Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - 1958, H. 40 - Utnyttjande av Nordkalottens vattenkraft, av Rolf Gradin
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Utnyttjande
av Nordkalottens vattenkraft
I februari 1957 diskuterades inom Nordiska
Rådet ett förslag om ekonomiskt samarbete i
Norges, Finlands och Sveriges nordligaste
områden. En rekommendation avgavs till de tre
ländernas regeringar att gemensamt överväga
ett samarbete i syfte att ekonomiskt utnyttja
Nordkalottens naturtillgångar. Samtidigt
behandlade de finländska och norska
regeringarna ett förslag att undersöka möjligheten till
import av elkraft från Nord-Norge till Finland,
men då denna fråga även berör Sverige ansågs
det, att alla tre länderna gemensamt borde
behandla frågan.
För att utreda och dryfta utnyttjandet av
vattenkrafttillgångarna inom Nordkalotten
tillsattes nu en gemensam kommitté, Nordiska
Vattenkraftkommittén. Till svenska representanter
utsågs Folke Petri, Töre Nilsson och Sven
La-lander från Vattenfallsstyrelsen. Kommittén
har hösten 1958 redovisat resultatet av sitt ar-
R Gradin
Fig. 1.
Konventionell utbyggnad av
vattenkraften i Kalix
och Torne älvar;
••• • gräns för
älvarnas
nederbördsområde.
621.221(48-1?)
bete och framlagt förslag till konkreta
åtgärder.
Endast en mindre del av de stora
vattenkrafttillgångarna inom Nordkalotten har hittills
utnyttjats. För såväl Finland som Sverige är
denna vattenkraft längst i norr den enda
återstående outbyggda, eftersom tillgångarna i
söder redan utnyttjats till största delen. I Norge
däremot har de goda och väl fördelade
vattenkrafttillgångarna tillsammans med de ur
ledningsbyggarnas synpunkt svåra geografiska
förhållandena gjort att någon landsomfattande
samköming ej kommit till stånd. I Nord-Norge
finns flera från varandra skilda ledningsnät,
och utbyggnadstakten bestäms av områdenas
egna behov.
När ett vattendrag korsar riksgränsen eller
bildar gräns mellan olika länder måste
utnyttjandet av dess vattenkrafttillgångar grundas
på internationellt samarbete. Exempel härpå
är tappningen i en älv som flyter genom flera
länder, överledning av vatten från ett
nederbördsområde till ett annat, varigenom de
nationella vattenkraftresurserna ändras samt
byggandet av gemensamma kraftstationer.
Mellan Sverige och Norge finns en
vattenrättskonvention av den 11 maj 1929 som
reglerar samarbetet på detta område, men den har
hittills tillämpats i ringa utsträckning. 1952
träffades t.ex. överenskommelse om ett
regleringsmagasin i den norska sjön Limingen för
reglering av vattenföringen i den svenska
Fax-älven och nyligen har en preliminär
överenskommelse träffats om gemensam utbyggnad av
en station i Linnvasselv—Brännälven. Mellan
Finland och Norge har överenskommelse
tidigare träffats om ändrat avlopp för sjöarna
Gar-sjöen, Kjerringvatn och eventuellt Förstevatna
och 1956 träffades en överenskommelse mellan
Finland, Norge och Sovjetunionen om
tappningsföreskrifter för det finländska Enare träsk
i Pasvikälven.
De tre ländernas nuvarande och planerade
kraftförsörjning visar stora strukturella
skiljaktigheter och detta utgör förutsättningen för
den internordiska samköming som redan
påbörjats och planerats (Tekn. T. 1958 s. 477—
487). Finland karakteriseras ur
samkörnings-synpunkt av goda möjligheter att sommartid
magasinera överskottskraft samt behov av
värmekraft vintertid. Sverige har
vattenkraftöverskott sommartid, ett visst effektöverskott under
lågbelastningstid samt behov av billig till-
TEKNISK TIDSKRIFT 1 958 173
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
