Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - 1958, H. 41 - Andras erfarenheter - Skydd för sodaglas mot alkaliangrepp, av SHl - Medel mot virus, av SHl - Aluminiumplaster som lackbindemedel, av SHl - Deuteriumgummi, av SHl
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
också alkaliangreppet märkbart, särskilt vid den
högre koncentrationen. Mg2+, Si4+ och Sn4+ tycks
däremot öka angreppet, åtminstone vid den högre
koncentrationen (G A Hudson & F R Bacon i
American Ceramic Societv Bulletin april 1958 s. 185
• -188). * SHl
Medel mot virus
Hittills har man inte upptäckt något antibiotikum
som är verksamt mot virus. Dessa verkar i stor
utsträckning inuti levande celler, och det har hittills
varit omöjligt att finna något ämne som hindrar
virus tillväxt utan att skada värdcellen. Interferon
är emellertid ett nytt ämne som har denna verkan.
Det dödar inte virus men hindrar dess förökning
och tycks inte skada levande celler mycket.
Interferon är av teoretiskt intresse som ett verktyg
för studium av virus förökning. Det kan lätt
framställas och har visat sig verka på många olika virus
även vid djurförsök. Mycket arbete återstår dock
innan det är utrett om interferon har praktiskt
värde som medel mot virusinfektioner hos människor
(Discovery juli 1958 s. 268). SHl
Aluminiumplaster som lackbindemedel
Man har i Tyskland framställt aluminiumplaster,
förslagsvis kallade alukoner, vilka i viss mån är
analoga med silikoner. Polymermolekylerna har
nämligen en ryggrad av aluminiumatomer förenade
med syrebryggor, —Al—O-—Al—O—, Vid
aluminiumatomerna är organiska grupper bundna genom
syrebryggor, medan motsvarande grupper i
sili-konerna är förenade med kiselatomerna med
Si—C-bindningar.
Man utgår från ett aluminiumalkoholat, t.ex.
Al(C4H0O)3, stabiliserat genom reaktion med ett
ke-latbildande ämne. Som sådant kan man använda
ketosyror och dessas estrar, t.ex. acetättikester,
oxi-ketoner, oxialdehyder, diketoner (de sistnämnda
också som omättade oxikarbonylföreningar i
enol-form, t.ex. acetylaceton), vidare
malonsyradietyl-ester, diacetonalkohol, polymera vinylketoner m.m.
Enolalukoner fås när ett aluminiumalkoholat
bringas att reagera med en tautomert reagerande
kelatbildare. De flesta produkterna är ljusgula,
opa-liserande oljor vilkas egenskaper beror på
molför-hållandet aluminium : kelatbildare. Är detta 1:1,
ger produkten inte enolreaktion och kan lätt
hydrolyseras. Är det mindre, t.ex. 1 : 2, ger produkten
enolreaktion, har mindre viskositet och är inte
hydro-lyserbar.
Diol- och polyolalukoner bildas när ett stabiliserat
aluminiumalkoholat får reagera med en diol, dvs.
en glykol, eller en polyol. De är nästan alla
användbara spröda hartser med goda
löslighetsegenskaper. Vid hög halt av stabiliseringsmedel och
relativt låg glykolhalt får man dock mjukare och
segare produkter. Beroende på
alkoholatkomponen-tens och glykolens natur har diolalukonerna
smältpunkter mellan 50 och 170°C.
Lämpliga dioler är 1,3- och ?,4-butandiol,
1,5-hexandiol, dietylenglykol,
2,2-dimetyl-/,3-propylen-glykol, tiodiglykol, buten-2-diol-/,4 m.fl. Man antar
att polymererna har formeln
AIOROAIOROAIOAIOAI
0R’0 0R’0
där R är diolresten och 0R’0 kelatresten.
Polyolalukonerna är analogt byggda men starkare
förnätade. De erhålls av ett stabiliserat aluminium-
alkoholat och en tre- eller flervärd alkohol, t.ex.
butantriol, hexantriol, trimetylolpropan,
pentaerytri-tol, trietanolamin. Det är alltså inte svårt att
framställa kväve- eller svavelhaltiga alukoner.
Syre- och esteralukoner erhålls vid stabiliserade
aluminiumalkoholats reaktion med karbonsyror
resp. karbonsyraestrar vid förhöjd temperatur i
närvaro av ett indifferent lösningsmedel. En polymer
med rak atomkedja anses ha formeln
OCOR OCOR
—OAIOAIOAIOAIOAIO—
/\ /\
0R’0 0R’0 0R’0
Lämpliga syror är mättade och omättade mono- och
dikarbonsyror samt mättade och omättade oxisyror;
lämpliga estrar är modifierade och icke modifierade
polyestrar av skilda slag. Syraalukonerna är sega
hartser.
Användningsmöjligheterna för alukoner som
bindemedel i läcker anses vara stora och i viss mån
liknande silikonernas. Det har t.ex. visat sig att
värmehärdiga aluminium- och zinkfärger kan framställas
med alukoner som bindemedel. Lämpligast härtill är
diol- eller polyolalukoner; vid förbränning ger de
aluminiumoxid som tjänstgör som bindemedel.
Färgskiktet består därför av aluminium och
aluminium-oxid. Det har god adhesion, särskilt till metaller,
och tål mycket bra 600°C under längre tid.
Motsvarande butyltitanatfärger (Tekn. T. 1956
s. 301; 1957 s. 76) tål lika hög temperatur, men
alu-konfärger bör bli billigare. Vidare innehåller
butyl-titanat, som framställs ur titantetraklorid, vanligen
rester av bunden klor soin kan verka korroderande.
Man kan också använda syraalukoner för att göra
tyger vattentäta men alltjämt luftgenomsläppliga.
Härvid impregneras de med en lösning av en
syra-alukon och fasta till halvfasta paraffinkolväten i
ett vattenfritt organiskt lösningsmedel, varefter de
torkas. Man uppnår på detta sätt bättre resultat än
vid behandling med bara alukon eller bara paraffin.
Vissa syraalukoner kan ge nya lackbindemedel som
ensamma eller i kombination med andra ger
snabbtorkande, klara filmer.
Vid framställning av alukonbindemedel är det
nödvändigt att hålla förnätningsreaktionen inom vissa
gränser. Det är därför lämpligt att arbeta med
polymera oljor och alkyder vilkas aciditet är relativt
liten, då polymerisationen annars går så långt att
ett gel uppstår. Förnätningen skall ske först under
lackfilmens torkning då sura grupper uppstår
genom luftoxidation.
Man kan också öka alukonkombinationers
hållbarhet vid lagring genom tillsats av en liten mängd
ali-fatisk, cyklisk eller aromatisk amin som minskar
bindemedlets aciditet. För lufttorkande läcker är
då trietylamin lämplig; den är nämligen lättflyktig
och påverkar därför torkningen obetydligt. I
brännlacker kan man också använda mer svårflyktiga
aminer.
Som sickativ är särskilt koboltföreningar lämpliga.
De får emellertid absolut inte tillsättas i för stor
mängd, om man vill undvika minskning av lackens
hållbarhet vid lagring (F Schlenker i Farbe und
Lack april 1958 s. 174—183). SHl
Deuteriumgummi
Man har nu framställt en helt cis-, helt
7,4-polyiso-pren i vilken alla väteatomerna ersatts med
deu-teriumatomer. Hittills har man bara gjort ca 250 g
av den originella produkten som kallas deuterium-
TEKNISK TIDSKRIFT 1958 jf065
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
