Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - 1958, H. 27 - Standardisering och en fri europeisk marknad, av Dag Du Rietz
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
europa ägde rum i oktober 11)57. Någon klar
aktionslinje har man emellertid ännu icke
kommit fram till.
Under 1957 diskuterades inom en
sammanslutning av metallverk i Västeuropa ett förslag
att ett standardiseringsorgan skulle upprättas
och bekostas gemensamt. Flertalet
standardiseringsorganisationer i Västeuropa bereddes
tillfälle yttra sig över detta förslag och samtliga
— med ett undantag, England — tillstyrkte
förslaget. I flera fall underströk man dock att
en sådan verksamhet belt borde verka inom
ISO-ramen, dvs. att fackorgan för
standardisering enbart borde verka som ISO-sekretariat.
I några fall trycktes det starkt på att
standardisering icke borde ske regionalt, vilket skulle
innebära stora svårigheter för efterföljande
världsstandardisering.
Emellertid är
standardiseringsorganisationerna inom sexstatsgruppen samtliga sedan länge
engagerade i Montanunionens
standardiseringsverksamhet. De har även medverkat i
förberedelserna för en europeisk skruvstandardisering.
I England har British Standards Institution,
som är sekretariat för gjutjärnskommittén, icke
haft något att invända mot det arbete som
utförts av den internationella
gjuteriorganisatio-nen.
ISO utgör en sammanslutning av
standardiseringsorganisationerna i medlemsländerna.
Principiellt måste dessa därför hävda att
internationell standardisering skall ske inom ISO:s ram.
Men omständigheternas tryck, dvs. tillkomsten
av en fri marknad i Västeuropa, har nödgat
de berörda standardiseringsorganisationerna
att modifiera sin inställning och anpassa sig
efter verklighetens krav.
Sexstatsmarknaden
och utanförstående länder
Såsom framgår av det förut sagda ställas
deltagarna i en fri marknad inför
standardiseringsproblem som måste lösas ganska snabbt.
Inom sexstatsgruppen är Frankrike och
Tyskland de största industriländerna. Det är därför
helt naturligt att det uppstår en tendens att i
första hand koordinera dessa båda länders
standarder. Belgien och Holland är
uppenbarligen medvetna härom och håller sig därför väl
framme i det internationella
standardiseringsarbetet.
För de utanför sexstatsmarknaden stående
staterna i Västeuropa, t.ex. Sverige, ligger
förhållandena mera ogynnsamt till.
Att det finns en tendens att ordna upp
förhållandena inom den krets av sex stater, som
satt igång med att bygga upp en fri marknad
är obestridligt ocli är ju ganska förståeligt. Den
som icke är med i en organisation kan ju
knappast göra anspråk på att få föra talan
inom densamma. Vidare blir det givetvis
svårare att nå enighet vid förhandlingar ju flera
förhandlingsparterna är. Vid de
standardiseringsförhandlingar, som under några år förts
inom Montanunionen, har betydande svårighe-
ter tornat upp sig. Dessa skulle icke ha blivit
mindre 0111 t.ex. även England deltagit.
De utanförstående staterna ser saken på ett
annat sätt. Då man kan utgå ifrån att en fri
marknad förr eller senare kommer till stånd,
har dessa ett naturligt intresse av att
tillvarataga sina intressen i
standardiseringsförhandlingarna. Ställs de nu utanför lär det inte bli
lätt att senare göra sina synpunkter gällande,
då de sex redan har enat sig.
Då ISO-kommittén för stål 1953 tillsatte några
arbetsgrupper, ordnades det så, att till
sekretariat för dessa de länder utsågs, som handlade
motsvarande arbetsuppgifter inom
Montanunionen. Detta föreföll då praktiskt, men hittills
har praktiskt taget ingen aktivitet försports
inom dessa ISO-arbetsgrupper. På förfrågan
anföra sekretariaten att de icke rår med att arbeta
både med ISO-arbetsgrupperna och med
Montanunionens arbetsgrupper. Sistnämnda får då
företräde.
Om avtalet 0111 frihandelsområdet fördröjs,
måste man räkna med en ännu starkare
benägenhet från sexstatsgruppens sida att göra upp
standardiseringsfrågorna inom sig.
Ett handlingsprogram
I det läge som 1111 uppkommit i Västeuropa är
det nödvändigt att standardiseringsinsatserna
koncentreras på uppgifter som med hänsyn till
en fri europeisk marknad är mest vitala. Det
är därför önskvärt att det inom varje land
göres en inventering av
standardiseringsbehoven och en gradering av dessa efter
angelägenhetsgrad med särskild hänsyn till de krav den
fria marknaden kan beräknas ställa.
Man kommer därvid att finna
standardiseringsuppgifter, som i och för sig är angelägna,
vars lösande skulle medföra påtagliga
ekonomiska och praktiska fördelar, men som saknar
betydelse för realiserandet av den fria
marknaden. Man kommer att finna andra som är av
grundläggande betydelse för den fria
marknaden.
Efter konsultationer berörda länder emellan
kunde man så ena sig om ett program för
västeuropeisk standardisering.
Ett beslut i denna riktning fattades för övrigt
vid den förut omnämnda konferensen i oktober
1957.
Exklusiv nationell standardisering
bör undvikas
Vid ett flertal konferenser i
Standardiseringskommissionens och Mekanförbundets regi
under de senare åren har energiskt påyrkats att
man i standardiseringsarbetet mera skulle taga
hänsyn till internationell standard. Eftersom
det i många fall icke föreligger någon
internationell standard kan detta önskemål icke
alltid uppfyllas. Däremot kan man ansluta till
något av de stora ländernas standard.
I ett läge där man vet att internationell
standard så småningom kommer, blir varje
nationell standardisering provisorisk, vare sig man
TEKNISK TIDSKRIFT 1958 5 79
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
