Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - 1958, H. 15 - Roboten — atomålderns vapenbärare, av Evert Silvén
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
översändes med radio från roboten till
marken. Telemätningen kompletteras eller ersättes
helt av inre mätvärdesregistrering, när
fallskärmsbärgning förekommer. Ofta användes
bandspelare.
Provning av robotar måste förläggas till stora
obefolkade områden på grund av
nedslagsrisken och sker därför oftast långt från
tillverkaren. Kraven på robotförsöksplatser medför
att sådana lämpligen bör anläggas invid vatten
eller i ökenområden. I vårt land är
möjligheterna att finna ur alla synpunkter lämpliga
försöksplatser få.
Anläggning av en försöksplats för robotar är
dyr liksom även den speciella
försöksutrustningen på platsen. Såväl i USA och England
som i Frankrike är försöksplatserna statliga
ocli upplåts åt de utvecklande firmorna.
Samma tillvägagångssätt planeras i Sverige.
Provresultaten behandlas halv- eller
helautomatiskt i olika typer av avläsnings- och
räknemaskiner. Utvärderingen måste rationaliseras
främst därför att man är angelägen om att ha
resultaten tillgängliga före nästa skjutning med
samma robottyp.
Kostnaderna för varje skott med
försöksroboten är stora. Risken för haveri innan
erforderliga resultat erhållits är påtaglig. Tendensen
mot ökad omfattning av markprov under
representativa miljöförhållanden blir alltmer
framträdande. Trots den dyra provutrustning,
som härvid måste uppbådas, har man funnit
att denna provuppläggning, som medger
upptäckt av den svaga komponenten vid
felfunktion och utan förlust av roboten, ger vinst i
pengar och framför allt i tid.
Roboten som vapenmateriel
Från förrådsförvaringssynpunkt torde
robotarna närmast kunna jämföras med
ammunitions-materielen. Under fredstid hålles robotarna
i förråd. Endast en ringa del av den
tillverkade kvantiteten förbrukas under årsskjutningar,
dels för utbildning, dels för en fortlöpande
kvalitetskontroll. Målet är att robotarna skall
kunna hållas orörda i förråd år efter år. Detta
tillstånd har ännu så länge inte uppnåtts, utan
man måste räkna med att de olika
komponenterna skall genomgå periodisk översyn.
Förrådshållningen kominer sålunda tills vidare att
binda ett antal tekniker.
Skicklighet i vapnens bruk — gårdagens och
dagens vitsord för soldaten — äger inte
till-lämpning inom robotkrigföringen, åtminstone
inte i den ursprungliga bemärkelsen. Förmågan
att träffa målet ges åt roboten redan på
ritbordet. Av soldaten har blivit en tekniker, som
skall iordningställa roboten för skjutning efter
föreskrifter. Soldaten har därmed dock icke
förlorat i betydelse. Den vakenhet och
beslutsamhet i handlingen som tidigare krävdes i
striden ersättes nu av ett krav på teknisk blick
och intellektuell vakenhet.
Kravet på fältmässigheten lios roboten är ej
heller ännu helt tillgodosett när det gäller iord-
ningställandet för skjutning. Målet är liär att
robotens system vid konstruktionen utformas
så att den kan förvaras, transporteras och
skjutas med minsta möjliga antal åtgärder. En
robotackumulator, som måste fyllas och laddas
på konventionellt sätt innan roboten är klar
för skjutning, är ingen lämplig strömkälla. En
styrautomat, som måste monteras ur och
kontrolleras före skjutning, har inte sin plats i
ett vapen. Kraven på fältmässighet innebär
bl.a. att materielen skall vara robust,
okänslig för vädret och enkel att hantera. Dessa
krav, som robotkonstruktörerna ej får glömma,
bottnar i den viktiga förutsättningen att den
personal som skall handha robotarna i krig är
till övervägande delen värnpliktiga med kort
tids utbildning.
Ekonomiska konsekvenser
Införandet av roboten som stridsmedel bryter
inte den utveckling mot dyrare krigföring som
pågått sedan kastklubbans dagar. Tillgång till
säkra offentliga uppgifter om vad olika
robottyper nu kostar finnes ej. Anslagen för
anskaffning av robotar till USA:s försvar har vuxit
från 275 M$ 1951 till 2 828 M$ 1958. Till
utvecklingsarbeten på robotar för USA:s
flygvapen har för 1958 ställts nära 2 000 M$ till
förfogande. Priset på den enskilda raketen har
beräknats till för "Atlas" 1,5 M$, för "Bomarc"
350 000 $ och för "Falcon" 9 000 $.
Utvecklingskostnaderna och utvecklingstiden
för robotarna har tvingat USA att överväga
införandet av en central ledning av bl.a.
robot-planläggningen. Denna ändring utgör en av de
åtta punkter som presidenten framlagt vid 1958
års första kongressession. Åtgärden motiveras
även med att flera av robotvapensystemen icke
kan anses tillhöra en bestämd försvarsgren.
Att först utveckla robotsystemen i användbart
skick och sedan besluta 0111 de skall betjänas
av armén, marinen eller flygvapnet har
ansetts vara ett radikalt medel för att stoppa den
rådande försvarsgrenskonkurrensen.
Slutord
Robotvapnens införande i försvarssystemen
medför ganska vittgående ändringar av den
långsiktiga försvarsplaneringen och dess
genomförande, av industrins arbetssätt samt av
de militära förbandens sammansättning och
verksamhet. Fjärroboten, utrustad med en
atomstridsdel, har ansetts vara så fördelaktig
för den anfallande, att den även kallats för
det slutliga vapnet. Utveckling av motmedel
mot fjärroboten är emellertid redan i full
gång.
Robotvapnen är en märklig milstolpe i
utvecklingen. De har inlett en epok i
krigföringen, där soldaten måste vara tekniker och där
kriget vinnes — eller förloras — innan det
brutit ut, bl.a. beroende på hur många
tekniker ett land utbildar och insätter i
försvars-förberedelserna.
TEKNISK TIDSKRIFT 1958 2 79
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
