Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - 1958, H. 17 - Material och konstruktioner i bostadshus, av Arne I Johnson
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
hostnad vid brott
Fig. 2. Sambandet mellan "tillåten" påkänning i
betongpelare och kostnaden vid ett eventuellt brott;
betongklass II, relativ standardavvikelse 25 °/o,
slankhetstal < 10. BB anger värden enligt gällande
statliga betongbestämmelser. Horisontella skalan är
logaritmisk.
I vissa fall kan dock hållfasthetskraven bli
dimensionerande även vid småhusen, t.ex.
beträffande tillåten last på pålar eller på
undergrund.
Är hållfasthetskraven rätt avvägda? Detta kan
i flera fall ifrågasättas. I flerfamiljshus av
betong är ofta flertalet invändiga väggar
bärande, och med den nuvarande utvecklingen av
elementhusbyggandet ökar denna stomtyp. Är
husen lägre än tre eller fyra våningar, blir
belastningen på väggarna relativt liten. I dessa
fall skulle betongväggar av endast ca 6 cm
tjocklek ofta vara tillräckliga. Enligt gällande
bestämmelser får dock ej tunnare väggar än
10 cm användas. Användes pelare som bärande
element får dessa ej understiga måtten 20 X 20
cm — många gånger ett onödigt hårt krav.
Varför får ej betongkvalitet högre än K 250
utnyttjas vid betongbyggen klass II och varför
tillåtes endast 2 400 kp/cm2 i dragpåkänning
för armeringsstål Ks 60 vid betongkvalitet K 200
när 3 000 kp/cm2 tillåtes för samma stål vid
betongkvalitet K 300 (det är här fråga om
draghållfastheten hos stålet och
sammanblandning får ej ske med t.ex.
vidhäftningshållfastheten eller skjuvhållfastheten i
konstruktionen)?
Det vore värdefullt om bestämmelserna vore
mindre kategoriskt utformade. Vidare bör
bestämmelserna ta större hänsyn till de
ekonomiska faktorerna. Det är ej riktigt t.ex. att en
pelare skall ha samma "tillåtna" påkänning,
om den uppbär lasten från ett 16 våningars
lius, som om den uppbär lasten i ett
envåningshus. Inträffar brott i pelaren, kan skadorna i
första fallet bli utomordentligt stora, men i
senare fallet relativt små.
Tillämpas principen, att totalkostnaden, dvs.
anläggningskostnaden pius riskkostnaden, skall
vara minimum, kommer den "tillåtna"
påkänningen att minska med bl.a. storleken av den
skada som inträffar vid brott. För en pelare
gjuten av betong, klass II, fig. 2, ändras
"tilllåten" påkänning från ca 50 kp/cm2 till ca
115 kp/cm2, dvs. den mer än fördubblas, då
kostnaderna för ett brott ändras från 100 000
kr. till 1 000 kr.
Resultatet ger ett gott exempel på att man ej
får samma krav på hållfastheten vid t.ex.
småhus som vid höghus. Betydligt större last på
t.ex. pålar bör därför i regel kunna tillåtas vid
småhus än vid flerfamiljshus.
Brandskydd
Kraven på brandskydd påverkar utformningen
och därmed kostnaderna speciellt i
flerfamiljshus. En undersökning av ett fyra våningars hus
visar att samtliga extra kostnader orsakade av
brandskyddskraven uppgår till 2 % av totala
byggnadskostnaden. Denna siffra kan anses
motsvara ett ungefärligt medeltal för alla
flerfamiljshus och utgör således den maximala
besparing som vore möjlig, om alla
brandskyddskrav kunde slopas. Detta är givetvis overkligt,
men en del krav torde dock kunna minskas,
bl.a. vissa krav på den bärande stommens
brandklass. Det vore värdefullt, om en närmare
utredning gjordes över sambandet mellan
ökade anläggningskostnader och
brandskyddskrav, brandskador och kostnader för våra
brandkårer. Dessa kostnader bör sinsemellan
avvägas, så att totalkostnaden blir minimum.
Grundkonstruktion
Kostnaden för grundkonstruktionen utgör
normalt en betydligt större del av
anläggningskostnaden vid småhus än vid flerfamiljshus.
Valet av rätt konstruktion är därför
väsentligare vid småhus än vid stora hus. Är
markförhållandena gynnsamma med plan fast terräng
utgör grunden inget problem vare sig man
utför huset med källare eller som källarlöst lius.
Är däremot marken kuperad bergsterräng eller
består av lera med risk för ojämn sättning,
blir svårigheterna större och kostnaderna för
grunden kan bli betydande.
I bl.a. Stockholmsområdet är kuperad
bergsterräng vanlig. Den hittills vanligaste
grundläggningsmetoden i sådan terräng innebär att
man planskjuter uppskjutande bergspartier och
rensar mellanliggande svackor, varefter
grunden föres ned till berg. Detta medföra stora
kostnader för inte blott bergsprängning utan
även och kanske speciellt för rensning av
svackorna. I svackorna utgöres marken ofta av
lerblandad morän eller liknande. Det torde i de
flesta fall vara tillräckligt att spränga bort
uppskjutande bergpartier och därefter utfylla
mellanliggande delar — således att avplana
marken. Utfyllnadsmassor kan erhållas billigt
eller ofta gratis.
Den risk man i detta fall tar är sättningar i
de delar, som är grundlagda antingen på ur-
TEKNISK TIDSKRIFT 1958 2 79
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
