Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - 1958, H. 41 - R3/Adam, av Peter H Margen, Henry Carruthers, Bernt Hargö, Gösta Lindberg och Bengt Pershagen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
reaktortank kan hållas så lågt att 80—100 mm
godstjocklek räcker även för de största tankar
som kan behövas för verk på 300—600 MW
el-effekt. Stora tankar kan svetsas på platsen,
medan Ågesta-reaktorns mindre tank kan
svetsas i verkstad och transporteras till
uppställningsplatsen i ett stycke.
Typ A är enklare i konstruktionen samt har
bättre självreglerande egenskaper och större
säkerhetsmarginal vid temperaturvariationer
än tryckrörsreaktorer. Den har därför ansetts
lämplig för det första verket i ett program för
industriell atomkraft. Av samma skäl och på
grund av friheten från problemet att erhålla
lämplig värmeisolering i reaktorkärnan har
typ A föredragits framför C eller D. Man kan
dock inte bortse från att de senare typerna blir
billigare genom mindre tungvattenbehov
varför de kan vara av intresse i framtiden. Ett
relativt blygsamt utvecklingsarbete kan leda
från R3/Adam till dessa typer. Ännu större
besparing kan göras, om fullt tillfredsställande
bränsleelement av uranmetall utvecklas.
Mekanisk konstruktion
För en konstruktör, som är van vid
lättvatten-reaktorer, torde R3/Adams reaktortank (fig. 4)
förefalla ovanligt låg, då det inte finns något
utrymme över kärnan för flyttning av
bränsleelement i sidled till uttagningshål. Sådana
förflyttningar utförs i stället inuti själva kärnan.
Detta är en egenhet för R3/Adam, då man för
andra i litteraturen beskrivna
tungvattenreak-torer, t.ex. Halden-reaktorn och NPD-1, har
gjort ett bränsleuttagningshål för varje läge i
bränslegittret. Härigenom uppstår emellertid
inera svårlösta konstruktionsproblem för
locket, särskilt för större reaktorer.
Reaktortanken och det termiska skyddet
Reaktortankens inre diameter är 4 550 mm och
dess totala höjd 5 880 mm. Cylindermanteln
och den halvelipsoidiska bottnen har 70 mm
godstjocklek, en inklädnad med rostfritt stål
oräknad. Tankens topp är ett plant lock,
bestående av två horisontella plattor skilda åt av
ett galler av förstyvningsfenor. Rummet mellan
plattorna är 1 200 mm högt och fyllt med lätt
vatten som ger skärmning och reglering av de
stora metallmassornas temperatur.
Locket är fäst vid tanken med bultar, och
fogen är tätad med en packning. En svets
utanför denna ger absolut tätning. Rummet mellan
packningen och svetsen kan provas på läckor
vid den förra. När reaktorn har varit i drift är
y-aktiviteten vid lockets övre yta alltjämt så
låg att bultarna kan avlägsnas och ersättas samt
svetsen skäras upp och återställas utan
användning av maskiner för avståndshantering.
Genom tankens botten går fyra inlopp och
fyra utlopp, 350 mm i diameter, för kylvattnet.
Förbindelser med ett tryckhållningskärl går
genom locket som också har 220 mm hål för
bränsleladdning. Separata hål används för
manövrering av regleringsstavar.
Tungvattenreflektorn och ett termiskt skydd
av ca 150 mm stål omger reaktorkärnan.
Tankbottnen skyddas med ett antal stålplåtar som
också leder kylvattnet vid in- ocli utloppen.
Den översta av plåtarna är vid periferin
förenad med den närmast underliggande till en
fördelningslåda för kylvätskan. Den översta
plåten har 140 korta vertikala rör i vilka
ledrörens nedre ändar passar. Rörformiga stag,
som går genom de två övre plåtarna, ger
utlopp för det nedåt flytande tunga vattnet från
moderatorn.
Största delen av kylvattnet går till lådan och
från denna uppåt genom ledrören vilka är
öppna mot reflektorns toppdel. Sedan flyter
vattnet nedåt genom moderatorn, reflektorns
bottendel och stagrören till de fyra utloppen.
Bränsleelement och regleringsstavar
Varje bränsleelement (fig. 5) består av fem
på varandra travade knippen av 19
bränslestavar med 18,4 mm diameter i en stödjande
mantel av Zircaloy 2 med 3 600 mm total längd;
urandioxidkärnan är 3 000 mm lång och har
diametern 17 mm. Minsta avståndet mellan
bränslestavarnas axlar är 22 mm.
I varje knippe stöds bränslestavarna i ena
ändan av en styv, perforerad platta av
Zircaloy 2, som är fast förenad med ledröret. I
andra ändan har elementen en begränsad
individuell rörelsefrihet i axiell led. Den
perforerade plattan håller också stavarna på
vederbörligt avstånd från varandra.
Reaktorns effekt ställs in med fin- och
grov-regleringsstavar; de senare använder man
också för att stoppa reaktorn. Troligen kommer
finregleringsstavarna att bli tre nära kärnans
yttersida.
Bränslets hantering
Laddningskanaler, var och en gemensam för
fyra bränsleelement, räcker upp genom
lockskyddet till manövergolvet. Bränsleelement tas
ut på följande sätt:
ifrågavarande laddningskanals förslutning
låses upp för hand men förblir hermetiskt
tillsluten; normalt finns ingen tryckskillnad över
förslutningen;
bränslehanteringsmaskinen placeras över
laddningskanalen och försluts mot den;
förslutningspluggen och regleringsstaven dras
upp i en av det skärmade, vridbara magasinets
kamrar;
magasinet vrids tills en tom kanal kommer
över laddningskanalen;
en manipulator sänks ned från maskinens
topp i laddningskanalen tills den vilar mot ett
stopp inuti reaktortankens lock;
bränsleelementen har upptill ok med vilka de är
upphängda i krokar på tanklockets undersida;
manipulatorn har en i ett vertikalplan
sväng-bar arm med en krok som häktas i
bränsleelementets ok;
armen svängs till vertikalläge varvid
bränsleelementet kommer mitt under
laddningskanalens mynning;
Fig. 5.
Bränsleelement.
1080 TEKN ISK TIDSKRIFT 1958
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
