Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - 1958, H. 23 - Polyesterfibrer, av Sven Sönnerskog
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Polyesterfibrer
Fil. dr Sven Sönnerskog, Borås
Förestring betraktas inom den kemiska
processtekniken som något välbekant, rentav med
ett drag av inneboende enkelhet, därför att den
uppvisar långtgående likheter med den
oorganiska kemins syra-basreaktioner. Om man
därför påstår, att framställning av polyesterfibrer
tillhör högpolvmerteknikens svåraste
arbetsområden, får man vara beredd på att uttalandets
sanningshalt allvarligt betvivlas. Fakta talar
emellertid ett klart språk, ocli det är ingen
tillfällighet, att polyestern kommit sist på
marknaden av alla syntetfibrer.
Ändock var den föremål för ingående
experimentella studier inom kemisk storindustri
redan i slutet av 1920-talet. Tillgången till vissa
nyckelkemikalier har givetvis spelat roll i
produktionstekniska sammanhang men kan
knappast ha varit avgörande för det grundläggande
arbetet på laboratoriestadiet. Utvecklingen
inom ett närliggande område, polyamidkemin,
visar tydligt, att man ej skyggar för
råvaru-problem, bara målet är i sikte. I första hand
rör det sig ju om att utarbeta rationella
tillverkningsmetoder för kemikalier, som tidigare
varit exklusiva på grund av en obefintlig
marknad.
Fig. 1. Molviktsfördelningen vid kondensationspoly-
merisation, — till omsättningsgraden 0,90,–-till
omsättningsgraden 0,99.
678.674
Teori
Polymerisation genom förestring
( kondensationspolymerisation )
Om envärd alkohol reagerar med enbasig syra
enligt formeln
ROH + R’COOH —► R/COOR + H20
reduceras antalet kinetiska enheter till
hälften, förutsatt att man kan bortskaffa det
bildade vattnet. Den bildade molekylen består av
två strukturenheter men är själv en
"upprepande" enhet. Detta betraktelsesätt kan
direkt överföras på det tvåfunktionella fallet,
dvs. då en tvåvärd alkohol reagerar med en
tvåbasig syra. De upprepande enheterna är då
ej längre oberoende av varandra utan ingår
som byggnadselement i linjära kedjemolekyler:
HOROH + HOOCR’COOH —► HOROOCR’COOH
H0R0H > HOROOCR’COOROH
H00CR C0QH—>HOROOCR’COOROCOR’COOH
osv.
Den bildade kedjans längd kan visserligen
variera inom mycket vida gränser, men den
upprepande enheten är hela tiden
estergrup-pen — OROOCR’CO —. Det reagerande
systemet är tydligen en blandning av alla möjliga
molekyler som kan uppkomma genom
successiv förestring. För att kunna ånge systemets
tillstånd vid en bestämd tidpunkt måste man
i första hand veta hur stor del av
utgångsmaterialen som deltagit i reaktionen.
Denna storhet, som brukar kallas
omsättningsgraden, är alltså förhållandet mellan
antalet ursprungliga enheter och antalet bildade
molekyler. Den är helt enkelt ett mått på hur
långt reaktionen har gått. Dess numeriska
värde ligger således mellan noll och ett.
Sistnämnda värde uppnås aldrig i praktiken, men
generellt gäller vid omsättningsgraden p, att
antalet molekyler i systemet minskat i
proportion till nämnda storhet, t.ex. med en multipel
av c0p, om c0 betecknar utgångskoncentratio-
ncn av ett visst molekylslag i konventionella
måttenheter.
TEKNISK TIDSKRIFT 1958 5 79
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
