Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - 1958, H. 27 - Nya metoder - Linjekoncentrator för telefonabonnentledningar, av JB - Framställning av tereftalsyra, av SHl - Industriell tillverkning av smilismycken, av SHl
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Huvudparten av utrustningen ligger på
moderstationen som direkt styr linjekoncentratorn via två
kontrolledningar. Ett pulståg över dessa styr ett
avkänningsdon i koncentratorn som testar
abonnentledningarna fyra gånger i sekunden. En
ändring i tillståndet signaleras tillbaka till den centrala
utrustningen. Tidsläget för denna signal i
förhållande till pulståget identifierar den anropande linjen
och föranleder sökning av ledig ledning samt
uppkoppling.
Växeln uppbyggs av utväxelbara enheter på propp
och jack utförda på tryckta kretsar. Till
koncentratorn kan anslutas 49 abonnentledningar och 12
förbindelseledningar varav 2 används för den
nämnda styrningen och för laddning av
nickel-kadmiumbatterierna (Bell Laboratories Record maj 1957
s. 168). JB
Framställning av tereftalsyra
Som råvara vid tillverkning av tereftalsyra, som
används för framställning av polyesterfibrerna
Te-rylene och Dacron, har man hittills använt p-xylen
som är relativt dyr. I Tyskland har man emellertid
nu utarbetat en ny metod för framställning av
tereftalsyra. Den är grundad på att aromatiska syrors
salter isomeriseras i värme och vid närvaro av en
katalysator till den isomer som har den mest
symmetriska strukturen och den lägsta energin.
Kaliumortoftalat kan sålunda överföras till
kalium-tereftalat med 95 °/o utbyte genom upphettning till
40°C i närvaro av ett kadmiumsalt. Tereftalsyran
frigörs sedan med t.ex. saltsyra. En amerikansk
variant av metoden är överföring av kaliumbensoat
till kaliumtereftalat och bensen. Råmaterialet är i
detta fall toluen som är mycket billigare än
ftal-syra.
De mest svårlösta problemen vid teknisk
tillämpning av processerna uppges vara hanteringen av
salterna vid hög reaktionstemperatur och ekonomisk
återvinning av kaliet. Halvstora anläggningar är i
drift i Tyskland, USA och Japan (Chemical
Engineering 13 jan. 1958 s. 76). SHl
Industriell tillverkning av similismycken.
Similismycken kan göras av vilka material som
helst utom av de ädla metallerna, hel- och
halvädelstenar (fig. 1). Guld, silver eller rodium kan
dock användas som en mycket tunn beläggning på
de oädla grundmetallerna. Dessa är mässing och
andra koppar-zinklegeringar, koppar, brons, tenn
och tennlegeringar, aluminium, nickel och rostfritt
stål; som beläggningar används även nickel och krom.
Utom metaller, som är det ojämförligt vanligaste
materialet, utnyttjas t.ex. plast, glas,
ädelstensimitationer, keramik, emalj, snäckskal, trä och läder.
Vid tillverkning av similismycken utnyttjas både
handarbete och massproduktion. Skickliga
yrkesmän skär för hand ut modeller ur tennstycken efter
ritningar. Matriser eller formar görs sedan av
modellerna; de förra (av stål) används vid pressning,
de senare (av stål, brons eller gummi) används vid
gjutning. I båda fallen framställs stora serier.
Pressning och annan kallformning utnyttjas vid
bearbetning av plåt, tråd eller rör. Mest
tennlegeringar men också andra metaller gjuts. I USA görs
kedjor av specialfirmor. Fattningar är ofta
pressade, skålformiga delar som är mera lämpliga för
snabbt arbete än den mera öppna typ som används
för diamanter. Ringar har ibland fattningar av
ädel-metall vilket dock saknar teknisk motivering och
ökar kostnaden för material och arbete.
Fig. 1. Typiska similismycken.
Tennlegeringar gjuts numera ofta i gummiformar
vilkas halvor görs av två runda plattor, 225—300
mm i diameter och ca 25 mm tjocka. Materialet är
icke vulkat syntetiskt gummi. Skivorna sätts in i
stålringar, den enas överyta beströs med talk,
modellen och tre eller fyra registreringsdon placeras
på den. Den andra skivan läggs på, och packen
vulkas under tryck. Efter avkylning skils
formhalvorna åt och modellen tas bort. Ett centralt ingjut
och stiggjut kan gjutas in eller skäras ut med en
skarp, våt kniv efter vulkningen.
Formen används sedan för centrifugalgjutning
varvid den beroende på diametern roterar med 500—
1 200 r/m. Vid gjutningen är formen placerad i en
låda med stängt lock i vilket finns en tratt mitt
över ingjutet så att smält metall kan hällas i den
roterande formen. Dimensionsnoggrannheten blir
god parallellt med formhalvornas skiljeyta, men
gjutena har benägenhet bli mindre än modellen
vinkelrätt mot denna yta. Metoden lämpar sig därför
bäst för platta föremål.
Gummiformar är billiga men har relativt liten
hållbarhet. De förstörs snabbt, om den flytande
metallen är mer än 300°C. Vid lägre temperatur håller
de för ca 1 000 gjutningar. Mest lämpliga för
gjutning i gummiform är tennlegeringar innehållande
antimon och koppar. För andra metaller måste man
använda stålformar eller precisionsgjutning; den
sistnämnda metoden torde dock i allmänhet vara
för dyr för användning vid tillverkning av
similismycken.
Efter putsning och polering ytbehandlas föremålen
genom ellytisk metallbeläggning, lackering eller för
aluminium anodoxidering. Blankförnickling med
eller utan föregående förkoppring används vanligen
som grund för en förgyllning, försilvring eller
ro-diering.
Förgyllningen är snarare konst än teknik därför
att man med den vill ernå färgnyanser avvikande
från rent gulds. Detta uppnår man genom att sätta
föreningar av andra metaller, såsom silver, nickel,
koppar och tenn, till guldcyanidbadet.
Utfällning-arnas guldhalt sägs bli 14—22 karat, och deras
tjocklek görs ytterligt liten (50—125 mfi), då de
annars inte blir blanka.
På ädelmetallskiktet läggs en film av ett färglöst
syntetiskt lack, innehållande en termoplast eller en
härdplast. Används en sådan skyddslack och
blankförnickling som underlag för
ädelmetallbeläggning-arna, blir dessa mycket hållbara trots att de är
ytterligt tunna. Några brännlacker uppges bli lika
hårda som emalj (R H Atkinson i Metal Progress
mars 1958 s. 74—78). SHl
TEKNISK TIDSKRIFT 1958 5 79
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
