- Project Runeberg -  Teknisk Tidskrift / Årgång 88. 1958 /
1018

(1871-1962)
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - 1958, H. 39 - Säkerhetsfaktorn, av Hjalmar Granholm

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

mentala fel. Mail måste sålunda t.ex.
förutsätta att det rätta antalet armeringsjärn är
inlagt och att dragarmeringen är placerad så att
den kan ta upp dragspänningar och ej
befinner sig i balkens tryckzon. En mångfald
liknande exempel kan anföras. Att förhindra sådana
grova fel tillhör arbetskontrollen och får ej
kombineras med frågan om säkerhetsfaktorn.

Ofta möter man det fallet att en konstruktion
som planerats för en viss belastning, i ett
senare skede blir utsatt för andra och större
belastningar än som kunnat förutses. Ibland kan
dessa tillkommande belastningar vara så stora
och så irrationella att varje möjlighet att
förutse de härav framkallade påfrestningarna är
utesluten, fig. 1. Hit kan också räknas
påfrestningar genom bombning eller beskjutning,
explosioner, eldsvådor etc. Det vore orimligt
att begära att man genom en lämpligt väld
säkerhetsfaktor skulle kunna täcka dylika
risker. Inom vissa områden av tekniken där en
sådan utveckling pågår att man kan förvänta
större belastningar, bör man naturligtvis, i den
mån det är möjligt, redan vid planeringen söka
att så gott det går uppskatta storleken av dessa
framtida belastningar. En sådan utveckling
pågår inom vissa delar av verkstadsindustrin, där
större och tyngre maskiner kan komma att
ersätta de nu brukliga och inom
kommunikationsväsendet, där tyngre transportenheter
efter hand kommer till användning. Det synes
vara riktigare att man om man önskar vara
förutseende icke räknar med en ökad
säkerhetsfaktor för dessa fall utan i stället redan
från början baserade kalkylen på en ökad
trafiklast. Endast på detta sätt uppnår man full
klarhet i fråga om de förutsättningar som
ligger till grund för projekteringen.

Det måste även framhållas att sådana i och
för sig viktiga egenskaper hos en konstruktion
som t.ex. böjstyvhet, knäcksäkerhet, frihet från
besvärande sprickor, täthet mot vatten, förmåga
att isolera mot ljud eller värme, icke heller
kan sammankopplas med säkerhetsfaktorn.

:; -i

Hållfasthetens dispersion

I följande analys av problemet skall intresset
i första hand koncentreras på det ena av de i
en armerad betongkonstruktion ingående
delmaterialen, nämligen betongen. I princip
gäller de uppställda postulaten även för järnet.
Emellertid föreligger en väsentlig skillnad,
nämligen den att järnets hållfasthet kan
utrönas i förväg. I många fall är också dess
sträckgräns garanterad av leverantören. Problemet
om betongen erbjuder på grund av den större
hållfasthetsdispersionen och rikedomen på
detaljer de större svårigheterna och skall därför
först behandlas.

Den på ett eller annat sätt bestämda
normhållfastheten (kub- eller cylinderprov) måste
åtminstone tills vidare förbli utgångspunkten
för beräkningen av betongens effektiva
tryckhållfasthet. I verkligheten är denna dock aldrig
känd i förväg. Den kan bestämmas endast a

posteriori, först sedan betongen är gjuten och
konstruktionen fullbordad. Konstruktören
föreskriver vissa riktvärden för hållfastheten och
lämnar anvisningar för huru arbetet skall
utföras. Det av konstruktören angivna
riktvärdet kan på byggnadsplatsen uppnås med större
eller mindre precision. Precisionen är
beroende på en mångfald faktorer, t.ex.
arbetsplatsens tekniska resurser för uppmätning av
betongmaterial, blandning, tillsats av vatten etc.
och den grad av kontroll som utövas.
Precisionen kan variera högst betydligt från den ena
byggnadsplatsen till den andra. Att uppnå en
hög grad av precision är i första hand ett
tekniskt problem, men det kan också vara ett
ekonomiskt. På en liten arbetsplats kan det bli
för dyrbart att genomföra de åtgärder som
krävs härför.

Ofta förekommer det att betongen avsiktligt
sammansättes så att dess hållfasthet kommer
att ligga långt ovanför riktvärdet. Denna
överhållfasthet tjänar intet förnuftigt ändamål utan
innebär ett onödigt slöseri med kapital och
arbete.

De svenska betongbestämmelserna har för att
tillfredsställa olika praktiska krav indelat
betongarbetena i tre olika klasser vars
principiella skillnad är graden av precision2.

Erfarenheten visar att det t.o.m. på ett
laboratorium, där den största tänkbara omsorg
förenas med den bästa tekniska utrustning, är
omöjligt att åstadkomma en betong med fullt
jämn hållfasthet. Så mycket svårare är
uppgiften på en byggnadsplats. För praktiska
beräkningar är det därför nödvändigt att ta hänsyn
till att det av konstruktören föreskrivna
riktvärdet på tryckhållfastheten eventuellt icke
kommer att kunna uppnås för varje del av
konstruktionen.

Vi förutsätter däremot att precisionen vid
betongtillverkningen är så god att medelvärdet
av den a posteriori uppmätta
tryckhållfastheten motsvarar det föreskrivna riktvärdet.
Denna i och för sig tillfredsställande omständighet
är dock ej tillfyllest. En viss risk existerar
nämligen alltid att betongens hållfasthet råkar
ligga något under medelvärdet just i den del
av konstruktionen som är mest påfrestad.
Denna risk är större i den mån betongens
sammansättning är ojämn, men minskar i den mån
betongens beredning och placering blir
omsorgsfull. Det är också uppenbart att risken
är betydligt större för en konstruktion med
små dimensioner än för en grov konstruktion
där en viss utjämning kan påräknas. Det är
därför av vikt att sträva efter att framställa
en betong med så likartad sammansättning och
så jämn hållfasthet som möjligt. En viss
hållfasthetsspridning är dock oundviklig och kan
ej undgås ens på den bäst skötta arbetsplats.

De metoder som man tillämpat för att
bestämma hållfasthetsspridningen har man
brukat basera på en beräkning av
standarddevia-tionen, dvs. det kvadratiska medelfelet.
Kännedomen om denna lätt beräknade storhet ger
god upplysning om produktens jämnhet. Det

1018 TEKN ISK TIDSKRIFT 1958

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Tue Dec 12 02:42:38 2023 (aronsson) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/tektid/1958/1044.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free