Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - 1958, H. 17 - Stadsplaneekonomi, av Gunnar Lindman
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
långivningen förutsätter att friliggande
enfamiljshus skall ligga på rättsligt bildade tomter
och å andra sidan byggnadsstadgan kräver att
varje sådan tomt skall vetta mot gata. 1951 års
byggnadsutredning har emellertid numera
föreslagit att lagen om enskilda vägar skall gälla
även inom stadsplanelagt område. Om detta
förslag blir lag, kommer det sannolikt att
underlätta en friare gruppering av bebyggelsen
enligt den princip som tillämpats i
Riseberga-området även om formerna kan bli helt andra.
Flera experiment pågår med avloppssystem,
och 1957 beviljades ett tämligen stort statsanslag
för fortsatt utexperimenterande av ett särskilt
för småhusområden lämpligt, nytt system.
Ökad exploatering
Det andra sättet att minska
stadsplanekostnaderna är att öka exploateringen. En sådan
ökning av småhusområdenas exploateringstal har
pågått under det senaste decenniet, dels genom
att husen sammankopplats till kedjehus eller
radhus, dels genom minskning av
tomtstorlekarna vid friliggande hus. Denna koncentration
genomfördes tidigast i Stockholm och Göteborg
i samband med de kommunalt exploaterade
småstugeområdena men har numera, särskilt
genom "gruppbebyggelsen", utsträckts till
många orter. Även inom områden med mer fri
och individuell bebyggelse har
tomtstorlekarna minskat bl.a. beroende på invånarnas
minskade intresse att sköta stora tomter.
Det görs ibland gällande, att man genom
koncentration av småhusen skulle kunna komma
upp till samma exploateringstal som för
områden med flerfamiljshus, men detta torde
knappast vara sant. Några slumpvis utvalda
stickprov i olika orter visar sålunda, att
exploateringstalen för småhusområden i regel är
mindre än en tredjedel av exploateringstalen
för flerfamiljshus inom samma ort. I det
hittills troligen hårdast exploaterade
småhusområdet, Nvvång i Landskrona, fig. 4 och 5, har
man endast fått rum med mindre än hälften av
det antal lägenheter, som hade kunnat
förläggas där, om området hade bebyggts med
trevåningshus av ordinär typ.
Kommunikation och distribution
En eventuell omläggning av
bostadsproduktionen till procentuellt fler småhus kommer
successivt att aktualisera andra stadsplaneproblem
än de rent ekonomiska. Bland dessa blir
troligen kommunikations- och
distributionsfrågorna de viktigaste. Man brukar ofta framhålla,
att bilismen både varit en följd av och en
förutsättning för USA:s omfattande
småhusbyggande. Detta är kanske inte osant, men det bör
dock observeras, att å ena sidan t.ex. England
och Holland haft en mycket stor
småhusproduktion långt före bilismens genombrott samt
att å andra sidan de sista årens hastiga ökning
av bilantalet i Sverige skett under en period,
då vi byggt övervägande flerfamiljshus.
Även om man sålunda knappast kan påvisa
ett direkt samband mellan småhusbyggandet
och bilismens utveckling, finns det många skäl
som talar för att en ökning av
småhusbyggandet i Sverige kommer att äga rum samtidigt
som bilantalet fortsätter att öka. Då avståndet
från bostad till arbetsplatser och stadscentra
otvivelaktigt blir större vid ett ökat
småhusbyggande, kommer detta att medföra en ökad
biltrafik och ett ökat behov av
parkeringsplatser. Detta kan medföra svårlösta problem icke
minst i de medelstora städerna, som icke har
samma förutsättningar som de största städerna
att bygga ut högklassiga, kollektiva
trafiksystem och där möjligheterna att decentralisera
näringslivet är mindre än i storstäderna.
Även om trafikproblemen vid ett ökat
småhusbyggande kan bli svårlösta är de väl dock i
de flesta fall icke olösliga. Sambandet mellan
småhusområden i stadsperiferin och trafiken i
centrum leder emellertid till, att förnyelsen av
det senare bör ske eller i vart fall planeras
samtidigt med utbyggandet av
småhusområdena.
Varudistributionen i en spridd bebyggelse blir
dyrare än i en tät bebyggelse, om man vill
hålla samma standard på t.ex. varusortiment
och avstånd mellan bostad och affär. Sedan
gammalt är man dock van vid att acceptera
ett längre gångavstånd i områden med
enfamiljshus än i områden med flerfamiljshus, och
detta är då en av de nackdelar som får vägas
mot de fördelar bostadsformen i övrigt ger.
Det finns ingen anledning att tro, att man inte
även i framtiden skulle acceptera sådan
förhållanden. Härtill kommer att tillgången till bil
kommer att förändra inköpsvanorna och
avsevärt minska behovet av kort avstånd mellan
bostad och i varje fall de varor som icke måste
köpas dagligdags. Veckoköp i stället för dagliga
köp medför lägre omkostnader för
detaljhandeln. Ett ökat utnyttjande av bilen inom
detaljhandeln, alltså någon form av hemköp, kan
kanske också bidraga till en rationell
varu-distribution vid ökat småhusbyggande.
Fig. 3.
Stadsplan för
Rise-berga-området
i Malmö med
byggnaderna
grupperade
kring enskilda
gårdar.
TEKNISK TIDSKRIFT 1958 2 79
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
