Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - 1958, H. 39 - Den tekniska undervisningens mål i Sovjetunionen, av Ragnar Woxén
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
ämnen beroende på att avgångsexamen från
"high school" ligger omkring två år lägre än
svensk studentexamen. Avbrottsprocenten
ligger omkring 15.
Någon nämnvärd eftersläpning i studierna
förekommer inte och den nyutexaminerade
högskoleteknikern är i regel 23—24 år mot 25—26
hos oss. Den ryske högskoleteknikern är — till
skillnad från den svenske — helt befriad från
militärtjänstgöring — en förmån som
stimulerar honom till effektivt arbete.
Industrikontakt
Särskilt utmärkande för den tekniska
högskolan är den goda kontakt som hålles med
industrin. Det anföres numer från sovjetiskt håll
att denna anknytning till näringslivet går
tillbaka till mitten av 1800-talet och slog igenom
internationellt vid
industrivärldsutställningarna i Wien 1872 och Philadelphia 1876. Mot
slutet av studietiden ordnas omfattande
praktikkurser vid därför lämpade industrier och dessa
kurser kontrolleras såväl av företaget ifråga
som av högskolelärare som i regel har hand
oin 25 studerande.
Man begagnar i stor omfattning industrimän
som speciallärare och de får då ofta för detta
arbete 50 % tillägg på sin industrilön. Vidare
kallas ofta särskilda specialister till
högskolorna för föredrag och diskussioner.
Forskningen vid högskolorna är i hög grad
industribetonad. Avtal träffas mellan en viss
industri och högskolan varefter
forskningsarbetet ofta ledes av en grupp bestående av
professorer med biträden och av
industrirepresentanter. Vid omfattande uppdrag kan
högskolemännen påräkna en extrainkomst på upp till
50 % av sin ordinarie lön. De icke oväsentliga
inkomster som tillfaller högskolan som sådan
får fritt begagnas för nyanskaffning av
apparatur o.d. och det uppges att väsentlig del av
nyanskaffningen finansieras på detta sätt och
icke genom direkta statliga anslag.
Systemet är genialt. Ju effektivare en
högskoleinstitution sköter sin forskning och sina
industrikontakter desto mer medel får den,
samtidigt som staten har en garanti för att den
apparatur som anskaffas verkligen kommer till
nytta. Ett konkret exempel: Leningrads
polytekniska institut med 11 000 studerande har en
årsbudget på ca 130 miljoner rubel. Tjugo
procent därav inflyter genom industribidrag.
Vid andra institut har jag träffat på bidrag på
omkring 25 %. — Även kontakten mellan
staten och högskolorna är intimare än hos oss.
Ovanligt är sålunda inte att en professor
fungerar som avdelningschef inom t.ex.
undervisningsministeriet och där tack vare sin intima
kännedom om forskning och högskoleväsende
har stora möjligheter att göra positiva insatser.
Kvalitet
Vid bedömandet av kvaliteten och
kunskapsmåttet hos den nyutexaminerade får man kom-
ma ihåg att utbildningen i Sovjet tar 10 + 5Va
— dvs. 15 V’i — år mot i Sverige studentexamen
samt 4 års högskolestudier — dvs. 12—13
pius 4, tillhopa 16—17 år. I Sovjet är emellertid
inriktningen mot de naturvetenskapliga
ämnena mycket kraftigare under skoltiden och
ungdomen där visar en entusiasm, arbetsvilja
och studieintensitet av annan art än man är
van att se i andra länder. Härtill kommer att
professorskåren står högt — numer fordras i
princip doktorskompetens för professur — och
då blir kvaliteten god hos de utexaminerade.
Efter avslutade studier är den unge
högskoleteknikern skyldig att under tre års tid arbeta
inom näringslivet. Någon tvångskommendering
till viss plats torde inte förekomma numer men
en särskild kommission handhar placeringen
och vederbörande får ofta välja mellan 3—4
företag varvid den som nått de bästa
studieresultaten beredes den största valfriheten. Skulle
han placeras vid något forskningsinstitut kan
han — om institutet så finner lämpligt — få
utbyta något av praktikåren mot exempelvis
studier vid ett universitet.
Högskoleteknikern kan efter sin praktiktid
fortsätta vid högskolan och genomgå en
treårig aspirantutbildning som avslutas med ett
nytt examensarbete som skall offentligen
försvaras. Efter denna utbildning har han en
kompetens väl svarande mot svensk teknisk
licentiatexamen och han kan tilldelas titeln docent.
Efter ytterligare arbete kan doktorsgrad
förvärvas men fordringarna ligger i regel så högt
att detta sällan sker före 45-årsåldern.
Professors ställning
Professorer tillsätts efter ansökningsförfarande
och deras kvalifikationer bedöms av en
kommitté i vilken ingår ett antal professorer.
Beslut fattas genom sluten omröstning och vart
femte år omprövas huruvida vederbörande
skall få förlängt förordnande. Vid 60 år — 55
år för kvinnor — äger professor rätt att gå i
pension men får om han så önskar kvarstå i
tjänst. Efter 25 års tjänstetid uppgår
pensionen till 40 % av lönen. Den årliga semestern
är åtta veckor. Redan under tsartiden hade
men framförallt nu har en professor eller
vetenskapsman i Sovjet en synnerligen aktad
ställning samt är ekonomiskt sett betydligt
bättre gynnad än jämförbara industrichefer. En
normal professorslön är 5 000—6 000 rubel i
månaden — relativt sett den högsta i världen.
Genom konsulterande arbete når han lätt 50 %
högre. En docent får 3 000 och en nyanställd
assistent 1 200 rubel i månaden. Arbetarlönen
är normalt 1 000—1 200 rubel i Moskva och i
undantagsfall uppgår den till 2 500.
Rubelns köpkraft är svår att ånge. Nämnas
kan att en kostym kläder av måttlig kvalitet är
särskilt dyr och kan kosta 1 000—2 000 rubel.
Många sovjetbesökare uppskattar att en rubel
i köpkraft svarar mot en och en halv svensk
krona eller två tredjedels dollar. En bil kostar
14 000—20 000 rubel men leveranstiderna är
TEKNISK TIDSKRIFT 1 958 141
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
