Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - 1958, H. 39 - Böcker - Om vattengenomslag i murade väggar, av Hasse Billman - Fluid mechanics and heat transfer, av Wll - Wohnhochhäuser—Punkthäuser, av Leif Sandahl - Bridges and their builders, av Göte Fritzell
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
del bekymmer, speciellt för leverantörer av tegel till
Göteborg.
I den nu aktuella avhandlingen relateras
nyssnämnda undersökning och åtskilliga kompletterande
undersökningar, vid vilka Granholm "haft förmånen
att äga" Jonell som sin närmaste medarbetare.
Ingenting har framkommit som tyder på att teglets
vattensugning, murbrukets sammansättning e.d. skulle
ha någon betydelse för en fasadtegelväggs förmåga
att motstå vattengenomslag. Allt tyder i stället på
att den enda avgörande faktorn är arbetets
utförande, dvs. att alla fogar blir helt fyllda med bruk,
vilket också framhålls på ett flertal ställen i
avhandlingen.
Likafullt uppställer Granholm det kravet på
fasadtegel för väggar i västkustklimat, att vattensugningen
inte får vara större än 60—90 g/min. Detta är
visserligen ett mindre strängt krav än det Jonell och
Möller framförde 1951 (10—30 g/min) men saknar
uppenbarligen stöd i de svenska försök som
Granholm redogör för. Inte heller av den amerikanska
undersökning som förf. relaterar tycks man kunna
dra några sådana slutsatser — i varje fall inte av
referatet att döma.
På några ställen framhåller Granholm att man inte
bör använda rent kalkbruk vid "fukttät murning".
Det är möjligt att detta är riktigt, men även här är
dokumenteringen svag: I en försöksserie använde
man en enda tegelsort till prov med olika slag av
kalkcementbruk men två andra tegelsorter till prov
med kalkbruk, i en annan serie gav murverk med
kalkbruk minst lika gott resultat som murverk med
kalkcementbruk, i en tredje serie slutligen fick man
inget klart besked eftersom kalkbruksmuren
behagade börja läcka under natten då den "ej var under
observation". Att man bör använda ett cementrikt
bruk till armerat tegelmurverk finns det däremot
ingen anledning att betvivla.
De flesta provningarna tycks ha gällt IV2 sten
tjocka murar. I en sådan mur — och i hela dess
utsträckning — finns som bekant en
sammanhängande vertikalfog som, om den är väl fylld med bruk,
i hög grad hindrar vatten att föras över från de
utvändiga tegelstenarna till de invändiga. Det hade
varit önskvärt med en redovisning för hur en
1-stens tegelvägg vid praktiska försök ställer sig i
förhållande till en lV2-stens i fråga om
vattengenomgång. Granholms påstående att en tegelvägg i
allmänhet är minst IV2 sten tjock gäller knappast de
hus som nu byggs i landet.
Förutom vad som här har berörts innehåller denna
skrift från CTH bl.a. resultaten av rundfrågor om
fuktskadade byggnader på Västkusten, en
framställning (som börjar med Lionardo da Vinci) om den
kapillära fuktvandringen och en redogörelse för
försök med silikonbehandling av murverk. Dessa
försök visar att man genom sådan behandling "icke
kan kompensera ett dåligt arbetsutförande".
Skriften avslutas med L E Nevanders utmärkta
bildserie om hur man skall mura fuktsäkra väggar. Det
är att hoppas att Västkustens murare får tillfälle
att studera och praktisera Nevanders anvisningar.
Annars vet man inte hur det kommer att gå med
fasadteglet i denna del av landet. Hasse Billman
Fluid mechanics and heat transfer, av J M Kay.
University Press, Cambridge 1957. 309 s., 125
fig. 37 sh. 6 p.
Detta arbete är främst avsett att vara en lärobok i
strömningslära och värmeöverföring och för mer
speciella erfarenhetsvärden hänvisar förf. till
arbeten mer inriktade på praktiska beräkningar.
Bokens innehåll kan indelas i tre
huvudavdelningar. Den första utgör en mer elementär introduktion
av ämnet på 140 s. Härpå följer en mer avancerad
framställning av de grundläggande teorierna (78 s.).
Den tredje huvudavdelningen behandlar några mer
speciella frågor, såsom kompressibel strömning i rör
och dysor, strömning i öppna kanaler, fasta
partiklar i strömmande medier, strömning genom
partikelbäddar, kondensation och förångning. I ett
till-lägg behandlas några specialproblem matematiskt
och här ges också en mycket koncentrerad (2 s.)
introduktion i vektoranalys för ingenjörer.
Genomräknade exempel finns intagna i texten och i slutet
av-boken finns en samling beräkningsexempel, tyvärr
dock utan svar.
Förf. har lyckats behandla sitt ämne mycket klart
och koncist, och den ingenjör som skaffar sig
boken för att få en inblick såväl i det teoretiska
underlaget som i den praktiska tillämpningen av
strömningslära och värmeöverföring bör inte ångra
sig. Wll
Wohnhochhäuser—Punkthäuser, av Paulhans
Peters. Callwey, München 1958. 104 s., 254 fig.
17,50 DM.
I förlagets rika utgåva av böcker inom
byggnadsfacket är den senaste ägnad punkthuset. En textdel om
40 sidor inleder, och här penetreras med stor
grundlighet punkthusbyggandets alla sidor. Ambitionerna
till fullständighet leder ibland till diskussioner om
oväsentligheter och gör också det hela en aning
tungläst. Förf. har ibland en tendens att bli väl
axiomatisk i sina påståenden.
I bildavdelningen visas 46 punkthus från Danmark
(1), England (4), Finland (1), Frankrike (3), Italien
(5), Schweiz (5), Sverige (11), Tyskland (14) och
Österrike (2). Fotografi och plan redovisas med
några sakuppgifter som beledsagande text. De flesta
exemplen är välkända från olika facktidskrifter,
varför bokens värde härvidlag ligger i att materialet
samlats. Vad den svenska representationen beträffar,
ställer man sig i några fall undrande till
urvalsprinciperna. Förmodligen gäller detta också övriga
länder, och häri ligger väl samlingens begränsning.
Leif Sandahl
Bridges and their builders, 2:a uppl., av David
B Steinman & Sara Ruth Watson. Dover, New
York 1957. 401 s., ill. 1,95 $.
Författarna av vilka den manliga parten är den
välkände amerikanske hängbrokonstruktören, har med
denna bok åstadkommit en för både lekmannen och
specialisten läsvärd sammanställning av
brobyggandets historia och utveckling från äldsta tider fram
till våra dagar. Från de första primitiva brobyggarna
och deras verk i olika delar av världen passerar de
klassiska broarna i Europa utförda under
romar-väldet, medeltiden och renässansen revy.
Läsaren får en god uppfattning om de faktorer,
som påverkat materialval och konstruktionstyper;
järnvägarnas inverkan härvidlag framgår tydligt av
redogörelsen för 1800-talets broar. Från denna tid
är tonvikten lagd på de amerikanska förhållandena
och skildringen från den hektiska utvecklingen av
både konstruktioner och material under denna tid
är fascinerande. Bristande kännedom om
egenskaperna hos det smidesjärn, som i första hand ersatte
gjutjärnet som konstruktionsmaterial, medförde det
ena broraset efter det andra. Under 1870 och
1880-talen störtade 25 fackverksbroar på de amerikanska
järnvägarna varje år eller en bro årligen för varje
1036 TEKN ISK TIDSKRIFT 1958
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
