Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - 1958, H. 34 - Andras erfarenheter - Styrenmodifierade alkyder — bindemedel i färger, av SHl - Skorstenar av gjutjärn eller stål, av Wll - Billigare acetylen ur karbid, av SHl - Radioaktiv strålning från självlysande klockor, av SHl
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
I jämförelse med en ren oljealkyd visar en
styren-modifierad snabbare yttorkning, långsammare
genomtorkning, mindre benägenhet för rynkning samt
större resistens mot kemikalier, vatten och
fuktighet. Den mest tilltalande egenskapen hos
styren-modifierade alkyder är deras snabba yttorkning,
och denna egenskap vinns utan de olägenheter, som
uppstår när rena oljealkyders torkning påskyndas,
nämligen minskning av färgskiktets böjlighet och
ökning av kostnaden genom att magrare alkyd
fordras varvid mer glycerylftalat går åt.
Visserligen kan alkyders torkhastighet ökas även
genom modifiering med fenolhartser,
maleinsyra-hartser och hartsderivat, men de erhållna
färgskiktens varaktighet och färgstabilitet påverkas härvid
så mycket att dessa kombinationer knappast kan
få nämnvärd användning. Styrenmodifierade
alkyder ger däremot bindemedel med minst lika stor
stabilitet som lika feta rena oljealkyder. Deras
torkningsegenskaper gör vidare att genomtorkningen
blir jämn, och lokal yttorkning är inte så påtaglig
som för rena alkyder. Färg med en
styrenmodi-fierad alkyd som bindemedel kan läggas på tjockt
utan risk för rynkning vid luft- eller
ugnstorkning.
Styrenmodifierade alkyder utnyttjas mest som
bindemedel i snabbtorkande lackfärger för
industriell ytbehandling. De har då hög styrenhalt och är
anpassade för speciella anbringningsförfaranden,
såsom doppning. Man använder såväl lufttorkande
lackfärger som brännlacker. I vissa industrier måste
man använda den förra typen, och det är då av stor
vikt att torkningen går snabbt då
produktionskostnaden annars växer. En mellantyp är läcker som
torkas vid relativt låg temperatur, t.ex. genom
upphettning 1 h till 70°C. De utnyttjas bl.a. vid
om-lackering av bilar (M J H.eavers i Paint
Manu-facture jan. 1958. s. 5—9, 22). SHl
Skorstenar av gjutjärn eller stål
Under de senaste åren har Byggnadsstyrelsen i ett
flertal fall lämnat tidsbegränsat godkännande av
skorstenar för småhus med rökrör av gjutjärn eller
stål. Provisoriska anvisningar om sådana skorstenar
har därför utgivits, men då man ännu icke har
längre tids erfarenhet om dem föreskrivs att rökrör
skall kunna bytas ut utan större olägenhet.
Skorstenar av denna typ får i en- och
tvåfamiljs-hus med högst två våningar anslutas till
värmepanna med värmeyta < 5 m2. Rökrörets väggtjocklek
skall vara minst 4 mm, men större godstjocklekar
rekommenderas. Röret får inte vara försett med
brännbart rostskydd. Rökröret skall vara väl
isolerat till hela sin längd (K. Byggnadsstyrelsens
Meddelanden 1958:2). " Wll
Billigare acetylen ur karbid
För att minska priset på acetylen ur karbid skall
man i USA bygga en fabrik för utnyttjande av den
kalciumhydroxid som erhålls som biprodukt. Under
många år har man pumpat den vid
acetylentillverk-ningen erhållna kalciumhydroxidsuspensionen till
avsättningsdammar från vilka vattnet får rinna av.
De fasta ämnena har sedan östs upp, och man har
fått stora högar av oanvändbar hydroxid vid
fabrikerna.
Vissa fabriker kan visserligen sälja en del av sin
hydroxid t.ex. till kemiska fabriker, till jordbrukare
eller till cementfabriker men vanligen till lägre pris
än dess potentiella värde som råvara för acetylen.
Andra fabriker kan inte alls avsätta sin hydroxid.
