Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - 1958, H. 22 - Statens företagsformer. Skäl för bolagsformer, av Erik Grafström
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
stora. Men har vi någon riktig måttstock på
detta när vi saknar ett alternativt
jämförelseobjekt. Affärsverken kan uppvisa tekniska
framgångar på olika områden, och ett verk
kan mycket väl tänkas uppvisa en ypperlig
teknisk standard. Men de kan inte ekonomiskt
jämföra sig med konkurrenterna på den
enskilda sektorn. Somliga saknar i stort sett
sådana; andra, som har enskilda konkurrenter,
kan inte göra riktiga jämförelser därför att
förutsättningarna ifråga om av det allmänna
ålagda förpliktelser, avskrivningsnormer ocli
avkastningskrav m.m. är så olika. De som ger
affärsverken högsta vitsord, torde därför inte
ha ett faktiskt underlag för att avge ett säkert
omdöme om den ekonomiska effektiviteten hos
affärsverken jämfört med parallell verksamhet
från den enskilda sidan. Men det vore önskvärt
att förutsättningar härför skapades.
Skäl för nyordning
Frågan kan därför betraktas från en annan
utgångspunkt. Vilka särskilda skäl, talar i dag
för en omprövning av de statliga affärsverkens
eller vissa affärsverks status? Sådana skäl har
alltid funnits, alltsedan staten började begagna
sig av bolagsformen för vissa delar av sin
verksamhet. Anledningen till att intet
väsentligt hänt är som redan antytts olustkänslor av
olika slag och trögheten att ändra i något
bestående. Skälen för en förändring är
emellertid nu starkare än tidigare av följande
anledningar.
Konkurrens
Tidigare affärsdrivande verk var i allt
väsentligt rena monopolföretag exempelvis
Postverket, Televerket och Statens Järnvägar. I dag är
detta icke lika utmärkande för affärsverken.
Domänstyrelsen exempelvis anser sig nog även
sedan den industriella verksamheten avskilts
i bolagsform stå i konkurrensläge med andra
skogsägare och har därför kravet på sig att
bedriva sin skogsvård och sin försäljning på
samma affärsmässiga nivå som de enskilda.
Vad Statens Vattenfallsverk beträffar
framhölls konkurrensläget redan vid verkets
inrättande. Det fick även ett visst uttryck i dess
organisation och befogenheter, exempelvis
kol-legiiformen och friheten ifråga om
taxesättningen. Konkurrens föreligger även i dagens
läge. Verket har ett intimt samarbete med
enskild kraftindustri, men företaget är
naturligtvis samtidigt konkurrent med denna. Trots att
läget under senare år — förresten inte så helt
olikt läget inom många delar av den helt på
enskild bas arbetande företagsamheten — i
stort sett varit att varan alltid kunnat
säljas —- så skulle ändå konkreta exempel
kunna ges på denna konkurrens. Det är ju inte
heller för verket säkert, att det allt framgent
kommer att kunna sälja hela sin produktion
utan besvär. När en gång övergång sker från
vattenkraft till atomkraft, finns inte längre
någon uppdelning av basråvaran för
produktionen, vilket ju i viss utsträckning är fallet med
strömfallen. Därmed är läget liknande det läge
som rådde tidigare då verket tävlade om
åtkomsten av basråvaran.
Men elkraftindustrin konkurrerar även med
andra energiformer, nämligen med den direkta
värmealstringen via olja, kol, ved etc. Där finns
inga hämningar i konkurrensen. Statens
Vattenfallsverk är naturligtvis därvid inte i
underläge genom dess företagsform, men dessa
förhållanden bör ur samhällsekonomisk äsynpunkt
föranleda en strävan att låta verket konkurrera
på lika villkor, vilket måhända totalt leder
till skärpta krav på verksamheten.
Statens Järnvägar har belt förlorat sin
ekonomiska monopolställning. Det befinner sig i
själva verket i en strid på liv och död med
den framstormande landsvägstrafiken och med
den inrikes luftfarten.
Enda möjligheten att se, vad som är
framtids-dugligt, är att söka åstadkomma lika
konkurrensvillkor med enskild företagsamhet.
Dessa tre företag är de som främst i dag
representerar de med enskilda företag
konkurrerande affärsverken, men även för andra
affärsverk kan man partiellt finna liknande
konkurrensområden. Många av affärsverken är alltså
i dag, till skillnad mot vad fallet var under
en tidigare period, konkurrensföretag, medan
återigen flera av de statliga bolag, som nu
finns, är rena monopolföretag.
Arbetsmarknad
På arbetsmarknaden har inträtt en utjämning
av trygghets-, semester- och
pensionsförhållanden mellan den allmänna och enskilda sektorn.
Den utvecklingen är på väg att fullkomnas.
Den statsanställdes förmånsställning i dessa
avseenden i jämförelse med andra försvinner
alltmer. Det gamla begreppet om staten som
mönsterarbetsgivare utsträcks att gälla alla.
Konkurrensen om arbetskraften har därjämte ökat
som en följd av den fulla sysselsättningens
politik. Knappheten är utpräglad på vissa
områden, där landets utbildningsanstalter ej
hunnit med i den snabba utvecklingen.
Denna utveckling har betydelse för hela den
statliga lönepolitiken. Ur allmänna
samhällsekonomiska synpunkter får man emellertid
fästa särskild vikt vid den betydelse
förändringarna har för statliga företag, som bedriver
en omfattande affärsekonomisk verksamhet i
direkt konkurrens och samverkan med
enskilda företag.
Kapital
Det förefaller vara en allmänt omfattad
mening, att kapitalknapphet kommer att
känneteckna vår samhällsutveckling för lång tid
framåt. Det finns stora latenta krav på ökade
investeringar i vårt samhälle samtidigt som
TEKNISK TIDSKRIFT 1958 5 79
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
