Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - 1958, H. 20 - Ekonomisk rationalisering och rationell ekonomi, av Bertil von Alfthan
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Ekonomisk rationalisering
och rationell ekonomi
Doktoringenjör Bertil von Alfthan, Stockholm
658.011
En framstående engelsk vetenskapsman har
påpekat, att levnadsförhållandena här på
jorden i vår moderna tid genom den
framstormande tekniska vetenskapens inverkan
förändras snabbare på några få år, än tidigare
under förloppet av århundraden, och han
tilllägger, att de enda, som icke förstår att dra
de rätta slutsatserna härav, är politikerna av
den gamla skolan.
Dessa ord är särskilt värda att beaktas i
sammanhang med den moderna rörelse, som gjort
sitt intåg inom näringslivet under den kända,
men mycket misskända och missförstådda
benämningen "rationalisering". Man förnekar
visserligen icke dess betydelse, men man
underskattar alldeles dess roll och betydelse för
samhället. —Ett allmänt utbrett och hårt
inrotat vanetänkande utgör ett av de främsta
hindren för att man skall dra tillräcklig nytta
av detta nya begrepp.
Arbetet blir med tiden allt dyrare ocli man
måste därför börja ägna allt mera
uppmärksamhet åt hur mycket det kostar. Detta har en
helt avgörande betydelse för den framtida
utvecklingen av vårt näringsliv. Därför är det
viktigt, att man hos oss icke hänger sig alltför
liårt fast vid sådana ingrodda
sparsamhets-tankevanor, som har sina rötter i svunna tiders
förhållanden.
Detta gäller i särskilt hög grad
företagsledningarnas inställning till arbetsekonomin och
till arbetsekonomernas verksamhet. Den typ av
sparsamhetsinstinkt, vilken sedan urminnes
tider har utbildat sig och slagit rot i
företags-ledarkretsar, är här i Gamla Världen
utvecklad under tider och förhållanden, då det
mänskliga arbetet var relativt billigt ocli det
var viktigast att vara sparsam med de livlösa
tingen. Att "spara" innebar då för det mesta
att undvika att göra utgifter genom att
använda materialier eller att åtminstone uppskjuta
deras användning genom att lagra upp dem för
senare bruk. Utmärkande för denna
sparsam-hetstyp är, att den är passiv, ty både att låta
bli och att uppskjuta är passiva åtgärder.
Men allt mänskligt arbete är bundet vid den
oavbrutet fortlöpande tiden, och ingen metod
att "djupfrysa" tiden torde ännu vara
uppfunnen. En icke — eller ofullständigt — utnyttjad
minut är för alltid och oåterkalleligen förlorad.
Den traditionella, passiva sparsamheten är
sålunda icke tillämplig på arbetet, utan numera,
när det gäller att vara sparsam också därmed,
behöves en ny typ av sparsamhet, som till sin
natur är aktiv.
Den består i att investera pengar i
utredningar och åtgärder och anordningar, som leder
till att all disponibel arbetstid blir så väl
utnyttjad som möjligt. Utgifterna för
arbetseko-nomiska ändamål bör icke jämföras t.ex. med
faktureringskostnader eller andra "allmänna
omkostnader", som belastar det löpande
verksamhetsåret och därför bör avskrivas under
samma år, utan de har — lika väl som t.ex. en
arbetsbesparande maskin — karaktären av
investeringar, vilka bär frukt under en följd av
år och bör avskrivas under den motsvarande
tiden. Det gäller då att säkerställa, att
rationaliseringsvinsterna överstiger
investeringskostnaderna. Det var härpå Assar Gabrielsson
syftade (Tekn. T. 1957 s. 1129), när han framhöll,
att rationaliseringsutgifter bör uppfattas såsom
investeringar.
Att eftersträva "ekonomisk rationalisering"
genom att tillämpa passiv sparsamhet av
traditionell typ på den, är sålunda raka motsatsen
till "rationell ekonomi". Och ännu i ett
speciellt avseende begås hos oss ännu på många
håll misstag, vilka i verkligheten innebär ett
slöseri: man betraktar rätt allmänt
arbetseko-nomerna såsom något slags enklare biträden,
som skall tillhandagå andra funktionärer inom
företaget och därvid utföra hela sitt arbete,
eller största delen därav, själva "för att det
skall bli billigt". Kompetenta arbetsekonomer
är emellertid rätt dyra arbetskrafter, och det
är god ekonomi att så långt möjligt
utnyttja deras tid för sådana verksamhetsuppgifter,
som kräver deras fulla kompetens. Av denna
anledning är det riktigt att investera
tillräckligt i sådana hjälpmedel, som leder till att
deras tid blir effektivt utnyttjad. Så mycket
rutinarbete (skriv-, räkne-, ritnings- och
arkive-ringsarbete) som möjligt bör överföras på bil-
TEKN I SK TIDSKRIFT 1958 533
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
