Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - 1958, H. 44 - Tillgången på atombränsle, av SHl
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Tillgången
på atombränsle
553.495 : 621.039.431
För atombränsle är fyndigheternas läge av
underordnad betydelse därför att kostnaden för
dess transport har mycket liten inverkan på
kraftkostnaden. I en fredlig värld med ett
minimum av hinder för handeln kunde atomkraft
utnyttjas var som helst till praktiskt taget
samma kostnad vare sig bränslet var tillgängligt
på nära håll eller måste transporteras runt
halva jordklotet. Det är därför viktigt att
tillgången på atombränsle betraktas ur global
synpunkt, ty alla länder som planerar
utnyttjande av atomkraft behöver veta så mycket
som möjligt om den.
Uranreserverna är dels malmer som tillåter
utvinning av uranet till ett pris av 10 $/lb
U308 (ca 115 kr/kg), dels skiffer och råfosfat
med mycket låg uranhalt ur vilka uranet kan
utvinnas till en 3—6-faldig kostnad. I vissa
gruvdistrikt finns dessutom relativt stora
mängder malm som intar en mellanställning
och som kan bli av betydelse när bättre
anrikningsmetoder utarbetats. En annan tänkbar
tillgång är mycket rik malm, ur vilken uran kan
utvinnas för 2—3 $/lb U308 (23—35 kr/kg).
Sådana malmer är emellertid sällsynta och kan
säkerligen inte räcka längre tid.
Av reserver, tillhörande den första kategorin,
har Kanada och Sydafrika ca 0,4 Mt U308
vardera enligt 1957 gjorda uppskattningar (jfr
Tekn. T. 1957 s. 909). USA:s reserver uppges
nu vara ~cÉT 0,22 Mt, och 1956 uppskattades
Frankrikes till 0,05—0,1 Mt U3Os. Dessutom
finns tillgångar i Australien, Belgiska Kongo,
Portugal och andra länder.
Den icke-kommunistiska världens nu kända
reserver bör alltså ge ca 1,5 Mt U308 till ett pris
av ca 115 kr/kg. Den slutliga produktionen
från dessa och närliggande områden bör nå
eller överstiga 2 Mt U3Os. På grund av
geologiska data och erfarenheter från de senaste tio
årens malmletning kan man vänta att
ytterligare 2 Mt U308 skall kunna utvinnas till lågt
pris ur ännu inte upptäckta malmförekomster.
År 1955 uppskattades nämligen de totala
reserverna till 1—2 Mt U3Os. Kända fyndigheter var
då ca 0,5 Mt, och ökningen av de kända
reserverna kommer huvudsakligen från förekomster
upptäckta före 1956.
När man började en omfattande malmletning
ansågs hydrotermiska lager av gångtyp mest
lovande för stor produktion. De sydafrikanska,
Referat av uppsats 15/P1921 av J C Johnson för International
Conference ön the Peaceful Uses of Atomic Energy Geneva
1958.
guldförande fyndigheterna (Tekn. T. 1954
s. 346) ansågs unika, och man trodde att uran
kan utvinnas bara som biprodukt ur
förekomster av denna typ. I dag hittas ca 90 % av alla
rapporterade reserver i sedimentära bergarter
av en ålder från prekambriska konglomerat i
Sydafrika och Kanada till sena sandstenar i
USA. Man är nu överens om att det i många
ännu inte undersökta områden finns
sedimentära bergarter i vilka uran kan förekomma.
Ökningen av reserverna har åtföljts av en
motsvarande ökning av brytningen. På tio år har
uranproduktionen i vissa länder blivit en
viktig industri vars tillverkningsmetoder passerat
experiment- och utvecklingsskedena. I fabriker,
där metoder införda senare än 1950 tillämpas,
har man redan bearbetat mer än 100 Mt malm.
Dagens anläggningar kan tillsammans ta emot
50 Mt/år mahn. Denna industri har utvecklats
huvudsakligen under de senaste tre åren. De
icke-kommunistiska länderna producerade vid
slutet av 1955 11,5 Mt/år U308; i dag är
årstill-verkningen ca 35 Mt, och den väntas vara uppe
i ca 42 Mt 1959.
De största uranproducenterna är USA,
Kanada och Sydafrika. I USA framställs nu ca
15 Mt/år U30s, och 1959 skall produktionen
vara uppe i 20 Mt/år. I Kanada är
tillverkningen av U308 nu ca 13 Mt/år och skall 1959 bli
ca 15,5 Mt/år. I Sydafrika får man ut mer än
6 Mt/år U3Os.
Brytningskostnaden för uranmalm varierar
mycket i USA. I stora dagbrott, som blir av allt
större vikt, är den 4,80—11,50 $/t. Vid
underjordsbrytning blir kostnaden för mekaniserad
drift i stor skala 6—10 $/t och för små gruvor
ca 15 $/t. Bearbetningen av malm av
sandstenstyp kostar i stora fabriker 6—10 $/t,
exklusive amortering och ersättning av större
maskiner. Kostnaden beror mycket på
malmens uranhalt. Denna är i genomsnitt 0,25 %
U3Os för amerikanska malmer, men i vissa
fabriker är den mindre än 0,2 % och i andra
över 0,3 % U3Os.
Kemikalieåtgången bestäms av malmens
egenskaper och är ofta utslagsgivande vid val av
behandlingsmetod. Man använder mest
svavel-syralakning, följd av jonbyte eller extraktion,
men också alkalisk läkning; i tre fabriker
används både sur och alkalisk läkning. I tre
anläggningar utvinns uran ur råfosfat som
biprodukt vid framställning av fosforsyra varvid
det fälls kemiskt ur denna.
I Kanada och Sydafrika är
behandlingskostnaden lägre därför att de fattigare
konglomeratmalmerna med hög kvartshalt förbrukar
mindre mängd kemikalier. I Sydafrika förs
dessutom krossningskostnaden på
guldutvinningen. Malmerna är emellertid fattigare än de
amerikanska; ur malmer från Kanadas Blind
River-distrikt utvinns ca 0,1 % U308 och ur
sydafrikanska guldmalmer 0,05 % U308.
Bituminös skiffer och råfosfat kan hålla 0,005
—0,01 % uran och utgör en uranreserv på mer
än 20 Mt, om man bara räknar med de större
av världens kända förekomster. Den del av
TEKNISK TIDSKRIFT 1 958 /J#7
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
