Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - 1958, H. 15 - Arméns krigsorganisation, av Åke Lundberg
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Trots den angivna avvägningen mellan farliga
och mindre farliga anfallsriktningar och
invasionsområden blir de gräns-, kust- och
luftlandsättningsområden, som måste försvaras,
många och vidsträckta. Behovet av
arméförband är följaktligen stort.
För att förband och soldater skall ha en
rimlig chans i striden måste kvaliteten vara
tillräcklig. Kvalitet kostar pengar. De ekonomiska
möjligheter som armén haft har icke
medgivit, att alla förband kunnat ges lika hög
kvalitet. En långt gående differentiering har
framtvingats. Härvid har det gällt att fördela de
ekonomiska, materiella och personella
resurserna med utgångspunkt från förbandens
huvuduppgifter. Det har blivit nödvändigt att
skapa, dels förband avsedda i första hand för
försvarsuppgifter, lokalförsvarsförband, dels
enheter med högre kvalitet, fältförband, i
första hand avsedd för anfall; den kan självfallet
också lösa försvarsuppgifter.
Lokalförsvarsförbanden
Lokalförsvarsförbanden omfattar förband ur
alla truppslag men består till huvuddelen av
infanteri och luftvärn. De är avsedda för
försvarsuppgifter inom viktiga kust- och
gränsområden, hamnar, flygfält och gynnsamma
luftlandsättningsområden. Eftersom de rekryteras
lokalt, har de i regel mycket korta
mobiliseringstider och är därför väl lämpade för att
uppta ett första försvar under så lång tid, att
fältförbanden hinner ingripa.
En mindre del av lokalförsvarsförbanden,
värnförbanden, avses för rent stationära
uppgifter, i regel försvar av permanenta
befästningar. Flertalet lokalförsvarsförband
förfogar över inmönstrade transportmedel. Detta
innebär, att de på kort tid kan omgrupperas
för att lösa nya försvarsuppgifter långt utanför
den intagna utgångsgrupperingen — ett
förhållande som högst väsentligt ökar deras
taktiska användbarhet.
Lokalförsvarsförbandens vapenutrustning har
successivt förbättrats. Den är idag — ehuru
icke alltid av modernaste slag — genomgående
av godtagbar kvalitet. Många förband har
försetts med kanoner med stationär uppställning,
värnpjäser. Äldre vapenmateriel, som icke
längre lämpar sig för fältförbanden, kan på
detta sätt användas lång tid med god effekt.
I fråga om vissa vapentyper, t.ex.
luftvärns-och närpansarvärnsvapen, är utrustningen i
många stycken tekniskt högtstående. Vissa
luftvärnsförband förfogar sålunda över
radarstyrka, maskinriktade luftvärnsautomatkanoner
med utomordentliga egenskaper. Såväl denna
materiel som de moderna
närpansarvärnsvap-nen är svenska konstruktioner.
På andra områden föreligger emellertid
bestämda önskemål om förbättringar eller
kompletteringar. Förverkligandet blir främst
beroende av de ekonomiska och tekniska
möjligheterna att förbättra fältförbandens utrustning.
Huvudprincipen för förnyelsen av lokalför-
svarsförbandens materiel är nämligen, att i den
takt fältförbanden förses med ny, effektivare
utrustning, överföres den ersatta men alltfort
stridsdugliga materielen till lokalförsvaret.
Detta förfaringssätt innebär i princip, att
materiel för krigsbruk, som anskaffas av armén,
utnyttjas i krigsorganisationen så länge
materielen håller och är stridsekonomiskt
försvarbar. Systemet reducerar materielkostnaderna i
betydande grad.
Fältförbanden
Fältförbanden är avsedda för de avgörande
operationerna. De måste därför utgöras av
slagkraftiga, rörliga enheter, som kan insättas
i såväl öppen som betäckt terräng.
Stommen i fältförbanden utgöres av
brigaderna. Huvuddelen av dessa benämnes
infanteribrigader. De är bäst lämpade för uppgifter
i betäckt och småbruten terräng. I öppen
terräng bör de förstärkas med stridsvagnar och
artilleri. Vissa brigader, som regelmässigt skall
anfalla i öppen terräng, har getts en härför
anpassad organisation. Dylika brigader
benämnes pansarbrigader.
Infanteribrigadens stomme (fig. 1) utgöres av
tre skyttebataljoner och understödsförband.
Skyttebataljonens väsentligaste enheter är tre
skyttekompanier och ett understödskompani.
Bataljonen kommer inom kort, i likhet med
brigadens övriga förband, att förses med helt
motoriserad tross. Vid skyttebataljoner och
brigadens understödsförband avses trossen
bestå uteslutande av hjultraktorer jämte speciellt
konstruerade trosskärror, en kombination som
Fig. 2.
Organisationstablå
över, upptill
pansarbrigad,
nedtill
pansarbataljon.
TEKNISK TIDSKRIFT 1958 2 79
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
