Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - 1958, H. 15 - Hålladdningar — verkningssätt och användning, av Rudi Schall
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Fig. 7. Stråle från
hålladdning med
kopparinlägg, 3 diametrar lång.
Fig. 8. Instabil jämstråle
som upplöses i små
droppar.
Eftersom ljudhastigheten i metallsmältor ligger
endast något över 1 000 m/s och
strålhastig-heter på 2 000—10 000 m/s är vanliga, kan
störningar, som inträffar vid anslaget mot målet,
inte fortplantas mot strålens riktning. De
enskilda strålelementen verkar därför oberoende
av varandra i tidsföljd.
Strålen återkastas från kraterbottnen och
använder i huvudsak sin kinetiska energi för
att trycka isär målmaterialet i sidled.
Inläggets roll som energibärare blir särskilt tydlig
då en strömningsprocess motsatt den i
strål-bildningszonen inträffar på kraterbottnen; den
ur en konisk strömning bildade strålen
övergår på kraterbottnen åter till en konisk
strömning. Den av sprängämnet på inlägget
överförda energin leds nästan utan förlust över till
kraterbottnen för att där bidra till
hålbildningen.
Om strålen träffar målet snett, påverkar
anslagsvinkeln bara den yttersta strålspetsen
(fig. 10); detta sammanhänger med strålens
överljudskaraktär.
Birkhoff m.fl. har uppställt den
hydrodynamiska teorin för en likformig
inträngningspro-cess. Det visar sig att inträngningsdjupet är
proportionellt mot strållängden och roten ur
stråltätheten. överraskande nog är det däremot
oberoende av strålens hastighet. Den viktiga
roll strålens längd spelar är orsaken till det
stora intresset för stor töjning av den.
Den hydrodynamiska teorin för
strålinträng-ningen kan prövas experimentellt. Ur
samtidiga mätningar av strålhastigheten och
in-trängningshastigheten i målmaterialet kan man
enligt denna teori beräkna stråltätheten. Den
ur hastighetsmätningarna beräknade
stråltätheten motsvarar ungefär en tredjedel av den
kompakta metallens täthet. Som tidigare
nämnts ger röntgenmätningar mer än dubbelt
så hög stråltäthet. Den hydrodynamiska
teorin ger således endast en tämligen grov
approximation av den verkliga processen.
Orsaken är att varken strålmaterialet eller
målmaterialet kan anses inkompressibelt vid
det höga tryck (103 at) som alstras vid
strålens anslag mot målet. En teori som tar
hänsyn till uppträdandet av stötvågor i strålen
och målet saknas ännu. Det torde inte vara
svårt att formulera denna för stationär
inhängning. För att numeriskt behandla
processen måste emellertid strålens och målets
kom-pressibilitet vid dynamiska tryck av
storleksordningen 108 at vara kända. Sådana
undersökningar pågår.
Även under inträngningen är processen inte
helt likformig, då ju strålhastigheten
fortlöpande avtar. Pack & Evans5 har försökt ta hänsyn
till slutfasen i hålbildningen genom att foga
en term till formeln för det under antagande
av en likformig process beräknade håldjupet.
Man borde emellertid då också ta hänsyn till
djupförlusten fram till dess processen blir
likformig.
Även om strålhastigheten inte är av
avgörande betydelse för djupverkan, så har dess
maximum dock betydelse för den hastighetsgradient
som strålen kan ges. En grupp forskare vid Los
Alamos Laboratory har undersökt denna
maximihastighet. Enligt den hydrodynamiska teorin
för inkompressibla system skulle godtyckliga
strålhastigheter kunna uppnås om vinkeln ß
görs tillräckligt liten. Vid kompressibelt
material, i vilket förtätningsvågor kan uppstå, är
dock en sammanpressning av materialet möjlig
vid ändligt ß utan att stråle uppstår.
Teorin för denna process har hittills
uppställts endast i det tvådimensionella fallet
(plattor som stöter samman)8 och har givit
de minsta vinklar, under vilka en strållös
sammanpressning inträffar, vid olika
anslagshas-tigheter (fig. 11). Mätningar i det cylindriska
fallet7 har i luft givit en största hastighet
ungefär i överensstämmelse med vad man kan
förmoda på grund av tidigare nämnda
mätningar, t.ex. 20 km/s för aluminium.
Mäter man strålhastigheten i vakuum,
erhålles däremot betydligt högre värden. För
när-varandre innehas rekordet av en
beryllium-stråle, som i vakuum uppnår 90 km/s.
Förhållandet att så höga hastigheter uppträder i
vakuum är analogt med de gaskinetiska effekter,
som kan iakttas vid inträdet av
sprängämnesgaser i vakuum. Också dessa erhåller i vakuum
en betydligt större hastighet än man termo-
TEKNISK TIDSKRIFT 1958 2 79
7. 9.
Hålladd-igsstråle genom-inger en
lått-’.tallstapel.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
