Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - 1958, H. 39 - Moderna havsisbrytare i Östersjön, av P Gösta Bölin - Polyuretan tål strålning bättre än polyeten - Nya metoder - Cementstabilisering vid vägbyggnad, av Anders Bergström - Ättiksyra och myrsyra ur sulfitlut, av SHl
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
problem vid tjänstgöringen under den kalla
årstiden. Dieselmaskineriet kräver mycket
spolluft som bör tas från maskinrummet eller
när luftväxlingen där blir för stor från fria
ytterluften. Generatorernas och
propellermotorernas kylning fordrar även stora luftmängder.
Enligt de erfarenheter som vunnits med
kylsystem på "Voima"-klassens fartyg synes
slutna luftsystem med saltvattenkylning av luften
vara driftsäkra och ändamålsenliga.
Bogseringsanordningarna har i princip inte
förändrats sedan sekelskiftet och består av en
kraftig bogservinsch, erforderliga klys och
pollare samt en fast bogserklvka i akterskeppet
för "kort" bogsering. Såväl bogserspelens
konstruktion som deras uppställning ombord
torde kunna göras mera ändamålsenlig, och en
mångfald förslag till bogserklykor av olika
konstruktioner ger vid handen att denna detalj
ännu inte har fått den rätta utformningen.
Litteratur
1. Runeberg, H: Om ångfartyg för vinterkommunikation
och isbrytning. Tekn. Fören. Finl. Förh. 1889 s. 49.
2. Runbeerg, H: Om möjligheten av vinternavigation till
S:t Petersburg. Tekn. Fören. Finl. Förh. 1894 s. 68.
3. Melan, L: Utlåtande ang. isbrytarångfartgg. Tekn.
Fören. Finl. Förh. 1895 s. 81.
4. Melan, L: Om de amerikanska isbrytarefartygen. Tekn.
Fören. Finl. Förh. 1896 s. 56.
5. Halldin, G: Statsisbrytaren "Ymer". Tekn. T. 62 (1932)
s. S 1—10.
6. Christofferson, V & Ericson, N: Statsisbrytaren
"Ymer"s maskinella utrustning med särskild hänsyn till
framdrivningsmaskineriet. Tekn. T. 1932 s. S 53—59, 61—66.
7. Gouljaeff N: Ice-breakers. The shipbuilder and marine
enginebuilder 42 (1935) mars s. 143—150.
8. Hedenström, O: Erfarenheter med statsisbrytaren
"Ymer" i Norrlandsfarvatten. Tekn. T. 1936 s. 109—114.
9. Hermelin, S: Isbrytning. Tekn. T. 1941 s. S 9—14.
10. Handelsdepartementet: Betänkande med förslag till
ordnande av statens isbrytningsverksamhet. Stockholm 1942.
11. Nordström, H F: Nya statsisbrytarens maskineri.
Svensk Sjöfartstidn. 1946 s. 1689—1690, 1705—1708.
12. Ramsay, H: I kamp med Östersjöns isar. Helsingfors
1947.
13. leebreaking car-ferry "Abegweil". Engineer 1947 s. 489—
490.
14. Hermelin S: En eller två förpropellrar på isbrytare?
Tekn. T. 1948 s. 833—837.
15. Hermelin, S: Isbrytarverksamhet. Transbladet 1948 okt.
16. Englesson, E: Fyrapropellermaskineri för mindre
havsisbrytare. Tekn. T. 1948 s. 837—840.
17. Heil, W: Elektrische Antriebe für Schiffsschrauben.
AEG-Mitteilungen 1952 s. 5—21.
18. Burendahl B: Om konstruktion av isbrytare. Svensk
Sjöfartstidn. 1954 s. 285—289, 304—308.
19. Kännt H S, Sieglitz, W, Heil W & IIollman, W:
Eis-brecher "General San Martin". Hansa 1955 h. 28/29 s. 1218—
1230.
