Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - 1958, H. 17 - Bostäder och samhällsekonomi, av Per Holm
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
utgår räntan på tertiär- ocli egnahemslån i
regel med 4 % — och räntesubventionen blir
alltså ca 1 % vid en marknadsränta av ca 5 %.
"Räntegarantin" är tänkt som ett kortsiktigt
"konjunkturpolitiskt" skydd för
bostadsmarknaden mot tillfälliga räntestegringar. Bakom
ligger givetvis en socialpolitisk värdering; man
anser att bostaden och bostadsstandarden
representerar särskilt angelägna och eftersatta
behov, eventuella inskränkningar i
konsumtionen bör inte riktas mot den del, där standarden
är låg och behoven särskilt angelägna.
Dessutom fungerar ju
fastighetskreditmarkna-den i stor utsträckning så att bottenlån under
perioder med låga räntor beviljas med för lång
tid bunden ranta; en räntehöjning slår alltså
sakta igenom på det äldre bostadsbeståndet
(åtminstone om det är hyreskontroll). En
räntehöjning påverkar däremot direkt och kraftigt
hyrorna i nybyggda hus; en höjning med 1 %
betyder en hyresökning med 10—15 %. En
räntehöjning som fick helt slå igenom på nya
hus skulle därför kunna leda till en stark
splittring av hyresnivån i gamla och nya lius.
Finansieringsvillkor och efterfrågans
inriktning på hustyper
Det finns icke något material med vars hjälp
man för närvarande kan avgöra om
bostadskostnaderna (hyran) för en likvärdig
lägenhet (lika stor och samma standard) är större
eller mindre i ett småhus än i ett
flerfamiljshus. De skillnader som nu erhålles beror ju inte
så mycket på skillnader i byggnadskostnader
som på skillnader i finansieringsvillkoren. Men
man gör sig säkert inte skyldig till något större
felslut, om man påstår att vid lika
finansieringsvillkor blir skillnaden i årskostnader för
en lägenhet av likvärdig storlek och standard
i en villa eller i ett eget hem så liten så att
denna faktor inte får avgörande betydelse för
valet av hustyp.
Avgörande blir däremot ofta de olika
finansieringsvillkoren. Det egna huset kräver en
"egen insats" ifråga 0111 kapital och ibland eget
arbete. För småhus som kan erhålla
egnahemslån är den egna insatsen formellt begränsad
till 10 %. Vid "belåningstaket" 50 000 kr
motsvarar alltså detta 5 000 kr. I praktiken
stannar emellertid sällan den egna insatsen vid detta
belopp. Småhusägaren får tillskjuta väsentligt
större belopp, därför att den faktiska
produktionskostnaden överstiger belåningstaket. Att
insatsen uppgår till över 10 000 kr är inte ovanligt
-— åtminstone inte i Stockholmstrakten. Har
egnahemsbyggaren inte eget sparkapital, måste
ban ta borgenslån i bank som drar en hög
annuitet och därmed ger honom en hög
års-hyra.
Av dessa skäl kommer efterfrågan på egnahem
att i hög grad bli beroende av om det
åstad-kommes ett tillräckligt utbud av hus byggda
till kostnader "som det låneviljande organet
kan godkänna". En "egen" insats på ca 5 000
kr kan de flesta hushåll mobilisera — det visar
bilköpen. Men när man jämför husköp och
bilköp, så får man lia i minnet, att vid bilköpet
finns inget alternativ; köparen måste spara
eller låna till insatsen, om han överhuvudtaget
skall komma i besittning av det åtråvärda
föremålet. Men när det gäller en bostad kan man
välja mellan en lägenhet som inte kräver
någon egen insats och en lägenhet som kräver
stor sådan insats.
I och för sig skulle man mycket väl kunna
tänka sig att förändra lånevillkoren och
försäljningsvillkoren för villor så att den här
påtalade skillnaden blev så liten som med
hänsyn till förlustrisken var möjligt. Man kan
t.ex. fråga sig, om inte många
egnahemsbyggare, för vilka den egna kapitalinsatsen ter sig
alltför stor, gärna skulle se att den ränte- och
amorteringsfria delen av egnahemslånet
ersattes av ett större topplån på rimliga villkor.
Det synes som om man fortfarande är benägen
att överskatta förlustriskerna på
egnahems-marknaden; om man "kollektiviserade"
förlustrisken, kan man vara övertygad om att
förlusterna skulle bli ringa.
Man kan också tänka sig organiserade
"spar-köp", där allmännyttiga företag "säljer" villor
på avbetalning mot små egna insatser, men
med snabbare amortering på toppkapitalet än
25 år. Som säkerhet för sådana topplån skulle
endast fordras inteckning och personlig borgen.
Föreställningen att just en stor "egen insats"
Tabell 1. Bruttonationalprodukten (investeringar och
konsumtion till marknadspris) fördelad på investeringar och
konsumtion 1956. Fördelning på olika huvudgrupper
[-Nyinvesteringar-]
{+Nyinves- teringar+} Mkr [-Underhåll-] {+Under- håll+} Mkr Totalt Mkr Del av
nationalprodukten °/o
Investeringar:
Byggnader och anläggningar
Bostäder ................... 2 391 907 3 298 6,3
övriga byggnader och
anläggningar .................... 3 763 1 625 5 388 10,3
Summa 6 154 2 532 8 686 16,6
Maskiner, transportmedel etc. Privata..................... 2 716 1 793 4 509 8,6
Statliga och kommunala .... 1 823 579 2 402 4.6
Summa 4 539 2 372 6911 13,2
Summa investeringar ........ 10 693 4 904 15 597 29,8
Konsumtion:
Privat
Bostäder ................... — — 2 691 5,2
Bränsle och lyse ............ — — 1 588 3,0
Summa — — 4 282 8,2
Livsmedel .................. — — 12 072 23,2
Bilar....................... 827 969 1 796 3,4
— 16 286 31,2
Summa — — 30 154 57,8
Offentlig konsumtion ........ — — 6 380 12,2
Summa konsumtion.......... — — 36 534 70,0
Summa — — 52 131 100
TEKNISK TIDSKRIFT 1958 2 79
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
