Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - 1958, H. 17 - Bostäder och samhällsekonomi, av Per Holm
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
vid egnahemsköp skulle vara av betydelse för
att öka sparandet i landet har alltid förefallit
mig egendomlig. Jag tror, att motsatsen gäller
— om man sänker kravet på egen insats vid
köp av småhus och härigenom överflyttade en
del av efterfrågan på lägenheter från hyreshus
till egnahem, så skulle det betyda ökat
sparande. Sen kan det ju hända, att ökningen av
sparandet blev så obetydlig att den icke fick
någon större praktisk betydelse.
Bostäderna i samhällsekonomin
Om bruttonationalprodukten för 1956 fördelas
på investeringar och konsumtion och dessa
grupper i sin tur uppdelas på några för vår
diskussion intressanta undergrupper, tabell 1,
framgår det kända förhållandet, att
bostadsbyggandet utgör en stor, men långt ifrån
dominerande post bland våra investeringsutgifter.
Produktionen av nya bostäder utgjorde 1956
endast 15 % av bruttoinvesteringarna och 22 %
av nyinvesteringarna. Det har många gånger
påpekats, att denna andel nu är mycket lägre
än den varit tidigare — bostadsbyggandet har
icke expanderat i samma takt som övriga
investeringar eller i samma takt som
nationalprodukten. Då bostäderna som regel drar med sig
ganska stora "fondinvesteringar" i gator och
allmänna anläggningar underskattar de
anförda siffrorna dock bostadsbyggandets
samhällsekonomiska betydelse. Men även om hänsyn
tas härtill, blir bostadsbyggandet knappast
någon "nyckelindustri", vilkens expansion eller
kontraktion dirigerar den ekonomiska
utvecklingen i stort.
Bostadsutgifterna är, sedda i relation till
totala konsumtionsutgifterna, föga dominerande.
Även om alla utgifter för bränsle och lyse
inräknas, så utgör bostadsutgifterna icke fullt
12 % av samtliga konsumtionsutgifter.
Frånräknas den offentliga konsumtionen ökar
procenttalet till 14.
Ekonomiska konsekvenser
av ett ökat småhusbyggande
Låt oss för det fortsatta resonemanget anta,
att småhusbyggandet vid en stabilisering av
lägenhetsproduktionen i hela landet på en nivå
av ca 60 000 lägenheter per år skulle öka t.ex.
så som framgår av följande tablå:
Hustyp Antal lägenheter
Alter- Alter-
1955 %> nativ 1 °/« nativ 2 °/o
Småhus..... 15 000 17 30 000 50 40 000 67
[-Flerfamiljshus-]
{+Flerfamiljs-
hus+} ........ 42 000 73 30 000 50 20 000 33
57 000 100 60 000 100 60 000 100
Av flera skäl torde alternativ 2 vara ett
betryggande maximialternativ för
småhusproduktionens relativa ökning under åtminstone
en tioårsperiod framåt. Det är en smula
missvisande att göra jämförelsen i lägenheter då vid
en kraftigt ökad småhusproduktion
flerfamiljshuslägenheterna måste förutsättas bli
huvudsakligen små lägenheter.
Vi gör en mycket schematisk kalkyl med det
godtyckliga antagandet att en lägenhet i
flerfamiljshus i genomsnitt kostar ca 40 000 kr och
i ett småhus ca 50 000 kr. (Den antagna
skillnaden i kostnaden per lägenhet kan antas
delvis bero på skillnader i tomtkostnad, delvis på
olika byggnadskostnad.) Vi antar vidare att
behovet av statliga lånemedel för tertiärlån och
egnahemslån utgör i genomsnitt 25 resp. 40 %
av produktionskostnaderna. I vårt exempel
skulle de totala årliga investeringsutgifterna för
bostadsbyggandet vid olika alternativ för
produktionens omfattning och fördelning på
hustyper förändras på följande sätt:
Total investering Statliga lån
Mkr Index Mkr Index
1955 ......... 2 550 100 750 100
Alternativ 1 . . .. 2 700 106 900 120
Alternativ 2 . . .. 2 850 112 1 000 133
Den totala investeringsökningen skulle i detta
räkneexempel inskränka sig till ca 10 %,
medan behovet av statliga lånemedel skulle öka
med 20—30 %.
Vidare kan det förtjäna påpekas, att då den
generella subventionen vid småhusbyggandet
(den räntefria stående delen) genomsnittligt
är större per lägenhet än motsvarande
subvention för flerfamiljshusen (tilläggslånen), skulle
statens utgifter för subventioner öka något vid
ett ökat småhusbyggande.
Om man räknar med en subvention av 4 000
kr per småhus, skulle subventionen — om den
gavs till samtliga lägenheter i småhus — öka
från ca 60 Mkr (1955) till 160 Mkr (alt. 2).
Samtidigt skulle emellertid behovet av
till-läggslån minska kraftigt och det sammanlagda
subventionsbehovet skulle öka med högst 50
Mkr. Vi finner alltså, att en ökad
småhusproduktion sannalikt skulle något öka det för
bostadsbyggandet erforderliga
investeringsbeloppet men att ökningen även vid en radikal
omläggning av produktionen skulle stanna vid ca
10 %, att vid oförändrade statliga lånevillkor
anspråken på statslån skulle öka i större
omfattning — i extremfallet med inemot en
tredjedel — och att vid oförändrade lånevillkor
subventionsbehovet skulle öka med maximalt ca 50
Mkr, troligen med avsevärt lägre belopp. Detta
ökade subventionsbehov kan dock helt eller
delvis elimineras genom mindre förändringar av
subventionsvillkoren, ökningen av de statliga
lånen motsvaras dessutom till övervägande
delen av en motsvarande minskning av
lånebehovet på den enskilda marknaden och skulle
icke behöva medföra några samhällsekonomiskt
ogynnsamma verkningar.
Det återstår dock en viktig faktor att ta
hänsyn till, nämligen hur en övergång från
småhusproduktion till produktion av större hus
skulle inverka på förräntningen av fastighets-
TEKN I SK TIDSKRIFT 1958 4 441
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
