Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - 1958, H. 17 - Bostäder och miljö, av Erik Lundberg
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Fig. 4. Småhusbebyggelse vid Köpenhamn. Omsorgsfullt planlagd och genomförd med ängsparksmiljö.
Ängsmarken utgör gemensamt område för den samfällda bostadsbebyggelsen.
människan själv alt ge det personliga,
uttrycken för livets mångskiftande företeelse.
Det enda man unnar sig" såsom formgivare är
att driva konstruktionen till den mest
utomordentliga smäckerhet och fulländning, att
tänka igenom de konstruktiva och de tekniska
förhållandena såsom sådana till möjligaste
perfektion; därtill ge rumsvolymerna, deras egna
och deras inbördes proportionering, en lika
abstrakt fulländning.
Resultatet blir en verkan av den mest
utomordentliga perfektion, ja, elegans, opersonlig
elegans.
Hur ta sig nu människor ut i denna raffinerat
fulländade, opersonliga ram, som till synes vill
negera alla uttrycksvärden? Men som
egentligen är långt mera krävande som miljö än t.ex.
Köpenhamns rådhus högtidligt stämningsfyllda
stora hall. Borde inte människorna här i
Röd-ovre rådhus helst se ut som ytterligt eleganta
akvariefiskar, randiga, smäckra, fantastiska i
konturen, nätta i formatet osv. för att komma
till sin rätt i denna till skenet så undfallande
ram? Men människorna man möter där —
några stadsfullmäktigeledamöter, som se ut som
om Storm-P. ritat dem; en tjock, röd
lastbilschaufför i denna tunna, fågelbursaktiga trappa,
vilken alldeles fristående i rymden leder upp i
hallens förföriskt vackra ljus.
Är inte denna rådhusbyggnad i sin uttrycks-
lösa elegans en den allra svåraste försyndelse
mot människan? Människan, som dylik
arkitektur synes avse att framhäva, men som på
det allra mest omänskliga sätt förkrossas,
avslöjas i sin ofullkomlighet, ja, groteska
vardaglighet.
En arkitektur som upphöjt tunnelbanans och
flygplanets tekniskt betingade fulländning till
livsideal.
Skulle man inte i stället vilja önska sig en
byggnadskonst som väljer utgångspunkten i
ett studium av miljöns möjligheter att bliva
samstämmig med människornas rimliga
sinnesläge, sätt att vara just i denna byggnad? Ocli
att i någon liten mån påverka mänskligt sinne
i motsvarande riktning? Ett studium av de
speciella möjligheterna i stället för ett studium av
den formella perfektionen.
Tillämpat på t.ex. färgfrågor skulle detta
betyda att man fäste största avseende vid det
faktum att färg har det allra mest omedelbara
samband med människosinnets känslolägen;
inte att man bara strävade att åstadkomma
serier av färger eller system för
färgsammanställningar, avseende frambringandet av i och
för sig harmonisk verkan; som om harmoni
vore det enda mänskliga uttrycksvärdet.
Naturligtvis är en harmonilära alltid ett värde
och en källa till kunnighet, dock endast i
rollen av ett hjälpmedel, ett bland många. Men
TEKNISK TIDSKRIFT 1958 2 79
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
