Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - 1958, H. 36 - Fjärrmätning i robotar, av Sven Fornander
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
fall, där våglängden är liten, kan antennen
vara en slits i skrovet med en innanför
liggande kavitet. Om kaviteten fylles med
dielektri-kum med hög dielektricitetskonstant e kan
dimensionerna pressas. Bl.a. användes keramiska
material7, som tål hög temperatur, har e mellan
10 och 10 000 parad med lämplig
temperaturkoefficient och lämpliga förluster, så att
antennens godhetstal passar till den önskade
bandbredden hos radiolänken.
Det kan anmärkas, att fjärrmätsystem med stor
kapacitet kan kräva flera radiolänkar än en.
Därvid behövs en särskilt bredbandig antenn
eller flera antenner.
Mottagarantennen på marken är vanligen en
spiralantenn eller parabolantenn. Inom
ultra-kortvågsbandet och vid krav på måttlig
riktverkan används spiraltypen mest. Den är
cirkulärt polariserad, och det är önskvärt, ty man
vill bli oberoende av hur robotens
huvudsakligen linjärt polariserade antenn ändrar
orientering. En typisk antenn, fig. 5, med åtta varvs
spiral har förstärkningen 12 dB och
strål-vidden 45°.
Ökad frekvens ger ökad riktverkan vid
konstant mottagningsyta hos en antenn. För stor
riktverkan leder till svårigheter med
inriktningen av antennen mot det snabba målet. Vid
korta mätavstånd används fast vidvinklig
antenn eller antenn riktad manuellt av en
observatör, som ser roboten under flygningen. Vidare
finns mottagarantenner, som är servostyrda från
kikare eller radarstation, som följer roboten.
För fjärrobotar har konstruerats mycket stora,
automatiskt följande antenner, fig. 6. Sådana
söker riktningen till sändaren i roboten på
ganska konventionellt sätt. Finessen är den
cirkulärt polariserade mataren8. Den roterar
med 10 r/s i en parabolisk reflektor.
Antennerna, som är byggda för 220 MHz, har
reflektordiametern 18 m, förstärkningen 31 dB och
strålvidden 5°. Med brusfaktorn 3,5 dB i
mottagaren och 10 W ut från robotens sändare
uppges räckvidden med denna antenn vara
större än 1 500 km. Sådana jätteantenner kan
bli användbara också i samband med satelliter
och interplanetariska farkoster.
Databehandling
Begistrering av fjärrmätvärden har tidigare
skett helt med oscillografen skrivare och
kameror. Utvärderingen därefter har varit
tidsödande, eftersom den måste ske för hand eller
med halvautomatiska oscillografläsare. Den
växande datavolymen och kravet på snabb
tillgång till mätvärdena tvingar fram utrustning
för automatisk databehandling. I de fall
flygningen skall påverkas med ledning av
mätresultaten krävs ögonblicklig behandling och
presentation av vissa funktioner. I övriga fall
vill man också ha fram data snarast, så att
provresultaten kan bedömas och erforderliga
åtgärder vidtas för att nästa provrobot skall
bete sig på önskat sätt. Även kravet på
mätnoggrannhet växer.
Fig. 6. Automatiskt riktningsföljande mottagarantenn
för fjärrmätförbindelse med långdistansrobotar.
Dessa omständigheter pekar mot ökad
användning av sifferteknik både för yttre
mätsystem med t.ex. teodoliter och inre mätsystem
med bandspelare samt för fjärrmätapparatur.
Snabba siffermaskiner används som
beräkningshjälpmedel vid robotkonstruktionen.
Maskinerna har stor kapacitet och flexibilitet och
kan arbeta i verklig tid. De är därför lämpliga
för databehandling i samband med robot- och
flygplansutprovning.
För att verkligen utnyttja siffermaskinens
noggrannhet bör mätvärdena från
mätsystemets givare omvandlas i sifferform så nära
mätorganet som möjligt. Hittills finns
siffer-givare endast för avkänning av mekanisk
rörelse, och de är ännu ganska skrymmande.
Omvandlingen i sifferform sker därför i en snabb
elektronisk analogi-sifferomvandlare. Denna
kopplas via en kommutator till de olika
givarna i rask följd. Omvandlarens spänning får
pulskodmodulera (PKM) en
sekundärfrekvens-oscillator, vars utsignal spelas in på band,
antingen direkt eller vid fjärrmätning via en
radiolänk. Så snart signalstyrkan i mottagarens
utgång når över bruset, kan begränsaren börja
fungera; överföringen innehåller icke mer brus
än samplingsbruset och bruset före kodningen.
Vanligen används någon form av binär kod.
På grund av den komplexa apparatur, som
ännu behövs för PKM, har sådana
fjärrmätsystem hittills använts endast i flygplan och i
mycket stora robotar. En flygplanburen
elektronisk analogi-sifferomvandlare finns, som
TEKNISK TIDSKRIFT 1958 #75
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
