Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - 1958, H. 18 - Nordiskt elkraftutbyte. Elkraftutbyte Finland—Sverige, av Sven Lalander och Torsten Johansson - Är naturvetenskap kultur? av GAH
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
regulatorerna. Även i Finland skötes
frekvens-regleringen på i princip samma sätt.
Efter hopkopplingen av de finländska och
svenska ledningssystemen kommer, såvida inte
speciella anordningar vidtages, momentana
belastningsändringar även i Finland att till allra
största delen tagas upp av svenska stationer,
eftersom det svenska nätet är avsevärt större
och styvare än det finländska. Frekvensen
blir då ej längre någon indikator på
effektbalansen inom Finland. För att upprätthålla
effektbalansen i Finland och undvika stora
belastningsändringar på
samkörningsförbindel-sen med Sverige måste vissa finländska
kraftstationer reglera den momentana produktionen
efter belastningen på samkörningsledningen.
Detta åstadkommes genom att mätvärden över
ledningsbelastningen överföres per
högfre-kvensförbindelse till lämpliga kraftstationer
utrustade med elektrohydrauliska
turbinregu-latorer.
Samkörningsavtal och beräknat utbyte
Den finländsk-svenska samkörningen blir i
princip av samma karaktär som det sedan länge
existerande kraftutbytet mellan Danmark och
Sverige. Inga leveranser kontrakteras i förväg,
utan uppgörelse om leveransens storlek och
pris träffas från fall till fall. Härigenom
erhålles största möjliga flexibilitet för
samkörningen, vilket är en förutsättning för bästa möjliga
utbyte vid samarbete mellan företag inom
kraftverksindustrin, som arbetar med snabbt
skiftande förutsättningar beroende på
vattentillgångens växlingar. Avtalet blir härigenom
närmast ett kontrakt mellan de berörda
företagen, att inom respektive land bygga och
driva de för samkörningen erforderliga
anläggningarna. Företagen åtar sig dessutom att inom
ramen för tillgängliga resurser mata
varandras kraftsystem vid anläggningsfel o.d., en
bestämmelse som på svensk sida har särskild
betydelse för 130 kV distributionsnätet inom
övre Norrland.
De för samkörningen erforderliga
anläggningarna på svenska sidan har kostnadsberäknats
till 8,5 Mkr., varav ca 3 Mkr. åtgår till den 40
km långa 200 kV ledningen. Kostnaderna på
finländsk sida faller till största delen på den
70 km långa 200 kV ledningen och har
beräknats till ca 300 miljoner mark eller 5 Mkr. För
Sveriges del kommer samkörningen att ge
inkomster av olika slag av vilka de viktigaste är:
Försäljning av vattenkraftöverskott under
sommaren.
Inköp av finländsk vattenkraft under
vintertid för att minska inhemsk ångkraftproduktion
(eventuellt återleverans av sommarens
överskottsleverans).
Inköp av billig finländsk ångkraft (t.ex.
mot-tryckskraft) under vintern för att minska
dyrbar svensk ångkraftproduktion.
Försäljning av svensk vattenkraft eller billig
svensk ångkraft under vintern för att minska
dyrbar finländsk ångkraftproduktion.
Reaktiva effekttillskott till det norrländska
130 kV nätet under högbelastningstid.
Det framgår av sammanställningen att
sam-körningsförbindelsen beräknas ge vissa
krafttillskott även under vinterperioden. Det
kapital, som investeras i samkörningsförbindelsen,
kan därför jämställas med de investeringar
som göres i kraftstationer eller sjöregleringar.
Enligt utförda ekonomiska kalkyler beräknas
det ekonomiska utbytet av samkörningen bli så
stort, att erforderliga investeringar helt kan
amorteras på några få år. Även på finländsk
sida beräknas projektets lönsamhet bli mycket
god. Här tillkommer speciellt den ökade
belastningsförmåga, som erhålles på det
finländska överföringssystemet, och som bör kunna
utnyttjas genom att nya överföringsledningar
kan senareläggas.
Är naturvetenskap kultur! I vissa länder har
kultur genom en olycklig utarmning av traditionen
från renässansen kommit att anses som något som
huvudsakligen rör litteratur, historia och konst. Man
lider ej brist på bildning om man inte vet något om
vad Galilei, Descartes och deras efterföljare
uträttat. Jag är emellertid övertygad om att all högre
undervisning skulle inrymma en kurs i
naturvetenskapens historia från det sjuttonde århundradet till
i dag samt en översikt av modernt
naturvetenskapligt vetande så långt som en sådan kan ges utan
matematisk bakgrund. Så länge sådana kunskaper
endast finns hos specialister är det knappast möjligt
för en nation att med vishet sköta sina
angelägenheter.
Mänskliga strävanden kan bedömas på två sätt,
antingen efter deras egenvärden eller efter den verkan
de får på mänskligt liv och av människan
upprättade verksamheter. Jag vill ej påstå att det ena eller
andra sättet är att föredra, säkert är att de ger vitt
skilda betydelseskalor. Om Homerus och Aischylos
ej hade funnits, om Dante eller Shakespeare inte
hade skrivit en rad och Bach och Beethoven hade
varit tysta, skulle i dag de flesta människors dagliga
liv ändå varit ungefär vad det är. Men hade
Pytagoras, Galilei och James Watt ej existerat, skulle
det dagliga livet icke endast i Västeuropa och USA
utan för indier, ryssar och kinesiska bönder vara
helt annorlunda än vad det nu är. Och dessa
påtagliga skillnader är ändå bara början. De kommer att
påverka framtiden än mer än de inverkat på det
nuvarande.
Naturvetenskap och teknik går nu fram som en
armé av stridsvagnar som förlorat sina förare, blint,
hänsynslöst, utan mål eller avsikt. Detta beror på
att de som handhar mänskliga värden och som
strävar efter att göra livet värdigt att leva, ännu i
sin tankevärld står kvar i den förindustriella
epoken, den värld som för oss har gjorts känd och
hemvan genom förindustriella författare, poeter,
konstnärer och kompositörer vilkas arbeten vi med
rätt beundrar.
Åtskillnaden mellan naturvetenskap och kultur är
ett modernt påfund. Platon och Aristoteles hade stor
respekt för sina dagars naturvetenskap. Renässansen
var lika mycket ett återuppväckande av
naturvetenskapen som av konsten och litteraturen. Det artonde
århundradets naturvetenskapliga framsteg
omfattades av alla bildade människor. Men från det
nittonde århundradet och framåt kom vetenskapliga be-
TEKN I SK TIDSKRIFT 1958 487
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
