- Project Runeberg -  Teknisk Tidskrift / Årgång 88. 1958 /
439

(1871-1962)
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - 1958, H. 17 - Bostäder och samhällsekonomi, av Per Holm

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

Fig. 4. Finansiering av flerfamiljshus och egna hem med statliga lån.

under tio år utgår på vissa orter. Det statliga
tertiärlånet täcker mellan 15 och 30 % av
avkastningsvärdet, återstående 70—85 % lånas i
öppna marknaden (avkastningsvärde =
belåningsvärde för byggnad och tomt minskat med
tilläggslån).

En egnahemsbyggave kan i regel finansiera
sitt hus på följande sätt:

Andel av
belåningsvärde
Ø/o

Bottenlån (t.ex. i sparbank) ............ 50

Statligt egnahemslån ................... 40

Egen insats (kapital eller eget arbete) ... 10

Summa 100

I regel får det statliga egnahemslånet ej
uppgå till större belopp än vad som motsvarar
40 % av belåningsvärdet. I undantagsfall kan
det dock uppgå ända till 90 % av
belåningsvärdet.

Av det statliga egnahemslånet skall ett fast
belopp 4 000 kr. under 10 år vara befriat från
räntor och amortering (1958).
Egnahemslånet är inte inkomstprövat, men det hus som
uppföres får vara högst 125 nr och skall
uppfylla vissa villkor rörande standard m.m.

Av småhusen finansieras de flesta med
statliga egnahemslån. Vissa rad- och kedjehus
belånas dock som flerfamiljshus med statligt
ter-tiärlån (Tekn. T. 1958 s. 000).

Både när det gäller flerfamiljshus och
egnahem har under senaste tid införts
"belåningstak", vilket betyder att det belåningsvärde på
vilket de statliga lånen beräknas maximerats
till vissa belopp. Om produktionskostnaden
överstiger taket måste byggnadsföretagaren
eller egnahemsägaren finansiera resten genom
"egen insats". I praktiken är därför den egna

insatsen ofta väsentligt högre relativt sett än
vad som här angetts.

I runda tal fördelar sig insatserna för
bostadsfinansieringen på staten och enskilda på
följande sätt:

I °/o av total
produktionskostnad
Flerfamil js- Egnahem
hus

Staten.................... 15—30 20—40

Enskilda kreditgivare ..... 70—80 60—80

Kvantitativt är således statens roll för
finansiering av bostadsbyggandet mycket
begränsad; huvuddelen av bostadsbyggandets
finansiering åvilar alltjämt den allmänna
kapitalmarknaden. Däremot finns det anledning att
understryka den mycket stora för att inte säga
avgörande roll som de statliga lånen spelar för
bostadsproduktionens omfattning och
inriktning genom de förmånliga villkor, på vilka de
lämnas.

Två synpunkter är härvid värda
uppmärksamhet. Den ena är att man genom att bevilja
statslån för toppkrediter minskat "riskräntan" för
bostadsfinansieringen till ett praktiskt
minimum. Den tidigare metoden för
fastighetskrediter innebar en kraftig gradering av risken
och därmed av låneräntan från "botten till
toppen". Toppkapitalet fick bära nästan hela
förlustrisken. Då även små, konjunkturpolitiskt
betingade förändringar i fastighetsvärdena
kunde leda till stora förluster på toppinsatsen,
kunde sådant kapital anskaffas endast mot hög
ränta. Statslånen kan om man så vill liknas
vid en "försäkringsmässig" riskfördelning
mellan alla statsbelånade fastigheter — man har
dessutom beslutat att inte ta ut förlustrisken
i förskott via en "riskränta" utan betalar
förlusterna, när de uppträder via direkta anslag
på budgeten. Sådana förluster har emellertid
hittills varit praktiskt taget obefintliga.
Principen om riskfördelningen har gjort det
möjligt att fixera räntan på de statliga tertiärlånen
lika med eller obetydligt högre än
marknadsräntan för långa lån.

Alla torde vara ense om att de statliga
tertiärlånen (respektive egnahemslånen) så länge
för-räntningen icke ligger under marknadsräntan
för långa lån innebär en rationell och lämplig
lösning av bostadsbyggandets
finansieringsproblem. Delade meningar råder emellertid om
den till statslånen knutna räntegarantin. Denna
innebär, att staten garanterar att räntan på
underliggande lån skall i stort sett
överensstämma med räntan på de statliga lånen. Om
räntan på underliggande krediter överskrider
räntan på statliga tertiärlånen så
subventionerar staten mellanskillnaden. Vid de senaste
årens diskontohöjningar har räntan på de
statliga bostadslånen icke höjts i takt med den
långa räntan. Räntegarantin har trätt i kraft
och de statsbelånade husen har fått en
"generell subvention" som i stort sett motsvaras av
skillnaden mellan marknadsräntan och
tertiär-låneräntan. Från och med den 1 januari 1958

TEKNISK TIDSKRIFT 1958 2 79

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Tue Dec 12 02:42:38 2023 (aronsson) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/tektid/1958/0465.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free