Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - 1958, H. 22 - Elektroluminescens — en ny princip för ljusalstring, av Gunnar Günther - En fullträff med en missil på månen - En människa i en rymdraket - Fyrkantiga bubblor
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
zinksulfiden. Den i många fall
rekommenderade korta efterupphettningen till svag
rödglödgning i luft av sulfider, som glödgats i
svavelväteatmosfär vid 1 000—1 200° C, anses just
förstöra utsläckningscentra men ej skada de
ytliga skikten med hög kopparhalt. För att
påverka den slutliga strukturen tillsätter man
ofta vid framställningen klorider, som bl.a.
torde inverka på kopparns fördelning mellan
ett lysämneskorns yta och dess inre del. Inte
heller andra tillsatser, såsom bly- eller
aluminiumföreningar, är ovanliga.
Om man aktiverar zinksulfid med bly och
koppar och håller klorhalten mycket låg, blir
emissionen blå. Ökas klor- och
kopparkoncentrationen, dras emissionen över till grönt. Om
man nu även inför mangan i sådan mängd, att
den med en tiopotens överstiger kopparhalten,
alstras en orangegul luminescens. På senaste
tid har man lyckats få fram
elektroluminesce-rande fosforer även med mera rödaktig
emission, men ännu återstår en hel del att göra för
erhållande av fosforer med kraftig röd
luminescens.
Glödgningssättet och efterbehandlingen samt
den kemiska sammansättningen kan man
variera på många olika sätt för att ge de olika
fosforerna växlande strukturer och
elektrolu-minescenta egenskaper, överskott av
exempelvis zinkoxid tvättas lämpligen bort med svaga
syror; överskott av kopparsulfid tar man bort
med natriumcyanidlösning. En sådan tillsats
som bly anses befordra uppkomsten av
ledande beläggningar av kopparsulfid. Aluminium
åter — liksom även klor — verkar som en i
gittret laddningskompenserande tillsats och
får ej förekomma i så hög koncentration, att
bildningen av de kopparrika ytskikten
därigenom försvåras.
Kondensatorlampans verkningssätt
Av det tidigare sagda framgår, att man genom
att välja ut och blanda lämpliga lysämnen med
varandra kan tillverka
elektroluminescenslam-por med olika ljusfärger från blått över grönt,
gult till rött och givetvis också med vita
nyanser.
Lysegenskaperna beror också i hög grad av
växelspänningens amplitud och frekvens. Så
t.ex. ger en ökning av frekvensen vid konstant
spänning kondensatorlampan en starkare
ljusutstrålning, men man kan också ofta iaktta
en färgändring. Med den högre frekvensen
skiftar emissionen mot kortare våglängd, t.ex. från
grönt mot blått. Fosforernas emission kan
bestå av flera specifika band, och
frekvensändringen inverkar på avvägningen av
ljusmängden på de olika banden.
En ökning av lampans ljusstyrka kan man
också erhålla genom att vid konstant frekvens,
t.ex. 50 Hz, öka växelspänningen. Redan vid
mindre än 100 V lyser lampan. Hur högt man
kan gå med spänningen beror på risken för
genomslag, som i sin tur hänger samman med
utformningen av lampans delelement (fig. 3).
Ljusutbytet, t.ex. i lumen per watt, är ju av
särskilt intresse. Det beror av
spänningsampli-tuden, frekvensen, lampans storlek och form,
lysämnet och dettas förhållande till
dielektri-ket m.m. En ökning av spänningen ger till att
börja med större ljusutbyte, men detta uppnår
ett maximum vid växande spänning och avtar
sedan, tills slutligen genomslagsgränsen nås.
Vid konstant spänning men varierande
frekvens blir resultaten olika för olika fosforer.
En del av dessa är praktiskt taget oberoende
av frekvensen, andra åter påverkas markant
och visar tydliga optima i ljusutbytet.
Det högsta uppnådda ljusutbytet är ännu
blygsamt — ca 10 lm/W för en grönlysande
kon-densatorlampa — men det finns intet teoretiskt
hinder för att denna siffra skall kunna mer än
tiofaldigas. Utbytet för en glödlampa av
storleken 100 W 110 V är i dag ca 16 lm/W, för ett
40 W lysrör i medeltal 65 lm/W.
Belysningstekniska användningar
Destriau-effekten har i dagens läge redan lett
till visst praktiskt utnyttjande, såsom för
lysande urtavlor, radioskalor,
instrumentbelysning i flygplan, varnings- och
hänvisningsskyltar. För allmän rumsbelysning är ljusstyrkan
hos kondensatorlamporna ännu för låg;
effektfaktorn är ju mycket liten. För fotografisk
mörkrumsbelysning är lamporna däremot
lämpade icke minst genom att de ger plana, jämnt
lysande ytor.
I princip är kondensatorlamporna dock icke
bundna till den plana, stela formen utan kan
formas som rör eller glober. Ja, de kan t.o.m.
göras elastiskt böjliga, om dielektriket och dess
underlag utgörs av böjliga plastmaterial. En
fördel är, att ljusstyrkan kontinuerligt kan
regleras genom variation av spänningen.
Det är givetvis svårt att förutspå den
kommande utvecklingen för de elektroluminescenta
ljuskällorna. Dessa befinner sig ju ännu bara i
sitt första utvecklingsskede. Det är dock
mycket troligt, att man för att väsentligt kunna
höja effektfaktorn kommer att söka utnyttja
den typ av elektroluminescens, som kan alstras
genom injektion av laddningsbärare i
halvledare med p-n-skikt, och i vilka även lämpliga
aktivatorcentra finnes.
En fullträff med en missil på månen kräver en
noggrannhet i hastigheten hos missilen vid
brinn-slut av ca 30 m/s och 1°, medan en rundfart på
låg höjd över månytan med följande återfärd till
jorden fordrar en noggrannhet av 0,3 m/s och 0,001°.
En människa i en rymdraket är det mest
kostnadskrävande och minst nyttiga instrument som kan
tas ombord (Lee Du Bridge, rektor vid California
Institute of Technology).
Fyrkantiga bubblor 0,002 mm tjocka uppstår i
neutronbestrålad litiumfluorid vid upphettning.
Obestrålat material ger varken runda eller fyrkantiga
bubblor. Orsaken till uppträdande och form sökes.
TEKNISK TIDSKRIFT 1958 5 79
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
