Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - 1958, H. 29 - Böcker - Einführung in die Theorie der Elektronenoptik, av Karl-Erik Bergkvist - Polyamid resins, av SHl - Kerbspannungslehre, av Å I - Suomen ilmaston pääpiirteet erityisesti talvirakentamista silmälläpitäen, av Ernest Hovmöller
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Einführung in die Theorie der Elektronenoptik,
2:a uppl., av Johannes Picht. Barth, Leipzig
1957. 274 s., 70 fig. 29 DM.
Boken utgör en utvidgning av den 1939 utkomna
första upplagan och svarar liksom denna
innehållsmässigt mot föreläsningar, som förf. hållit vid bl.a.
tekniska högskolan i Berlin.
Bokens första kapitel behandlar elektronstrålars
uppträdande i ett elektrisk-magnetiskt fält med
utgångspunkt från elektronens partikelnatur. I nästa
kapitel sker motsvarande behandling på grundval
av elektronstrålarnas vågegenskaper.
Elektronoptikens differentialekvationer härleds ur Fermats
princip. Bokens huvudkapitel behandlar teorin för den
paraxiala avbildningen. I samband härmed ges några
approximativa metoder (polygon- och
parabelmetoden) för beräkning av de elektronoptiska
grundstorheterna för t.ex. det fall, att man experimentellt
känner potentialfördelningen. Även det omvända
problemet att finna en fältfördelning, som ger vissa
på förhand bestämda avbildningsegenskaper,
behandlas i detta kapitel. Teorin för avbildningsfel,
som följer i nästa kapitel, behandlas med
eikonal-metoden men kompletteras även med en kortfattad
behandling av banmetoden. Boken avslutas med ett
kapitel om böjningsfenomen i elektronoptiska,
avbildande system.
Såsom även antyds av bokens titel, är
behandlingen nästan helt koncentrerad till elektronoptisk teori
och boken är därför lämplig för dem, som vill skaffa
sig en relativt grundlig inblick i de fundamentala
principerna för elektronoptiken. För den som även
praktiskt experimentellt använder elektronoptiska
metoder bör boken kanske kompletteras med någon
framställning av de teknisk-experimentella
problemen. Karl-Erik Bergkvist
Polyamid resins, av Donald E Floyd. Reinhold,
New York 1958. 230 s., ill. 4,50
I denna lilla bok, som ingår i Reinholds Plastics
Series, behandlas polyamidernas allmänna
egenskaper, deras kemi och tillverkning samt produkter till
vilka de används. Till de senare hör beläggningar
och folier, fibrer, formsprutade och strängsprutade
artiklar, lim, vattendispersioner, organosoler och
tryckfärger.
Avsikten med boken är framför allt att ge en
beskrivning av polyamidernas användningsområden.
Deras kemi och tillverkning är därför relativt
kortfattat behandlade, medan större utrymme ägnats
åt beskrivning av egenskaperna hos de olika
polyamider som nu tillverkas i kommersiell skala i såväl
USA som Europa. Ungefär tre fjärdedelar av boken
handlar om polyamidernas användning.
Framställningen är ganska koncentrerad men klar,
och boken är relativt lättläst. Enligt uppgift behöver
man inte vara kemist för att kunna tillägna sig
innehållet; detta torde också vara riktigt, om man
undantar avsnitten om polyamidernas kemi och
framställning. Boken synes ge en mycket god uppfattning om
polyamidernas användningsmöjligheter. SHl
Kerbspannungslehre, 2:a uppl., av H Neuber.
Springer, Berlin 1958. 226 s., 148 fig., 14 diagr.
36 DM.
Anvisningar, dvs. dimensionsövergångar, smörjhål
m.m. i en maskindel, ger i allmänhet upphov till en
lokal höjning av spänningen. Dess storlek uttrycks
med en formfaktor, som i vissa fall kan beräknas
på elasticitetsteoretisk väg. Med hjälp av
formfaktorn bedömer man hur hårt man kan belasta de-
taljen. Detta har speciellt intresse vid varierande
belastning, då risk för utmattning finns. Vid vilande
last kan man däremot ofta tillåta att spänningen
inom begränsade områden blir så hög att
materialet börjar flyta.
Man har funnit, att den teoretiska formfaktorn ger
god överensstämmelse med experimentella resultat,
då man har relativt milda anvisningar. Spetsiga
anvisningar ger emellertid höga formfaktorer, dvs.
man får en mycket brant spänningsstegring intill
anvisningen. I praktiken utjämnas dock
spänningarna genom att materialet flyter. Spänningstoppens
storlek bestäms i detta fall av anvisningsfaktorn.
Vill man beräkna anvisningsfaktorn måste man
lösa ett elastisk-plastiskt problem, som är svårare
än det elastiska problem, som formfaktorn ger
upphov till. I första upplagan av sin bok, som utkom
1937, förenklade Neuber problemet väsentligt genom
att anta, att spänningen inom ett elementarområde
närmast anvisningen med utsträckningen q’ var
konstant. q’ är en materialkonstant, vilken bestäms
experimentellt. Metoden är halvempirisk, men har i
allmänhet visat sig stämma tillfredsställande.
I den nu föreliggande upplagan är stora avsnitt
identiska med motsvarande i första upplagan. Detta
gäller särskilt bestämningen av formfaktorn för
olika typer av anvisningar. Här har endast
tillkommit ett nytt kapitel, som behandlar
spänningskoncentration i plattor. Vidare har några nya sidor om
formfaktorns inverkan på vridstyvheten tillfogats.
Det nya i boken är framför allt, att det
elastiskplastiska problem, som ligger bakom
anvisningsfaktorns beräkning, behandlats även från en annan
utgångspunkt, nämligen med icke-linjär
elasticitets-teori. Också denna metod innebär en avsevärd
förenkling. Lösningen uttrycks med hjälp av en
empirisk konstant. Denna utgörs av en spänning o’,
som är ungefär lika med flytgränsen för materialet.
Fördelen härav är uppenbar: samtidigt som den nya
approximationen förmodligen ger mera realistiska
resultat än den gamla, så har man fått lösningen
uttryckt i en parameter, som är betydligt lättare att
bestämma experimentellt.
Resultaten sammanställts i ett antal diagram. Dylika
finns uppgjorda för båda beräkningsförfarandena.
Å I
Suomen ilmaston pääpiirteet erityisesti
talvi-rakentamista silmälläpitäen, av Seppo
Huo-vila & S E Pihlajavaara. Stat. Tekn.
Forskn.-Anst., Helsingfors 1956. 85 s., 27 fig.
Byggnadsforskningens behov av klimatologiska data
har i många länder, framför allt under de senaste
åren, gett anledning till specialundersökningar. En
stor del av dessa torde vara opublicerade, men i
denna skrift lämnas en redogörelse för resultaten
av de viktigare arbeten av denna typ som utförts i
Finland.
Den i titeln antydda specialinriktningen på problem
rörande vinterbygge är föga märkbar i texten, som
i själva verket ger en ur allmänt
praktisk-meteoro-logiska synpunkter väl avvägd översikt över
Finlands klimat. Strålnings- och
temperaturförhållandena behandlas relativt utförligt, nederbörds- och
vindförhållandena mera kortfattat.
I avsnittet om strålning ingår en utförlig tabell
över den totala instrålningen på vertikala,
horisontella och lutande ytor på molnfria dagar, dels vid
60°N, dels vid 70°N; vidare ingår där två diagram
som visar belysningens intensitet på olika tider av
dagen och året samt en tabell som visar
strålnings-balansen månad för månad i södra Finland.
740 TEKNIS K TIDSKRIFT 1958
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
