Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - 1958, H. 25 - Göteborgsregionens vattenförsörjning, av Victor Jansa och Carl-Eric Larson
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
tjänsteår till 12 Mkr. och år 2000 till 19 Mkr.
Motsvarande vattenkostnad blir 19 resp. 10,5
öre/m3.
Utbyggnad spinn
I principförslaget föreslås att den närmast
erforderliga utbyggnaden av Lygnernverket,
kostnadsberäknad till 93,9 Mkr., igångsattes snarast
möjligt och bedrives så att verket kan tas i
bruk i början av 1900-talet. I förslaget räknas
med att en tunnel därefter anlägges från Mjörn,
så att även Alelyckeverket erhåller ett fullgott
råvatten. Mot slutet av 1960-talet skulle därvid
Delsjöverket kunna avställas och sjön bli en
välkommen badsjö för göteborgarna.
Vattenförsörjning efter år 2000
Genom de nu föreslagna vattenledningarna
från Lygnern och Mjörn beräknas
vattenförsörjningen av Göteborgsregionen bli tryggad
till år 2000. Man kan fråga sig, hur
vattenförsörjningen skall ordnas efter denna tidpunkt.
Flera möjligheter torde då finnas.
Vattenuttagen från såväl Mjörn som Lygnern kan ökas
genom större reglering. Vattentillgången i
Mjörn kan även ökas genom överledning av
vatten från Vänern genom en 35 km lång
tunnel till sjön Anten, belägen inom Mjörns
nederbördsområde. På liknande sätt bör
vattentillgången i Lygnern kunna ökas genom
överledning av vatten från närliggande
nederbördsområden. Man får ej heller bortse från att det
i en framtid kan bli ekonomiskt möjligt att
använda saltvatten för framställning av
renvatten. Tillgången på råvatten torde i varje fall
under mycket lång tid framöver ej föranleda
några bekymmer.
Vättern som vattentäkt
för Göteborgsregionen
Före 1940-talets utbyggnad av Alelyckeverket
undersöktes av Göteborgs Vattenverk olika
alternativ för ordnandet av stadens
vattenförsörjning2’ 3. Förutom fortsatt nyttjande av Göta
älv undersöktes möjligheten att som vattentäkt
använda någon av sjöarna Mjörn, Lygnern och
Vättern. Vid tiden för de nämnda
undersökningarna var vattnet i Göta älv alltjämt av
relativt god beskaffenhet, så att det lämpade
sig för renvattenframställning.
överslagsberäkningar visade att användande av någon av de
nämnda sjöarna och i synnerhet Vättern som
vattentäkt skulle medföra mycket högre
anläggningskostnader än nyttjandet av älven.
Under 1940-talet utbyggdes därför som nämnts
Alelyckeverket med Göta älv som vattentäkt,
så att kapaciteten ökades till 100 000 m8/dygn.
I samband med nämnda undersökningar
utfördes även en uppskattning av kostnaden för en
fjärrvattenledning
Vättern—Göteborg—Köpenhamn. Räknat efter dagens penningvärde
pekade uppskattningen på en anläggningskostnad
av minst 1 000 Mkr.
Under senaste tiden har vid flera tillfällen
den gamla tanken att för vattenförsörjning
avleda vatten från Vättern till västra och södra
Sverige framförts i pressen av utomstående1.
Med anledning härav har vi på uppdrag av
Göteborgs Vattenverk utfört en förnyad
prövning av denna fråga och därvid kommit till
följande resultat.
Om Göteborgsregionen skall förses med
vatten från Vättern, torde man, för att få
anläggningen så ekonomisk som möjligt, böra räkna
med att från denna sjö tillgodose regionens
hela vattenbehov, uppgående till 7,8 m3/s under
maximidvgn år 2000. Vattnet skulle i så fall
ledas från Vättern till Göteborg genom en
10 nr bergtunnel.
Intaget i Vättern borde för erhållande av
minsta tunnellängd anordnas så nära sjöns
södra ända som kunde anses tillrådligt med
hänsyn till vattnets beskaffenhet och risk för
förorening från befintliga städer och
industrier. Det skulle sannolikt vara betryggande
att förlägga intaget ca 25 km norr om
Jönköping. Råvattnet måste renas genom
långsam-filtrering samt alkaliseras. Enbart
snabbfiltre-ring" liar ej ansetts tillfyllest.
Sprängningskostnaden för tunneln och
uppfordringskostnaden för de utsprängda
bergmassorna skulle i viss mån bestämma tunnelns
höjdläge. Med hänsyn härtill skulle det troligen
visa sig lämpligt att genom pumpning lyfta
vattnet vid intaget i Vättern. Vattnet kunde
därefter rinna med självfall till Göteborg, där
det skulle renas och pumpas vidare till stadens
rörnät. Eftersom vattenförsörjningen bleve
beroende av en enda vattentäkt med en enda
tillförseltunnel, måste en reservvattentäkt
anordnas. Närmast borde Delsjöarna kunna
användas för detta ändamål, varför vattenverket
borde placeras i närheten av dessa, även om
Delsjöarna härigenom ej kunde friställas för bad.
Anläggningskostnaden för det skisserade
projektet med vatten från Vättern har beräknats
till 280 Mkr. Motsvarande årskostnad skulle till
en början uppgå till 21 Mkr. och i framtiden
26 Mkr., motsvarande en vattenkostnad av 34
resp. 14 öre/m3.
Vid en kostnadsjämförelse finner man att
Vätternprojektet skulle bli 130 Mkr. dyrare i
anläggningskostnad än Lygnern- ocli
Mjörnpro-jekten sammantagna och resultera i ca 70 resp.
35 % högre vattenkostnad nu resp. i framtiden.
Alternativet med sjöarna Lygnern och Mjörn
som vattentäkter för Göteborgsregionen är
uppenbarligen i kostnadshänseende helt
överlägset alternativet med Vättern som vattentäkt.
Vättern som vattentäkt
för västra och södra Sverige
Tanken att använda Vättern som vattentäkt ej
endast för Göteborgsregionen utan i samband
därmed för hela västra och södra Sverige liar
också framförts på nytt. Kan detta vara
rimligt? Städerna Borås och Ulricehamn, belägna
mellan Vättern och Göteborg, liar tillgång till
andra närmare belägna sjöar och grundvatten-
TEKNISK TIDSKRIFT 1 958 ()S7
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
