Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - 1958, H. 35 - Fotomaterial som skogskartor, av Paul Willén
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
även vid mera specialbetonade arbeten såsom
taxering och kartläggning.
Krav på materialet
Materialet måste vara bekvämt att använda.
Det går inte bra att bära med sig lösa bilder
och passa ihop dessa för stereoseende i fält.
Stereoseende är emellertid nödvändigt. Man
har därför konstruerat flera anordningar, som
underlättar stereobetraktning. Den vanligaste
metoden inom skogsbruket är att man klistrar
upp bilderna på en aluminiumkartong eller
liknande, så att de är fixerade i lämpligt läge
för stereoseende. Den enhet, som man på detta
sätt erhåller, och som vanligen är hopvikbar,
kallar man bildmapp.
De tillbehör, som man använder tillsammans
med kartorna, såsom stereoskop,
stereoglasögon och kartfodral, måste vara praktiskt
utformade.
Fotomaterialet måste introduceras för att det
skall komma till användning på det sätt, som
man önskar. Detta sker ofta genom kurser på
några dagar.
Inom skogsbruket måste det naturligtvis
finnas specialister på detta område, som skall
anskaffa och iordningställa fotomaterialet och
som kan utföra vissa specialarbeten med hjälp
av bilderna. Det är emellertid minst lika
viktigt, att varje tjänsteman utnyttjar det
material, som han får sig tilldelat.
Bilderna måste vara aktuella och av hög
kvalitet. Den vänstra bilden i fig. 1 är
naturligtvis i dagens läge inte särskilt användbar, när
man skall planlägga kommande åtgärder. Det
är sålunda nödvändigt att få nya bilder med
ganska korta mellanrum. Intervallet mellan
fotograferingarna bör inte vara över 10 år.
Ju bättre bildens kvalitet är, desto flera och
säkrare uppgifter kan man få ur bilden. I
bilder, som ur skogsbrukets synpunkt är bra,
skall det vara möjligt att skilja på barrträd
och lövträd. Man skall också kunna urskilja
ungskog av ganska låg höjd.
Olika slag av fotomaterial
De flygbilder man använder är vanligen
orek-tifierade och har oftast skalan 1 : 20 000. Det
är antingen frågan om kontaktkopior eller
förstoringar från flygbildsnegativ i t.ex. skala
1 : 27 000 eller 1 : 30 000. Vid ännu mindre
negativskala blir bildkvaliteten ofta alltför dålig.
Flygbilderna kan sägas vara det viktigaste
kartmaterialet. För att man skall kunna
redovisa fastighetsgränser, vägar m.m. noggrant
och utförligt, och för att man skall kunna
registrera åtgärder, bör man emellertid också ha
fotokartor. För dessa har skalan 1:10 000
visat sig vara lämplig.
Hittills har man vanligen utnyttjat
sammansatta fotokartor, t.ex. riksfotokartan eller
enklare fotokartor eller bildskisser. En sådan
sammansatt fotokarta är en reproduktion av flera
sammanklistrade flygbilder. Numera använder
man i stor utsträckning enbildsfotokartor, dvs.
förstoringar av en del av en enda flygbild. När
man skall framställa enbildsfotokartor, utföres
vanligen fotograferingen från ganska hög höjd,
så att man får tillräckligt stora fotokartblad.
En enbildsfotokarta kostar ofta omkring
tiondedelen av vad en enklare sammansatt
fotokarta kostar. I flera avseenden är
enbildsfotokartor bättre än sammansatta fotokartor. Man
kan faktiskt påstå, att möjligheterna att
utnyttja fotomaterial inom skogsbruket har
kommit i ett helt annat läge genom
enbildsfoto-kartorna.
Billigast blir naturligtvis kartanskaffningen,
om man fotograferar så, att man kan använda
samma negativ för att framställa stereobilder
i skala 1 : 20 000 och enbildsfotokartor i skala
1:10 000. En lämplig fotograferingsskala har
därvid visat sig vara 1 : 30 000.
För mycket produktiv mark, som alltså kan
bära en högre kostnad, kan man göra två
fotograferingar — en i relativt stor skala, t.ex.
1 : 20 000, för att få högklassiga stereobilder
och en i liten skala, t.ex. 1 : 55 000, för att få
en enbildsfotokarta med stora blad (5x5
km) och samma bladindelning som
riksfotokartan. Totala kostnaden blir inte högre än
den, som man skulle få, om man gjorde en enda
fotografering och med hjälp av bilderna från
denna framställde en sammansatt fotokarta.
På grund av att flygbilden är en
centralprojektion av terrängen, är höjder förskjutna utåt
och dalar förskjutna inåt i bilden. Detta
medför exempelvis, att i verkligheten raka
rågångar, som inte går genom bildens centrala delar,
blir böjda, om terrängen är kuperad. En sådan
gräns bör man rita in krokig alldeles som
bilddetaljerna visar. Detta orsakar givetvis en del
extra arbete. Vid längdmätningar och
arealräkningar måste man även ta hänsyn till dessa
förskjutningar.
I enbildsfotokartorna utnyttjar man även de
delar av bilden, som ligger långt ifrån
bildcentrum. Förskjutningarna i
enbildsfotokartorna kan därför vara ganska stora. På grund av
att man vet hur dessa förskjutningar är
riktade, medför de vanligen inte några större
olägenheter. Genom en del relativt enkla
konstruktioner kan man i regel rita in en i
terrängen rak gräns, när man känner två punkter
på gränsen, som ligger tillräckligt långt ifrån
varandra och som är belägna på samma bild.
Skogsbrukets önskemål
Olika skogsägare har givetvis olika önskemål
beträffande kartor. De flesta, som är
sysselsatta inom svenskt skogsbruk, torde dock
kunna instämma i vad som framförs i följande
punkter.
Hur fotograferingarna bör utföras
Flygbilderna, vanligen i ganska obearbetat
skick, användes dagligen och stundligen i
kanske tio års tid. Det är därför önskvärt med
långa och regelbundna flygstråk. Likaså bör
TEKNISK TIDSKRIFT 1958 #75
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
