- Project Runeberg -  Teknisk Tidskrift / Årgång 88. 1958 /
1136

(1871-1962)
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - 1958, H. 42 - Nybyggen - 40 000 tdw motortanker från Götaverken, av N Lll - Jättelik draglineskopa, av ty - Automatiska telefonstationer till Brasilien, av ty - Andras erfarenheter - Fosforescent emalj, av SHl - Kraterbildning i glasyr färgad med vanadin, av SHl - Reduktion av metalloxider med väte av högt tryck, av SHl

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

däckshus med kommandobrygga överst något för
om midskepps, dels i popen och däckshus akterut
runt maskinkappen. De båda livbåtarna är plast, och
en jolle finns i samma material (enl. AB
Götaverken). N Lll

Jättelik draglineskopa

Från Kohlswa Jernverks AB har levererats en
draglineskopa, som anses vara den största som gjorts
i Sverige. Skopan har en rymd av 6 m3 och väger
utan tänder och riggning 11,1 t. Den har gjuten
skopkropp av 13 ’%> manganstålgjutgods till vilken
svetsats en likaså gjuten bygel.

Skopan skall användas speciellt Vid
kraftverksbyggena i Norrland. ty

Automatiska telefonstationer till Brasilien

Till tre tättbefolkade och betydande
industrisamhällen utanför Sào Paulo i Brasilien har L M
Ericsson levererat fem automatiska telefonstationer med
tillhörande kabelnät och telefonapparater. De nya
stationerna, som nyligen har tagits i bruk, är
uppbyggda med koordinatväljarsystem och omfattar
sammanlagt 7 600 linjer. En utökning med
ytterligare 2 000 linjer är redan planerad. Anläggningarna
har levererats av L M Ericssons brasilianska fabrik
med betydande delleveranser från Sverige. ty

^ 1 andras erfarenheter

Fosforescent emalj

Fosforescenta material är efterlysande, dvs. de lyser
under en viss tid sedan de bestrålats med solljus
(Tekn. T. 1949 s. 171). De används i dag mest som
pigment i färger eller plaster. Sådana preparat
mörknar vid bestrålning och är inte
väderbeständiga. Användningen av fosforescenta ämnen skulle
därför utvidgas avsevärt, om man kunde använda
dem i emalj som är betydligt mera beständig än
färgfilmer eller plaster.

Som lysämne har man valt aktiverad zinksulfid.
Dennas fosforescens kan förhindras genom närvaro
av utsläckningsmetaller, såsom järn, nickel, bly eller
kobolt, genom minskning av partikelstorleken till
mindre än 0,1 mm eller genom förstöring av
fosforens kristallgitter.

Man måste därför först och främst använda en
emalj, fri från utsläckningsmetaller. Två sådana
som smälter ut vid 730°C är två klara grundemaljer
innehållande molybden. Frittorna görs av

Kvarts Fältspat Borax Soda Natrium- Fluss- Barium-

HsO-fri HsO-fri nitrat spat karbonat

»/o »/o °/o
1 26,4 _ 21,0 10,5 7,5 8,6 26,0
2 14,7 22,8 31,2 12,2 3,0 8,0 8,1

Kvarnsatsen i viktdelar är för båda: 100 fritta, 7
kaolin, 0,25 borax, 1,5 bariummolybdat (eller 1,0
natriummolybdat), 1,0 antimonoxid, 38,0 vatten.
Zinksulfiden blandades in i den färdigmalda sat-

sen med en omrörare. Emaljen lades på
förbehandlade plåtar av mjukt stål genom sprutning. Bästa
resultat erhölls genom beläggning i tre olika skikt:
först ett på 50—175 ^ utan zinksulfid, sedan ett på
25—150 n innehållande 25—75 % zinksulfid och sist
ett på 25—75 n utan tillsats. Det understa skiktet
hindrar indiffusion av järn i det fosforescerande
skiktet och det yttersta hindrar oxidation av
zinksulfiden vid bränningen och fosforens lossnande
eller avnötning.

Alla tre skikten brändes samtidigt varvid bästa
resultat erhölls vid 760°C under 4 min. De båda
emaljerna gav lika resultat (B B Eichbaum i
American Ceramic Society Bulletin mars 1958 s. 148—
151). SHl

Kraterbildning i glasyr färgad med vanadin

Före andra världskriget användes uranföreningar i
gul och gulbrun glasyr för porslin. Mot slutet av
1930-talet kom gula färger, innehållande vanadin,
som ersättning för uranföreningarna, men först efter
kriget fick de större användning därför att uran
inte längre var tillgängligt för färgning av keramik.

Utnyttjandet av tenn-vanadingult,
zirkonium-vana-dingult och zirkonium-vanadinblått i glasyrer växte
kolossalt, särskilt för kakelplattor och
sanitetspors-lin. Fastän vanadinfärgade glasyrer har rimlig
resistens mot värme och luft medförde deras
användning vissa problem av vilka ett var kraterbildning i
den färdiga glasyren. Flera iakttagelser antydde att
vanadinet bar skulden, och genom en amerikansk
undersökning är nu orsaken till kraterbildningen
utredd.

Man har nämligen funnit att kristaller av
kalcium-vanadat bildas i glasyrslickern genom reaktion
mellan lösliga vanadinföreningar och
kalciumföreningar, särskilt krita. Under slickerns lagring kan
kristallerna växa till sådan storlek att de orsakar en
fördjupning i den brända glasyren genom att de
verkar som flussmedel.

Kraterbildningen kan undvikas genom ersättning
av kritan med wollastonit, överföring av den fria
vanadinpentoxiden i pigmentet till natriumvanadat
genom reaktion med natriumkarbonat, minskning av
kalciumvanadatkristallernas storlek genom målning
eller avlägsnande av de lösliga vanadinföreningarna
ur pigmentet genom tvättning. Vidare kan man helt
undvika kraterbildning vid minst fyra veckors
lagring av slickern genom att försätta denna med en
tillräcklig mängd tannin (K G McCaritt & A L
Johnson i American Ceramic Society Bulletin maj
1958 s. 207—209). SHl

Reduktion av metalloxider med väte av högt
tryck

Det är svårt att genom reduktion av motsvarande
oxider framställa metaller som har stor affinitet till
syre, t.ex. aluminium, titan, zirkonium, vanadin,
tantal och krom. Det är nämligen mycket svårt att
avlägsna de sista spåren av syre och andra
föroreningar, såsom kväve. Samma svårigheter uppstår vid
reduktion av boroxid och kiseldioxid.

Man påstår emellertid nu att sådana besvärliga
oxider kan reduceras med väte av minst 100 at
tryck vid minst 400°C temperatur; samtidigt kan
föroreningar, såsom kväve, avlägsnas. Enligt
uppgift har man funnit att metallgittret vidgas, om
trycket är mer än 100 at, varigenom vätemolekylerna
kan tränga in i det. Därför kan man vid så högt
tryck få effekter som inte kan uppnås vid tryck
under 100 at.

1136 TEKN ISK TIDSKRIFT 1958

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Tue Dec 12 02:42:38 2023 (aronsson) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/tektid/1958/1162.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free