Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - 1958, H. 29 - Nya metoder - Behandling av zirkonium med ammoniumfluorid, av SHl - Kommersiell fraktionering av stärkelse, av SHl - Kontinuerlig klorjonbestämning, av SHl
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
befrias från zirkoniumkapslar genom behandling
med ammoniumfluoridlösning. Det har nämligen
visat sig att zirkoniet löses upp mycket jämnt. Vidare
har man funnit att uran-zirkoniumlegeringar löses
lika lätt som rent zirkonium. Detta öppnar nya
möjligheter för upparbetning av förbrukade
bränsleelement därför att skillnader mellan de komplexa
fluoridernas löslighet i ammoniumfluoridlösning
medger grovseparering av zirkonium, uran och
klyvningsprodukter.
Elektropolering (Tekn. T. 1953 s. 185; 1955 s. 16)
av zirkonium, Zircaloy och hafnium kan göras med
ammoniumfluoridlösning som elektrolyt. Man har
funnit att zirkonium inte kan ges katodiskt skydd
i en ammoniumfluoridlösning ens vid så hög
spänning som 6 V. Metallen löses alltjämt under
gasutveckling. Görs den i stället till anod, blir den
hög-glanspolerad; detta gäller inte bara för plåtar utan
också för innersidan av rör. Avbryts strömmen,
förstörs den blanka ytan snabbt varför polerade
arbetsstycken skall tas upp ur badet, medan strömmen
är tillslagen, och genast tvättas med kallt vatten.
Bästa betingelserna för elektropolering tycks vara
en elektrolyt med pH 6,5—7, hållande 500 g/1
am-moniumfluorid. Katoden är av grafit och lämplig
strömtäthet 1—4 A/dm2. Arbetsstycket skall sänkas
ned i elektrolyten med spänningen på. I allmänhet
erhålls den bästa ytan på några få minuter.
Förlusten av metall blir i genomsnitt 1—3 mg/dm2h.
Den elektropolerade ytan tros vara relativt stabil i
luft; ingen förändring av den har iakttagits vid 18
månaders förvaring (A T McCord & D R Spink i
Nucleonics febr. 1958 s. 94, 96, 98, 100, 102). SHl
Kommersiell fraktionering av stärkelse
I Holland har man satt i gång den första lyckade
anläggningen för kommersiell separering av
potatisstärkelsens linjära, cellulosaliknande amylos (22 %>)
och dess glykogenliknande, grenade amylopektin
(78 »/o). Fabriken ger 16 t/dygn amylopektin och
5,5 t/dygn amylos. Tidigare har man bara genom
växtförädling kunnat erhålla dessa
stärkelsekomponenter i ren form. Man har t.ex. fått fram en
majssort som ger stärkelse med 97—99 %>
amylopektin; den har utgjort råvara för framställning av
amylopektin. En ny majssort som ger stärkelse
med hög amyloshalt studeras.
För första gången har emellertid amylos blivit
tillgänglig i kommersiella kvantiteter. Den kan
användas till ätliga folier i vilka livsmedel kan förpackas.
Den ökar pappers hållfasthet samt dess resistens
mot vatten och fett. Amylopektin används redan
som appretur för textilier. Det kan också användas
som förtjockningsmedel i maträtter, t.ex. soppor.
Vid fraktionering av stärkelse dispergeras denna
först så att dess intimt blandade komponenter skils
åt. Detta kan man göra genom att upphetta den i
vatten, men härvid riskerar man att den
hydrolyseras och oxideras av det syre som är löst i vattnet.
Man har löst problemet genom att använda en 13 °/o
magnesiumsulfatlösning som dispergeringsmedel.
Stärkelsen upphettas med denna lösning 15 min till
155°C i autoklav. Temperaturen är högre än
normalt för behandling av stärkelse, men man har nått
bättre resultat med den än med lägre temperatur
och kanske längre upphettningstid. Saltet ändrar
stärkelsens gelatinering i önskad grad.
För att hindra hydrolys och oxidation håller man
pH konstant genom tillsats av små mängder
magnesiumoxid och svaveldioxid; den förras mängd
hålls konstant, och den senares regleras så att pH
blir 7.
Tillflödet, som består av 1 del stärkelse,
uppslammad i 10 delar saltlösning, passerar först
värmeväxlare i vilka det värms med het, dispergerad
stärkelse som skall kylas (fig. 1). Det upphettas sedan
med ånga till autoklavtemperaturen. Efter 15 min
vid denna kyls den till mindre än 95°C varvid
amy-losen agglomererar till sfäriska partiklar med
1—50 ^t diameter.
Amylossuspensionen koncentreras i en centrifug
från vilken en praktiskt taget klar lösning av
amylopektin erhålls. Amyloskoncentratet centrifugeras
sedan vid 70°C i en korgcentrifug där amylosen
avvattnas och tvättas fri från amylopektin och
magnesiumsulfat. Den tjocka pastan från centrifugen
torkas och mals.
Amylopektinlösningen kyls till rumstemperatur och
försätts med så mycket mättad
magnesiumsulfatlösning att lösningen kommer att hålla 14 °/o MgS04.
Härvid bildas en fällning av amylopektin som
måste mogna så att den blir olöslig i kallt vatten.
Den kan sedan filtreras från och tvättas på ett
vakuumfilter. Filterkakan upphettas varvid
amylo-pektinet löser sig i det kvarvarande vattnet, varefter
lösningen torkas in. Den erhållna produkten är rent
amylopektin, lösligt i kallt vatten (Chemical
Engineering 24 mars 1958 s. 66, 68). SHl
Kontinuerlig klorjonbestämning
I USA har man konstruerat ett instrument för
kontinuerlig elektrometrisk bestämning av klorjon i en
vätskeström. Det ger direkt klorjonhalten och sägs
vara lämpligt för kontroll av vissa kemiska
processer, för mätning av livsmedels salthalt, för
påvisande av läckor i kondensorer kylda med
havsvatten, för kontroll av avloppsvatten och
vattenrening när det renade vattnets klorjonhalt är av stor
betydelse.
Tidigare har man vid elektrometrisk bestämning
av klorjon använt en elektrod, bestående av en
silvertråd täckt med ett tunt skikt av silverklorid. I
många fall nöts emellertid detta skikt bort relativt
snabbt. Därför har man nu gjort elektroden av en
blandning av silver och silverklorid som formats
under högt tryck. Den uppges ha tillfredsställande
hållfasthet och erbjuder en bestående stor
kontaktyta mellan metall och metallsalt i en vätskeström.
Elektroden mäter potentialen mellan silver och
silverjon. Den senares koncentration beror på
vätskans klorjonkoncentration som därför kommer att
stå i en bestämd relation till elektrodens potential
i förhållande till en referenselektrod. Instrumentet
Fig. 1.
Flytsche-ma över fabrik
för tillverkning
av amylos och
amylopektin ur
potatisstärkelse.
736 TEKNIS K TIDSKRIFT 1958
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
