparater för ljus med en
våglängd upp till ca 13 fi.
Vid studium av arseniksulfidglasets egenskaper
har man bl.a. funnit att dess hygroskopicitet är
mycket liten vilket är gynnsamt för dess
användning i optiska instrument. För detta ändamål är
arseniksulfid bättre än något annat material med
tillfredsställande genomsläpplighet upp till 13 u
våglängd. Kuvetter av arseniksulfid bör kunna
användas för neutrala eller svagt sura organiska
vätskor eller vattenlösningar. Glaset har dock liten
hårdhet och måste hanteras försiktigt. Vidare
angrips det lätt av alkalier och oxidationsmedel.
Då arseniksulfidglas har stor termisk
utvidgningskoefficient och låg brottgräns, tål det inte större
temperaturväxlingar. Det måste därför hanteras
försiktigt vid gjutning, och man måste ta hänsyn
till dess utvidgning vid montering i apparater och
vid dess användning. Att glaset har låg
elasticitetsmodul upphäver i viss mån verkan av dess stora
utvidgningskoefficient (F W Glaze, D h
Black-burn, J S osmalov, D hubbard & M h black i
Journal of Besearch of the National Bureau of
Standards aug. 1957 s. 83—91). SHl
Sänkning av zirkons och zirkoniumoxids
bränntemperatur
Man har tidigare funnit att den bränntemperatur,
som fordras för att sintrad aluminiumoxid skall få
största volymvikt, kan sänkas med upp till 300°C
genom tillsats av mindre än 5 "/o av vissa
metalloxider. Det har nu visats att liknande resultat kan
erhållas för zirkon och zirkoniumoxid varvid
oxider av järn, nickel, kobolt och mangan är effektivast.
Orsaken till att en lägre bränntemperatur räcker
för uppnående av en viss volymvikt är inte utredd.
Sintringen är nämligen en komplicerad process som
påverkas av flera faktorer, t.ex. bildning av en
flytande fas, sönderdelning av zirkoniumsilikatet i oxid
och kiseldioxidglas, diffusionshastigheten, den
flytande fasens viskositet och bildning av fasta
lösningar. Med i dag tillgängliga data är det omöjligt
att skilja mellan dessa faktorers verkan.
Bland ett stort antal provade oxider har järn (III)
-oxid visat sig särskilt gynna zirkons och
zirkoniumoxids sintring. Med 4 % Fe„03 erhåller man
sintrade produkter som, brända vid 1 400°C för zirkon
och 1 500°C för zirkoniumoxid, har större
volymvikt än någon annan kombination, bränd vid upp
till 1 700° C (E P Hyatt, C J Christensen & I B
Cutler i American Ceramic Society Bulletin aug.
1957 s. 307—309). SHl
336 TEKNISK TIDSKRIFT 1958
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