20. Wasmund, I A: USS "Glacier’s" electrical plants. Marine
engineering and shipping review 1955 juli s. 37—42.
21. Bäckström, E: Isbrytare och isbrytning. Tekn. Fören.
Finl. Förh. 1956 s. 154—159.
22. Kosack, II J & Wang er in, A: Elektrolechnik auf
Schif-fen. Berlin 1956.
23. von Hertzen, C H: Seriebyggnad i Finland av 10 500 hk
havsisbrytare. Tekn. Fören. Finl. Förh. 1956 s. 1—12.
24. von Hertzen, C H: En i Finland seriebyggd
havsisbry-lare. Tekn. T. 1955 s. 359—361.
Polyuretan tàl strålning bättre än polyeten
som hittills använts som skydd för glasampuller och
ömtålig utrustning vid bestrålning i atomreaktor.
nya metoder
Cementstabilisering vid vägbyggnad
Cementstabilisering, dvs. inblandning av cement och
vatten samt komprimering, är en metod att
förbättra en jordarts egenskaper. Den har inte använts
så länge inom vägbyggnadstekniken i vårt land men
de ökade kraven på vägarna och hotande grusbrist
gör metoden alltmer aktuell. Man kan nämligen,
genom att cementstabilisera sand och mo, få ett
bärlager som överträffar grusbärlagrets förmåga att
fördela laster. Amerikanska erfarenheter talar för
att ett cementstabiliserat jordlager motsvarar ett
grusbärlager med 50—100 %> större tjocklek.
Denna metod för förstärkning är i Sverige närmast
aktuell för vägar med måttlig trafik och lämpar sig väl
vid förstärkning av äldre vägar där undergrunden
är bra men vägkroppen svag, med fallenhet för
yt-uppmjukning. Det cementstabiliserade bärlagret har
dessutom den fördelen att det ger en jämnare och
fastare överyta så att man kan lägga slitlagret
direkt på en tunn avjämning med asfaltmassa. Den
normala cementhalten vid cementstabilisering är
8—12 % av jordens torrvikt, således ca 120—180
kg/m3.
Den vanligaste metoden att utföra arbetet är att
blanda materialen utbredda på vägen och
komprimera med gummihjulsvält och slutligen med
slätvält. Tjockleken av det cementstabiliserade lagret
blir beroende av jordfräsens effektivitet men den
bör vid detta slags arbete kunna ge ca 15 cm
tjocklek efter komprimering. För effektiv inblandning
av cement och vatten bör jordfräsen passera varje
arbetsdel sex till åtta gånger. Arbetskostnaden för
detta arbete (exklusive kostnader för cement och
ballastmaterial) varierar med arbetets omfattning
men storleksordningen är vid resp. 1 000, 10 000 och
100 000 nr omfattning 5, 2,50 och 1,50 kr/nr.
I flera fall har det visat sig, att man med denna
metod inte bara sparar grus utan även pengar; dock
finnes det tyvärr alltför få provsträckor utförda på
våra vägar för att man skall kunna få en säker
uppfattning om dess fördelar och nackdelar (Lars
Jansson i Svenska Vägföreningens Tidskrift 1958
h. 4 s. 175). Anders Bergström
Ättiksyra och myrsyra ur sulfitlut
Mycket mer ättiksyra än som nu används i USA
kastas bort med den sulfitlut som fås vid landets
sulfitfabriker, och en förhållandevis ännu större
mängd myrsyra går samma väg.
Genom utnyttjande av nu kända metoder kan en
femtedel av USA:s behov av ättiksyra lätt erhållas
ur rödlut från neutralsulfitkokning av halvkemisk
massa. En mycket större mängd syra kan fås ur
avlut från kokning av kraftmassa. Under 1957
framställdes 1.6 Mt halvkemisk massa varvid man
erhöll lutar som hade kunnat ge nära 90 000 t
ättiksyra och myrsyra. Då råvaran är praktiskt ta-
1032 TEKN ISK TIDSKRIFT 1958
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
