Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - 1958, H. 15 - Den tunga granatelden, av Ola Wiberg
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Fig. 2. Bofors
fälthaubits L/28.
Fig. 3. Den
amerikanska markroboten "Cor-poral".
ler på att införa en 24 cm granatkastare.
Utvecklingen går sålunda mot att allt grövre
granatkastare införes i utrustningen, dvs. mot
ökad verkan och möjligen också ökad
räckvidd. Hos oss strävar vi i samma riktning
genom att öka antalet 12 cm granatkastare i
brigadernas organisation. Några planer att
införa någon grövre granatkastare än 12 cm har
vi nu icke.
Artilleripjäser
En mycket omfattande provkarta på olika
typer finns. I den svenska armén ingår
huvudsakligen 10,5 och 15 cm haubitsartilleri med ca
12 resp. 14,5 km skottvidd.
Antalet grövre och långskjutande
artilleripjäser ökas i arméorganisationerna världen runt.
Vi själva anskaffar sedan några år tillbaka en
fransk 15,5 cm haubits med 17 km skottvidd,
fig. 1.
Vid Bofors har under flera år pågått arbete
för att få fram en modern 10,5 cm haubits med
stor räckvidd, stor eldhastighet och god
förmåga att snabbt avge eld i vitt skilda
riktningar. Detta har resulterat i 10,5 cm
fälthau-bitsen L/28 (räckvidd över 14 km, eldhastighet
25 skott per minut och 360° sidriktfält), fig. 2.
Olika vägar har valts då det gäller att öka
rörligheten. I Sovjetunionen gör man allt för
att minska vikten på pjäserna. På andra håll,
t.ex. i USA och England, förses allt fler pjäser
med självgående lavett. Den ryska lösningen
är billig. Den andra är dyr, men medger
betydligt större framkomlighet i all slags terräng.
Bandpjäsen kan också förses med automatisk
mekanism. Härigenom ökas eldhastigheten
väsentligt.
Enorm verkan av det enskilda skottet
erhålles med atomprojektiler. USA har en
atomkanon med 28 cm kaliber. Denna väger 80 t och
är ohanterlig. Utvecklingen går mot allt
mindre kaliber på atomprojektilerna. USA uppges
anskaffa 20 cm atomammunition, och försök
pågår sannolikt med projektiler med ca 17 cm
kaliber.Atomammunition synes därmed kunna
ingå i utrustningen för det vanliga tunga
artilleriet. Speciella atomkanoner kommer därför
knappast att finnas i framtiden.
Tillgången på atomprojektiler kommer att
spela mycket stor roll i framtidens strider till
lands. Dessa projektiler är emellertid dyra och
ger därför gott stridsekonomiskt utbyte endast
mot relativt stora och viktiga mål. Mot andra
mål är det billigare att använda vanlig
ammunition. Användning av atomprojektiler
begränsas också av det stora säkerhetsavståndet.
Atomeld kan inte läggas nära egna trupper.
Där måste man ha tillgång till vanlig eld.
Raketartilleri
Raketartilleripjäser har mycket stor spridning.
Raketerna är betydligt dyrare och tyngre än
vanlig artilleriammunition. Raketmotorn är
dyr och utgör en stor — och ur
verkanssynpunkt onyttig -—- del av skottet. Av dessa skäl
har många länder, bl.a. Sverige, icke infogat
denna pjästyp i utrustningen.
Två typer av raketartilleri förekommer,
nämligen salvpjäser (med relativt kort skottvidd)
och långskjutande raketartilleri. Salvpjäsen
utvecklas framförallt i Sovjetunionen. Den är en
typisk yteldspjäs. Den väger ganska litet men
kan detta till trots avge en kraftig eldskur
praktiskt taget momentant.
Långskjutande raketartilleri är främst avsett
för atomladdning. Med vanligt sprängämne
blir stridsekonomin dålig, eftersom
spridningen är stor. Ett exempel är USA:s "Honest
Jolin", som väger nära 3 t, är 8 m lång och har
en maximiräckvidd på ca 25 km. Den håller
på att få en efterföljare i "Little John", som
är lättare, har en längd av ca 3,5 m och en
räckvidd på omkring 20 km, fig. 4.
TEKNISK TIDSKRIFT 1958 2 79
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
