Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - 1958, H. 36 - Elektriska däcksmaskinerier, av Ragnar Michaelson
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Fig. X. M/S "Rolkis" med åkbara däckskranar.
Under senare år liar s.k. patentkätting med
större brotthållfasthet kommit till
användning, varigenom mindre kättingdimensioner
kunnat användas. För ankarspelets
dimensionering i mekaniskt hänseende måste man dock
räkna med påkänningarna med ankare och
normalkätting.
Ankarspelen utförs normalt för att hiva bägge
ankarna med vardera 75—90 m hängande rakt
ned med en hastighet av ca 7,5 m/min. I en
del fall önskar rederierna upp till 12—15
m/min vid hivning av ett ankare.
Spelen har i allmänhet en motor, som via
skruvväxel och cylindriska växlar driver de
löskopplingsbara kabelarieskivorna. Vid
fällning av ankarna frikopplas skivorna och
fällningen regleras med de mekaniska
skruvbromsarna. Mellan motor- och utväxlingarna finns
en inbyggd slirkoppling. För tankfartyg
används i allmänhet ångdrivna ankarspel.
Ankarspelen manövreras alltid från backen, där
spelen är uppställda. Kontroller och
apparatutrustning monteras som regel under däck. Man
har som regel valskontroller för
direktmanövrering med första läget som krypläge för att
underlätta kabelarieskivornas in- och
urkoppling.
För större ankarspel används
kontaktorstyr-ning eller Ward-Leonard-reglering. Den
sistnämnda är bäst och borde användas mer, då
den är av största betydelse vid förhalning.
Även nackdelarna med den mekaniska
slir-kopplingen och dess skötsel skulle bortfalla.
Personligen är jag av den uppfattningen, att
många haverier och besvärligheter vid
förhalning med ankarspelen skulle försvinna vid
Leonard-drift, men det blir en
övervägnings-fråga med hänsyn till den större
installationskostnaden.
På senare tid har för de grövre
kättingstorle-karna (3" och däröver) spelen utförts dubbla,
dvs. med separata utväxlingar för vardera
ka-belarieskivan och drivna av två motorer, fig. 9.
Motorerna är dock kopplade till en gemensam
växellåda på sådant sätt att de kan oberoende
av varandra driva var sin kabelarieskiva.
För vissa fartyg, som förtöjer i slussar eller
hamnar med stor tidvattenskillnad fordras, att
förtöjningsvajern alltid hålles spänd med viss
dragkraft oberoende av fartygets rörelser. I
sådana fall användes
Ward-Leonard-utrust-ningar.
Separata förtöjningsvinschar används i
allmänhet för större malmbåtar, bulk- och
tankfartyg och dessa vinschar utföras som regel för
7,5, 12 och 18 Mp dragkraft vid förhalning.
Vid en förtöjning, då fartyget ligger vid kaj,
behövs icke större dragkraft än 30—50 % av
dessa värden. Vinscharna kan då stå
kontinuerligt inkopplade med bibehållande av denna
dragkraft. Slak vajer tas in automatiskt, och då
dragkraften blir för stor släpps vajer ut.
Genom en speciell elektrisk koppling kan en
reducering av den mekaniska verkningsgradens
inverkan ernås, så att indragning och
utläggning av vajer sker vid praktiskt taget samma
dragkraft.
Styrmaskinerier
I allmänhet används rent elektriska
styrmaskinerier eller elektrohydrauliska. För
manövreringen från bryggan används vanlig
handratt-styrning, s.k. sympatisk styrning, där rodrets
rörelse alltid följer rattens, eller direktstyrning,
där rodret endast vrides så länge, som
kontakt göres åt babord eller styrbord och rodret
stannar då ratten släpps.
De elektriska styrmaskinerierna har en ro-
TEKNISK TIDSKRIFT 1958 #75
Fig. 9.
Ankarspel med dubbla
motorer.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
