Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - 1958, H. 20 - Andras erfarenheter - Undervattenskabel i plaströr, av F Ö - Livsmedels förstöring efter skörden, av SHl - Metallers benägenhet att ge gnistor, av SHl - Statistisk-ekonomisk dimensionering av byggnadskonstruktioner, av Hn
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Fig. 1. Hopsvetsning av två plaströrlängder.
att undersöka om rören ändrat sitt tvärsnitt under
nedspolningen drog man en 50 mm dorn genom
rören efter förläggningen, varvid det visade sig att
inga hoptryckningar förekom. Kabeln drogs in i
rören med en hamplina med 3 Mp brotthållfasthet.
Före indragningen insmordes kabeln med tjock
rovolja. Högsta erforderliga dragkraft var 350—375 kp.
Indragningen av de tre telefonkablarna tog 4 h.
De sex längderna plaströr för varje 60 kV-kabel
sammansvetsades under nedspolningen. Därvid
användes specialgjorda plastmuffar vilka hade en
motståndsslinga ingjuten i godset (fig. 1). Ström för
uppvärmningen togs från ett svetsaggregat vilket
frånkopplades automatiskt då rätt svetsvärme
uppnåtts. Varje svetsning tog 3—4 min och maximala
effektförbrukningen var 800 W. För varje
skarvning provades den utlagda rörlängden med
genomdragning av en dorn.
Varje 125 mm rör inspolades 1,6—1,7 m under
flodbottnen och förläggningen av en 80 m längd
tog två dagar. 60 kV-kabeln insmordes och indrogs
på samma sätt som telekabeln varvid den
erforderliga maximala dragspänningen var 800 kp. På
grund av det porösare ytterhöljet på denna kabel
blev smörjmedelsförbrukningen per indragen kabel
ca 20 kg mot 5 kg per telekabel
(Elektrizitätswirt-schaft 1957 h. 21 s. 796—798; Alnwick Harmstorf
Bergungsreederei, Hamburg). F ö
Livsmedels förstöring efter skörden
I USA beräknar man att 25 °/o av frukten och
grönsakerna förstörs innan de når konsumenten. Dessa
förluster, som representerar ett värde på hundratals
miljoner dollar per år, orsakas av en fysiologisk
nedbrytning ofta åtföljd av bakterie- och
mögelverksamhet. Man söker därför metoder att förbättra
de skördade produkternas hållbarhet och kvalitet.
Så länge en växt lever har den ett naturligt försvar
som håller bakterier i schack, men dessa sätter i
gång med sin nedbrytande verksamhet så snart
växten skördats. Åtgärder för produktens
konservering bör därför vidtas redan vid skörden.
Kylning är den mest effektiva och mest använda
metoden, men man kan inte på detta sätt skydda färska
produkter så lång tid som ofta är önskvärt. Man
hoppas nu att kunna passera denna tidsgräns genom
användning av antibiotika ensamma eller i
kombination med kylning.
Många kemikalier har provats, t.ex. svaveldioxid,
klor, ammoniak, vitamin K5, natrium-o-fenylfenolat
och sorbinsyra. Vidare har man studerat verkan av
antibiotika, såsom Subtilin, streptomycin,
Candici-din, Amphotericin och oxitetracyklin, alla ämnen
med stort verkningsområde. De har använts i så
låg koncentration som möjligt, vanligen i 0,001—0,1
vol-°/o. De kan anbringas genom besprutning, i
växer eller genom doppning.
Man har t.ex. funnit att 15 s doppning i en
oxitetra-cyklinlösning ökar spenats lagringstid vid 31°C med
1 dygn. Andra grönsakers hållbarhet har genom
samma behandling ökats med 1—3 dygn. Detta
gäller dock bara, om varan behandlas genast efter
skörden, dvs. innan bakterierna hunnit förökas.
Salladsprov, som förvarats 1—2 dygn före
behandlingen, förstördes t.ex. lika fort som obehandlade
prov.
Uppmuntrande resultat har erhållits bl.a. med
sparris, ärter, sallad, morötter, potatis, persikor och
jordgubbar. De sistnämnda har t.ex. behandlats med
Mycostatin, en mögelbekämpare, och lagrats 8 dygn
vid 5—6°C, varefter 70 °/o av bären var användbara
mot 57 °/o av de obehandlade; vid rumstemperatur
blev motsvarande siffror 65 °/o resp. 3 ®/o. Såväl
natrium-o-fenylfenolat och Mycostatin har visat sig
hindra persikors mögling; det senare gav bästa
resultatet, men båda kemikalierna minskade
förstöringen från 62 till 15 %>.
Användning av natrium-o-fenylfenolat godkändes
1957 av US Department of Agriculture, och detta
ämne används redan kommersiellt på grapefrukt,
citroner, apelsiner, äpplen, päron och persikor. Man
sätter 0,1 °/o av föreningen till det vatten som
används för kylning av frukten.
Trots de lovande resultaten fördröjs emellertid
utvecklingen av en fordran i Food, Drug & Cosmetic
Act att all behandling som lämnar en återstod på
varan skall deklareras. Därför kan många inte
utnyttja t.ex. mögelbekämpare för att öka
citrusfruk-ters hållbarhet fastän beläggningen på skalen anses
utan betydelse (Agricultural & Food Chemistry jan.
1958 s. 17—18). " SHl
Metallers benägenhet att ge gnistor
Man har studerat vanliga konstruktionsmetallers
benägenhet att ge gnistor som kan tända utspillt
bränsle vid en flygolycka. Prov av aluminium, titan,
magnesium, krom-molybdenstål och rostfritt stål
drogs över betong- och asfaltbelagda startbanor,
medan flygplansbränsle eller förvärmd olja
sprutades runt proven.
Ingen tändning uppstod när aluminium gled med
en hastighet av 65 km/h vid 102 kp/cm2 tryck mot
underlaget. Man tror att aluminium inte skall tända
ens vid högre tryck och högre hastighet. Alla de
andra provade metallerna gav redan vid avsevärt
mindre tryck och hastighet gnistor som tände
bränslet (Light Metals febr. 1958 s. 45). SHl
Statistisk-ekonomisk dimensionering av
byggnadskonstruktioner
Man kan ej på förhand exakt säga vilken
hållfasthet en konstruktion har. Detta beror på att de
material som ingår i konstruktionen (t.ex. armeringen
och betongen) har viss spridning i sin hållfasthet.
Vidare avviker de verkliga dimensionerna något
ifrån vad man angivit på ritningarna. Man kan ej
heller på förhand säga exakt vilken största
belastning som kommer att påverka konstruktionen. Om
mycket ogynnsamma förhållanden skulle
sammanträffa, exceptionellt låg hållfasthet, dåligt utförande
och hög belastning, kan brott inträffa i
konstruktionen.
Hur skall man då dimensionera med hänsyn till
dessa osäkerheter? Ökas konstruktionens
dimensioner, minskar risken för brott (eller annan skada).
TEKN I SK TIDSKRIFT 1958 551
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
