Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - 1958, H. 17 - Småhusen i bostadsproduktion och bostadsbestånd, av Einar Eriksson
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
talet var andelen lägenheter i enfamiljshus
väsentligt mindre, 35—40 %. Också andelen
lägenheter i tvåfamiljshus var något mindre än
bland de äldre husen, men skillnaden var
tämligen liten.
För enfamiljshusen synes trenden efter 1880
och fram till början av 1950-talet ba varit
oavbrutet fallande. Mellan 1880-talet och mitten
av 1930-talet var nedgången, bortsett från ett
tämligen djupt jack nedåt i kurvan i början
av 1900-talet, sannolikt långsammare än under
slutet av 1930-talet och 1940-talet. I början av
1930-talet utgjorde enfamiljshusen ännu
ungefär en tredjedel av lägenhetsproduktionen,
omkring 1950 endast ungefär en femtedel.
Den relativa nedgången i
enfamiljshusproduktionen efter 1880-talet kompenserades till en
början av en ökning av andelen tvåfamiljshus.
Av lägenheterna i de hus, som vid
bostadsräkningen fanns kvar från vart och ett av de tre
decennierna mellan 1880 och 1910, var ungefär
hälften belägna i småhus. Uppgången i
två-familjshusproduktionen fortsatte även under
1910- och 1920-talen. Enligt bostadsräkningens
åldersfördelningar synes mer än fjärdedelen
av lägenhetstillskottet under 1920-talet ha
kommit på tvåfamiljshusen. Denna hustyps andel
av lägenhetsproduktionen synes då ha varit
dubbelt så stor som under 1880-talet.
Tillsammans svarade enfamiljs- och tvåfamiljshusen
under 1910- och 1920-talen för ca 60 % av
lägenhetstillskottet i riket. Efter 1920-talet har
två-familjshusens popularitet emellertid sjunkit
oavbrutet och snabbt. Deras andel i
bostadsproduktionen har under de senaste åren
reducerats till en obetydlighet.
Under de allra senaste åren har
enfamiljshusens andel i produktionen efter ett
bottenläge under Korea-krisen 1952—1953 ökat till
ca 25 % åren 1955 och 1956, ett procenttal som
är ett par enheter mindre än procenttalet för
femårsperioden 1941—1945. Procenttalet för
enfamiljs- och tvåfamiljshus tillsammans var
27 eller om alla lägenheter i rad- och kedjehus
räknas med 28. Andelen lägenheter i småhus
är alltså väsentligt mindre än under tidigare
perioder.
Radhus liar till följd av det ringa antalet
sådana hus icke behandlats som en särskild
hustyp i statistiken. I produktionsstatistiken har
de efter formerna för finansieringen fördelats
på enfamiljs- och flerfamiljshus. Till följd
av det växande intresset för sådana hus har
man emellertid 1955 och 1956 inhämtat
uppgifter 0111 dem, vilka visar att dessa år
uppfördes 1 400 resp. 1 800 radhuslägenheter (2,5
resp. 3,2 % av hela antalet nybyggda
lägenheter i riket).
Variationerna i bostadsbyggandets fördelning
på småhus och flerfamiljshus har ett givet
samband med variationerna i dess fördelning på
samhällen av olika storlek och på landsbygd.
Det kan här inte vara fråga om att utreda
sambandet mellan den fortskridande
urbaniseringen och förskjutningen i
produktionsinriktningen men för att ge en första mycket
koncentrerad — ocli därför också mycket
ofullständig — bild av urbaniseringens betydelse
för produktionsinriktning liar i fig. 1 lagts in
en kurva, som visar alla andelar av
lägenheterna i hus med olika byggnadsår, som vid 1945
års bostadsräkning var belägna i
landskommunerna, resp. vilka andelar av produktionen
under 1949—1956, som kom på dessa
kommuner. Sambandet mellan denna kurva och
kurvorna för enfamiljs- och tvåfamiljshusen är
påtaglig. Den mest markanta avvikelsen från
den naturliga samvariationen är att småhusens
roll i produktionen ökade under 1920-talet
trots att landskommunernas andel av
produktionen då minskade.
Bostadsproduktionen i tätorter
och stadssamhällen
Produktionsfördelningen i tätorterna kan
belysas dels med uppgifter ur bostadsräkningen
avseende sådana tätorter som 1945 hade minst
1 000 invånare, dels uppgifter ur
bostadsbygg-nadsstatistiken avseende "stadssamhällena",
dvs. i huvudsak städer, köpingar och
muni-cipalsamhällen. Då tätorter i bostadsökningens
mening icke identifieras i den löpande
bostadsbyggnadsstatistiken, kan den serie som
bygger på bostadsräkningen icke fortsättas
efter 1945. Den har redovisats här, fig. 2,
därför att den gör det möjligt att följa
utvecklingen längre tillbaka i tiden än vad som är
möjligt för bostadsbyggnadsstatistikens
stadssamhällen, fig. 3.
Till tätorterna liör en del småorter på
landsbygden, som icke har ingått i
bostadsbyggnadsstatistiken, därför att de icke liar haft
karaktär av stadssamhällen. En del stadssamhällen
har å andra sidan mindre än 1 000 invånare
och ingår därför ej bland tätorterna, fig. 2.
Med dessa skillnader i urvalet av orter
sammanhänger att småhusen är en större del av
det bostadsbestånd i tätorterna, som härrör
från varje särskild period, än av
bostadsproduktionen i stadssamhällena under samma
period. Mellan de två serierna föreligger vidare
Fig. 2. Andelen
lägenheter i
en-familj s- och
tvåfamiljshus av
totala antalet
lägenheter i hus
byggda i tätorter
med minst 1 000
invånare under
olika
tidsperioder och kvarstå
ende 1945.
Fiy. 3. Andelen
lägenheter i
enfamiljs- ocli
tvåfamiljshus av
totala
bostadsproduktionen
1912—1956 i
stadssamhällen
(städer,
köpingar och
mu-nicipalsam-hällen ).
TEKNISK TIDSKRIFT 1958 2 79
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
