Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - 1958, H. 45 - Nya metoder - Tungt vatten genom en utbytesprocess, av SHl - Druvsocker som bindemedel för gjutkärnor, av SHl - Springbrunnsbädd för stora partiklar, av SHl
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
120°C. Detta är en kompromiss mellan å ena sidan
växande värmeförbrukning och växande
vattenånghalt i gasfasen samt å andra sidan minskning av
erforderlig kolonnvolym och ökning av
anrikningen. Trycket bör hållas så högt som möjligt för att
gasfasens halt av vattenånga skall bli låg och
energiförbrukningen vid gascirkulationen skall bli liten.
Användbart tryck begränsas dock genom att
svavelvätet kondenseras vid 29,5°C och 22,8 at.
Arbetstrycket är därför lämpligen 18—20 at.
Det anses inte lämpligt att i en kommersiell
anläggning driva den totala anrikningen till mer än
1 000 gånger, då risken för deuteriumförluster vid
pumpar och ventiler blir för stor i sista steget vid
större anrikning. Detta betyder att man kan anrika
ett vatten, hållande 0,015 °/o D20, till 15 °/o D20.
Kostnaden för slutanrikningen från 15 till 99,8 °/o
D20 lär bli mindre än 5 °/o av
föranrikningskost-naden.
I princip kan hela föranrikningen göras i ett steg,
men erforderlig kolonnvolym för en given
produktion av tungt vatten blir då stor och de vatten- och
gasmängder, som måste hanteras opraktiskt stora.
Teoretiskt sett erhålls minsta erforderliga
kolonnvolym vid ett oändligt antal anrikningssteg. Man
har funnit att 2—5 steg är lämpligast i praktiken
(G Weiss i Chemie-Ingenieur-Technik juli 1958
s. 433—440). SHl
Druvsocker som bindemedel för gjutkärnor
I USA har man börjat använda ett bindemedel för
gjutkärnor, bestående av druvsocker (framställt av
majsstärkelse), ca 6 °/o ammoniumsulfat som
katalysator och vanligt bindemedel av stärkelsetyp.
Kärnorna bränns vid 220—230°C och lär bli starkt och
jämnt bundna samt få god hårdhet. Bränningstiden
uppges vara 30—50 °/o kortare än vid användning av
t.ex. snabbtorkande olja som bindemedel.
Vidare lär kärnorna stå bra emot metallsmältan
vid gjutningen. Inga ytsprickor uppstår, och
metallen tränger inte in i kärnan varigenom nödvändig
putsning av gjutstyckena minskas. Efter gjutningen
kan kärnan lätt skakas ut (Iron Age 24 juli 1958
s. 84—85). SHl
Springbrunnsbädd för stora partiklar
För åstadkommande av god kontakt mellan ett fast
ämne och en gas kan man använda en fluidiserad
bädd, t.ex. vid värmeöverföring eller genomförande
av en kemisk reaktion i gasfas vid en fast
katalysator. För att en fluidiserad bädd skall uppstå och
fungera tillfredsställande får det fasta ämnets
kornstorlek emellertid inte gärna överstiga 3 mm. Är
partiklarna grövre, uppstår stora gasbubblor i bädden,
och blandningen i den blir dålig.
Detta fann man bl.a. i Kanada för några år sedan
vid försök att fluidisera vete i en 150 mm kolonn.
Man kunde emellertid undanröja olägenheten genom
att föra in gasen genom ett centralt rör (fig. 1 i
mitten) i stället för genom ett antal hål i en
fördelningsskiva (fig. 1 t.v.). Vid lämplig gashastighet
lyfts nämligen partiklarna i förra fallet i en central
kanal och sprutar ut vid bäddens övre yta som en
springbrunn. I det omgivande rörformiga skiktet
rör sig materialet nedåt i en löst packad bädd,
ungefär som i en rinnande bädd (fig. 1 t.h.).
Fluidisering uppstår vid en viss gashastighet, dvs.
vid ett visst tryckfall i bädden. När gashastigheten
ökas växer tryckfallet först linjärt (fig. 2 t.v.), men
vid en viss punkt 2 avviker relationen från
rätlinjig-het. Bädden börjar då stiga; vid 3 börjar fluidise-
Fig. 1. Från v.t.h. fluidiserad bädd,
springbrunns-bädd och rinnande bädd.
ringen, och vid 4 är hela bädden fluidiserad. Vid
ytterligare ökning av gashastigheten förblir
tryckfallet konstant, medan partiklarnas rörelse blir allt
livligare.
När gashastigheten ökas i en apparat för
springbrunnsbädd stiger denna plötsligt vid en viss
gashastighet genom att en springbrunn bildas inuti den
(2 i fig. 2 t.h.). Med stigande gashastighet växer den
inre springbrunnen i höjd, och vid 3 bryter den
igenom bäddens yta. Vid ytterligare ökning av
gashastigheten avtar tryckfallet i bädden långsamt.
Totalt är tryckfallet i en springbrunnsbädd mindre än
i en lika tjock fluidiserad bädd därför att en stor
del av gasen passerar genom ett hål i bäddens mitt.
Fluidisering används vanligen för pulver med 0,04
—0,25 mm kornstorlek. Vid 0,35—3 mm
kornstorlek kan man använda såväl fluidiserad bädd som
springbrunnsbädd. Värmeöverföringen från en
upphettad vägg till bädden blir avsevärt bättre för den
förra än för den senare. Materieöverföringen tycks
bli något sämre i en springbrunnsbädd än i en
fluidiserad eller vilande bädd.
Springbrunnsbädden kan emellertid med fördel
användas för material som är alltför grovkornigt för
fluidisering. Man har sålunda experimenterat med
torkning av cellulosaacetat och vedflis i
springbrunnsbädd. I dessa fall var materialet i så stora
bitar att fluidisering var omöjlig. Cellulosaacetatet
bestod av upp till 25 mm stycken av filtad fiber.
Flisen var i allmänhet platt, de största styckena
30 X 25 X 6 mm.
I båda fallen kunde en springbrunnsbädd
åstadkommas efter justering av apparat och gashastighet.
Relationen mellan materialets partikelstorlek,
gashastigheten, gasinloppets diameter och bäddhöjden
är kritisk. Vid en viss partikelstorlek och kolonndia-
TEKNISK TIDSKRIFT 1958 J ]fij
Fig. 2.
Gashastighet och
tryckfall i t.v.
fluidiserad bädd,
t.h.
spring-brunnsbädd;
- växande
[-och–-avtagande gashastighet.-]
{+och–-av-
tagande gas-
hastighet.+}
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
