Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - 1958, H. 22 - Elektroluminescens — en ny princip för ljusalstring, av Gunnar Günther
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Elektroluminescens —
en ny princip för ljusalstring
Fil. lic. Gunnar Günther, Stockholm
535.376
Belysningen i det moderna samhället är
numera i stort sett grundad på omvandling av
elektrisk energi till synligt ljus. Vid en återblick
på denna utveckling framgår det lätt, att
betydande kostnader nedlagts på att göra denna
typ av energiomvandling så ekonomisk som
möjligt, men också, att ännu mycket återstår
att göra.
Med glödlampan, som representerar dagens
ljuskälla baserad på termisk ljusalstring, har
man för 100 W 220 V dubbelspiral nått upp
till ett ljusutbyte av ca 14 lm/W. Med lysröret,
som i gasurladdningen alstrar en primär
ultraviolett strålning, vilken exciterar ett
lysämnes-skikt till luminescens, har en principiellt ny
ljusalstringsväg beträtts, och ljusutbytet har
kunnat tre- till femfaldigas (Tekn. T. 1951
s. 573, 803).
I inget av fallen omformas energin direkt till
ljus utan övergår först till värmesvängningar
resp. UV-strålning, som begränsar det slutliga
ljusutbytet. Om man direkt och utan förluster
kunde omvandla elenergin till synligt vitt ljus,
skulle det vara möjligt att få ut ca 250 lm/W
— onekligen ett lockande perspektiv, värt att
satsa på.
Elektroluminescensen (Tekn. T. 1951 s. 922),
som framträder som en ljusemission, när vissa
kristallfosforer påläggs en lämplig elektrisk
spänning, innebär ett löfte i denna riktning.
Även om ljusutbytet vid elektroluminescensen
för ögonblicket ännu är blygsamt, är det dock
ingen överdrift att säga, att om det kunde höjas
till sin fulla potential, komme
belysningstekniken att undergå en revolution.
Fig. 1. Genomskärning av Destriaus cell.
Destriau-effekten
Av de olika elektroluminescenta fenomenen
skall vi i denna uppsats begränsa oss till
Destriau-effekten, uppkallad så efter sin
upptäckare, fransmannen Georges Destriau. Denne
fann 1936, att lysämneskornen i ett 0,1 mm
tjockt lysämnesskikt av kopparaktiverad
zink-sulfid-zinkoxid blev kontinuerligt
luminescen-ta, om skiktet placeras mellan tvenne elektriskt
ledande plattor, av vilka den ena är
genomskinlig, och utsättes för en relativt låg
växelspänning (110 V, 50 Hz).
I Destriaus elektroluminescenta cell (fig. 1)
var lyspulvret inbäddat i ett dielektrikum av
kanadabalsam och dessutom täckt med en film
av en isolerande olja. Härigenom utestängdes
luften, som annars vid inverkan av de starka
elektriska fälten (ca 105 V/cm) kunde tänkas ge
upphov till gasurladdningar alstrande
UV-strål-ning. Denna i sin tur skulle då på känt sätt
kunna excitera lysämnet till vanlig
fotolumine-scens (Tekn. T. 1949 s. 171).
Även om man till en början på sina håll
ställde sig skeptisk gentemot Destriaus
iakttagelser, är dessas riktighet i dag ställda utom allt
tvivel. Man kan åstadkomma en verklig
elektroluminescens, dvs. en direkt och omedelbar
ljusalstring i lysämnesskiktet under inverkan
av det elektriska fältet.
Kondensatorlampans konstruktion
Destriaus prototyp av kondensatorlampa har
under de senare åren på grundval av
mångsidiga forskningar förbättrats avsevärt och
stabiliserats. Den sandwich-artade uppbyggnaden
består alltjämt, men de olika delelementen har
utvecklats, fig. 2.
Den ena elektroden måste vara genomskinlig
och utgöres oftast av en glasskiva, vars ena
yta försetts med en elektriskt ledande
beläggning, t.ex. genom att glasytan vid en
temperatur nära mjukningspunkten utsättes för en
aerosol av tennklorid, varvid tennatomer
diffunderar in i glasytan och utbildar ett
halvledande skikt, någon eller några [x tjockt. Skik-
TEKNISK TIDSKRIFT 1958 5 79
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