Sålunda har en fabrik på 5 år samlat ett lager av
hydroxid på 150 000 t och det växer alltjämt.
Hydroxiden kan överföras till kalciumoxid som
kan användas som råvara vid karbidtillverkningen.
Hydroxiden ger en oxid med 3—15 mm kornstorlek,
men materialet faller lätt sönder till ett mycket fint
pulver, vilket kan ställa till mycket trassel i en
karbidugn. Det har benägenhet att sätta igen ugnen så
att de utvecklade gaserna inte kan avgå. I en öppen
ugn kan vidare en stor del av pulvret blåsas direkt
ut i skorstenen.
Problemet var därför att finna ett sätt att
brikettera de små och relativt spröda oxidpartiklarna.
Detta kan man nu göra i specialmaskiner arbetande
med 9 500 kp/cm2 tryck. Inget bindemedel används.
Briketterna uppges få minst lika stor hållfasthet som
bränd kalk framställd ur kalksten.
Vätskan från acetylengeneratorerna är vatten
innehållande 12—15 «/o fast kalciumhydroxid.
Suspensionen koncentreras i tre centrifuger för 1 300 I/min
till en pasta hållande 60 °/o hydroxid. Pastan
upphettas till 1 090°C i en roterande ugn, 33 m lång
och 3,3 m i diameter. Ugnen ger 335 t/dygn
kalciumoxid. I dess ingångsända rörs den klibbiga massan
om med kedjor; i dess utgångsända passerar oxiden
genom en luftkyld värmeväxlare där dess tempera
tur sänks till 180°C.
På en transportör kyls oxiden ytterligare till 90°C.
För stora korn siktas ifrån och krossas till mindre
än 15 mm kornstorlek. Den siktade oxiden befrias
från järnpartiklar i en magnetisk separator och går
sedan till sex briketteringsmaskiner som ger
man-delformade briketter med måtten 38 X 18 X 13 mm.
Denna råvara uppges vara billigare än bränd kalk
ur kalksten.
Den beskrivna briketteringsanläggningen blir
färdig vid slutet av 1958 vid en fabrik som tillverkar
1 000 t/dygn karbid. Ungefär en tredjedel därav
används vid fabriken för acetylentillverkning.
Briketteringsanläggningen väntas täcka något mindre än
en tredjedel av karbidfabrikens behov av bränd
kalk. Man har planerat installering av ännu en
roterugn, och när denna sätts i gång kommer man att
bearbeta kalciumhydroxid från det ansamlade lagret
(Chemical & Engineering News 10 febr. 1958 s. 49
—51). SHl
Radioaktiv strålning från självlysande klockor
I Storbritannien uppskattade en kommitté 1956
att självlysande klockor ökar befolkningens stråldos
med 1 °/o av den naturliga. Beräkningen är grundad
på förutsättningen att ett armbandsur i genomsnitt
innehåller 0,2 }iC radium. Enligt en tidigare rapport
är 1 [aG per ur "kanske något mer än medeltalet".
Av en nyligen gjord mätning av y-strålningen från
ett modernt ur har beräknats att det innehåller 2,2
^iC radium. Mätningar på ett antal andra ur gav
0,01—1,2 |iC och ett medeltal på ca 0,25 fiC.
Fastän kommitténs värde alltså syns vara riktigt,
finns det tydligen ur som ger minst tio gånger så
stor strålning. Skulle sådana ur få mera allmän
användning, skulle stråldosen från ur överträffas bara
av den som befolkningen i genomsnitt får genom
röntgen.
Vid användning av större mängd radium i ett
armbandsur uppstår också risk för hudskada på
handleden under klockan. En film placerad i kontakt
med baksidan av det ur som innehöll 2,2 [xC radium
visade en doshastighet av 8 mR/h. Antas att uret
bärs 16 h/dygn, skulle handleden bestrålas med 0,9
R/vecka, som är nära två tredjedelar av den högsta
nu tillåtna dosen för begränsade delar av kroppen.
TEKNISK TIDSKRIFT 1958 #75
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
