Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - 1958, H. 22 - Elektroluminescens — en ny princip för ljusalstring, av Gunnar Günther
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
tets resistans får icke vara så stor att
spänningsfallet från skivans kant med
tilledningarna till dess mitt blir för stort eller en för
stor fasdifferens uppstår. Vanligen håller man
sig omkring värdet 200 ohm/cm2. Skiktets
optiska genomsläpplighet är 80 % eller mer,
vilket får anses vara gott.
Den andra elektroden kan vara av samma
sort men är oftast en metallplatta eller ett
metallskikt, som påförts genom katodförstoftning
eller förångning. Understundom utgöres det av
en påklistrad metallfolie. Metallelektroden kan
med fördel kombineras med ett vitt,
reflekterande skikt med hög dielektricitetskonstant,
t.ex. titandioxid.
Lyspulvret är suspenderat i ett fast
dielektri-kum, och valet av detta har utslagsgivande
betydelse för elektroluminescenslampans
prestanda. Dess dielkonstant och
genomslagshållfasthet måste vara höga och dess vidhäftning
mot elektroderna god. Dess viktigaste uppgift
är att åstadkomma starkast möjliga elektriska
fält vid de enskilda, utspridda lysämneskornen.
Dielektriket är ofta en plast, som tillsammans
med de i den suspenderade lysämneskornen
som lösning sprutas, målas eller genom en fin
sikt anbringas på underlaget i ett tunt skikt.
Genom en upphettning härdas och fixeras
plastdielektriket. Lämpliga plaster är t.ex.
al-kyd-melaminhartser. Också termoplaster,
såsom polystyren, nitrocellulosa, polyvinylklorid
kan komma i fråga.
Det är självfallet, att svårigheterna att lägga
på tunna skikt (10—100 |x) växer med ytans
storlek. På senare tid har man med framgång
även bäddat in lyspulvret i glas eller emalj
med låg smältpunkt, dessa celler kännetecknas
av mycket god hållfasthet under drift.
Konden-satorcellen överdras slutligen på baksidan och
kanterna med ett skyddshölje av vax eller plast
som skydd mot bl.a. fuktighet.
Elektroluminescenta fosforer
För lyskondensatorn är givetvis även själva
lysämnet av stor betydelse. Man känner väl till
ett mycket stort antal kristallfosforer, som kan
exciteras med UV-, röntgen- eller katodstrålar.
Vid excitering till sann elektroluminescens, är
valet — åtminstone ännu så länge — betydligt
mera begränsat, och man kan bara i
undantagsfall ånge vad som fordras för att
konventionella fosforer skall vara elektroluminescenta.
Bland olika grundtyper av fosforer, som
enligt uppgift kan anpassas för
elektroluminescens, intar zinksulfiderna en särställning.
Utmärkande för denna grupp synes vara, att
aktivatorhalten är relativt hög, samt att
akti-vatoratomerna är koncentrerade till
lysämnes-kornens ytor.
Detta kan man lätt demonstrera genom att
successivt ur ytskiktet hos en kopparaktiverad
zinksulfid lösa ut en viss mängd koppar, som
man bestämmer på kemisk väg, och följa
elektroluminescensens förändringar vid
minskning av lyspulverytans kopparhalt. Man kan
Fig. 2. Kondensatorlampor av nyare typ.
också ge en vanlig fotoluminescent zinksulfid
en ytlig tillsats av kopparsulfid (ca 1 atom
Cu per 104 atomer Zn i grundgittret) eller också
preparera ytan med koppar genom
vakuum-förångning. Man torde då få ytpunkter med
hög ledningsförmåga på lysämneskornen.
Självfallet är det emellertid icke bara
ytskikten, som bestämmer elektroluminescensen,
utan även fosforernas inre byggnad. En hög
halt av kopparaktivatorn befordrar också
uppkomsten av utsläckningscentra ("killer"-centra)
i fosforen, vilka undertrycker luminescensen.
Vid tillverkning av elektroluminescerande
fosforer skall man alltså i görligaste mån hämma
uppkomsten av utsläckningscentra men ändå
åstadkomma aktivatorrika ytskikt.
Nu har man länge vetat, att oxidskikt i
lysämnet haft betydelse för elektroluminescensens
styrka; redan Destriau använde vid sina första
försök en direkt inblandning av zinkoxid i
Fig. 3. En kondensatorlampas ljusstrålning vid
pålagd elektrisk växelspänning.
TEKNISK TIDSKRIFT 1958 5 79
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
