Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - 1958, H. 36 - Interplanetarisk telekommunikation och navigation, av DH
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Fig. 3. Principskiss över tänkt rymd-Loransystem;
tj... tk är gångtider för resp. sändarpulser.
system givetvis måste bli avsevärt mera
komplicerat än de gängse på jorden nu använda.
Bl.a. måste hänsyn tas till den relativa
rörelsen mellan "mark"stationerna och mellan dessa
och farkosten.
Man diskuterar i dag i princip tre tänkbara
lösningar vid radionavigering: riktade
radiostrålar mellan planeterna, på vilka farkosterna
kan "rida", brett rundstrålande radiofyrar på
planeterna eller i satelliter, mot vilka
farkosterna kan anflyga, resp. med vars hjälp
position och flyghastighet kan bestämmas,
navige-ringssystem av tvp Loran.
Den andra av de tre lösningarna är den som
verkar lättast att realisera, och navigering med
hjälp av de rundstrålande fyrarna är lätt att
genomföra. Ehuru basstationerna, planeterna,
roterar får man antagligen tänka sig att på en
och samma planet installera flera fyrar
arbetande på samma frekvens.
Det tredimensionella rymd-Loransystemet, fig.
3, kräver minst fyra rundstrålande sändare
placerade på planeter eller i satelliter med
absolut kända omloppsbanor runt solen.
Farkostens position bestämmes på samma sätt som
vid det på jorden använda Loran-systemet
(Tekn. T. 1947 s. 405), genom att man mäter
skillnaden i ankomsttid mellan från sändarna
synkront utsända pulser.
Telekommunikation
Såväl vid rymdnavigation som vid
rymdkommunikation är det väsentligt att sändarna ges
god räckvidd, då det är enorma distanser som
skall överbryggas. Arbetet på att förbättra
sändare, mottagare, antenner, metoder och
principer för meddelandeöverföring pågår
kontinuerligt, och man räknar med att på 1970-talet
skall då använd kommunikationsutrustning
kunna prestera 40 gånger så lång räckvidd som
den som kan tänkas vara användbar i dag. En
räckviddsberäkning baserad på 1957 års
teknik och med antagande av en pulsad sändare
sändande 100 pulser per sekund vid 10 MW
Fig. 4. Tänkt riktantenn för kommunikation mellan
rymdfarkost och dennas basstation.
sändareffekt och ca 100 nr antennarea, 3 cm
våglängd och ca 17 dB transmissionsförlust ger
räckvidden 0,0044 ljusår och 1970-talets teknik
0,176 ljusår. Kontinuerlig radioförbindelse med
en rymdfarkost som går till månen och vänder
kräver i dag en 2 kW sändare i farkosten och
en 200 kW sändare på jorden.
På mottagarsidan sätter man bl.a. stor tillit
till nya typer av vandringsvågsrör (Tekn. T.
1956 s. 549) samt nya metoder för reducering
av mottagarbrus genom nedkylning av vitala
komponenter. I mikrovågsområdet är det
kosmiska brusets ekvivalenta brustemperatur
30°K. Kan mottagarens vitala komponenters
brustemperatur reduceras till dessa låga
värden, betyder det en känslighetsökning av ca
7,5 dB.
En vital länk i förbindelsen är antennen. För
att få god räckvidd måste man använda
rikt-antenner. Att göra goda riktantenner på
"marken" är inte så svårt, men det är på grund av
utrymmesbristen avsevärt mycket svårare att
förse farkosterna med dylika antenner. En
tanke har väckts att låta rymdskeppet fälla ut en
riktantenn, fig 4, vilken skulle kunna färdas vid
sidan av skeppet och därifrån riktas mot
basstationen.
Den teleteknik vi har tillgänglig 1975 är
således tillräcklig för rymdfärder inom vårt
solsystem. Nästa steg är då färder till andra
solsystem. Den närmaste stjärnan ligger dock ca
38,4-1018 km borta. Även om det skulle vara
möjligt att nå dit skulle det inte vara särskilt
praktiskt att använda radiovågor för
telekommunikationen. Det tar åtta år innan man kan
få telegramsvar! DH
Litteratur
1. Castbuccio, P A: Interphinetarg cominunication and
navigation. Westinghouse Eng. 1958 h. 3 s. 88—92.
2. Prf.w, H E: Spacc exploration — a new challenge to the
electronics industrg. IRE Träns. Military Electronis dec.
1957 s. 43—48.
3. Thexler, J H: Lunar radio echoes. Proc. IRE jan. 1958
s. 286—292.
TEKNISK TIDSKRIFT 1958 #75
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
