- Project Runeberg -  Teknisk Tidskrift / Årgång 88. 1958 /
1213

(1871-1962)
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - 1958, H. 45 - Nya metoder - Springbrunnsbädd för stora partiklar, av SHl - Det solida gummidäcket kommer igen — som reservdäck? av E Br - Koncentration av salpetersyra med magnesiumnitrat, av SHl - Perklorylering — ett enhetsförfarande, av SHl

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

Fig. 1.
Flyt-schema för
koncentration av
salpetersyra
med
magne-siumnitrat.

Fig. 1. Massivt reservdäck att anbringas utanför det
skadade däcket.

meter erhålls springbrunnsbädd, om gasintagets
diameter understiger ett visst värde. Största
användbara bäddhöjd bestäms av kolonnens och gasintagets
diametrar (C B Covan, W S Peterson & G L
Os-berg i Engineering Journal maj 1958 s. 60—64).

SHl

Det solida gummidäcket kommer igen —
som reservdäck I

I USA provkörs nu en ny typ av reservdäck, som
endast är 3 cm brett och består av massivt gummi.
Däcket väger 13 kg och anbringas utanför det
punkterade däcket (fig. 1). Dess diameter är tillräckligt
stor för att förhindra det skadade däcket att nå
vägbanan. Det uppges att man utan risk kan köra
med hastighet av ca 65 km/h med ersättningsringen
påmonterad. Av betydelse är, att detta reservdäck
endast upptar ungefär 1/s av ett vanligt däcks
volym. Man väntar, att denna nyhet kommer att bli
standard för en del amerikanska bilar i en nära
framtid. E Br

Koncentration av salpetersyra
med magnesiumnitrat

Salpetersyra bildar en maximiazeotrop med vatten
och kan därför inte erhållas vattenfri genom enkel
destillation. Vanligen använder man svavelsyra för
att binda vattnet i azeotropen så att praktiskt taget
vattenfri salpetersyra kan erhållas som destillat.
Denna metod har olägenheten alt en dyrbar
koncentration av svavelsyran behövs och att svårlösta
korrosionsproblem uppstår.

Aterflöde

I USA har man emellertid nu utarbetat en ny
metod vid vilken magnesiumnitrat används i stället för
svavelsyra. Processen har under ett år provats i en
anläggning för 50 t/dygn och har nu börjat
användas i fullstor skala. Genom att svavelsyran bortfallit
har man kunnat använda billigare
konstruktionsmaterial till apparaturen och har kunnat övergå
från fyllkropps- till klockbottenkolonner som
medger större avverkning.

Enligt uppgift är den nva processens driftkostnad
hälften så stor som de gamla metodernas;
investeringskostnaden är 30—40 % lägre; utbytet av syra
är något högre (99 °/o); syrans kvalitet är högre
(renhetsgrad över 99 °/o, sulfatfri); luftförorening
undviks, och anläggningens underhållskostnader är
mindre. Den nya processen lämpar sig emellertid
bara för behandling av ren syra direkt från en
syrafabrik; vid koncentration av återvunnen salpetersyra
i en fabrik, där nv eket svavelsyra är tillgänglig, är
de äldre metoderna mer ekonomiska.

Det för koncentrationen erforderliga
magnesium-nitratet görs av magnesiumkarbonat och
60—51-pro-centig salpetersyra, erhållen genom oxidation av
ammoniak. Den erhållna lösningen går till en
indunstare (fig. 1) där den koncentreras till 72 °/o
Mg(N03)2. Vid mer än 100°C temperatur matas den
in vid mitten av en kolonn. Saltet måste vara
praktiskt taget fritt från fri salpetersyra (halt högst
0.1 %>) för att korrosion skall undvikas.

Den vattenhaltiga syran (60—61 °/o HNOs) förs in
i kolonnen på ungefär samma höjd som
magne-siumnitratet. Detta binder vatten så att vattenfri
syra avgår från kolonnens topp som destillat; en
del av den förs tillbaka som ålerflöde. Från
kolonnens botten avgår en saltlösning med 170—180°C
temperatur, hållande 55—70 °/o Mg(NOa)2. Den
indunstas till 72 °/o och används på nytt. Praktiskt
taget inget salt lär förloras (Chemical & Engineering
News 9 juni 1958 s. 40—41). SHl

Perklorylering — ett enhetsförfarande

Man kan substituera väteatomer i aromatiska
kärnor genom reaktion med perklorylfluorid CI03+F~,
som man 1952 började tillverka i USA. Härvid binds
perkloryljonens kloratom direkt vid kärnans
kolatom och inte över en syreatom som vid införande
av en perkloratgrupp. Vid perklorylering används
aluminiumklorid som "katalysator", men processen
är ingen riktig Friedel—Crafts-reaktion, eftersom
aluminiumkloriden deltar i reaktionen och inte kan
återvinnas. En mol klorväte bildas per mol
perklorylfluorid Bäknat på denna blir utbytet ca 90 °/o.

Reaktionen är ovanlig, eftersom perklorylfluorid är
ett starkt oxidationsmedel som kunde väntas bryta
ned den aromatiska ringen. I stället går
substitu-tionsreaktionen relativt lätt.

Den perklorvlerade aromatiska föreningen används
som råvara vid framställning av andra derivat som
kan utnyttjas som sprängämnen, färgämnen och
utgångsmaterial för läkemedel. Man kan sålunda
använda t ex. 3-perklorylacetanilid för tillverkning
av bedövningsmedel och färgämnen;
3-nitroperklo-rylbensen har en lämplig syrehalt för användning
som sprängämne, och 3-aminoperklorylbensen, som
kan diazoteras, kan ge nyttiga färgämnen.

Fastän perklorylering av organiska föreningar
torde bli det viktigaste användningsområdet för
perklorylfluorid, bör denna ockkå kunna utnyttjas
inom oorganisk kemi. Då den är perklorsyrans
svra-fluorid kan den nämligen ge nya salter, såsom
barium-, kalium- eller silverperkloramid; amidgruppen
C103NH— är ny för den oorganiska kemin. Perklor-

TEKN ISK TI DSKRI FT 1958 1213

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Tue Dec 12 02:42:38 2023 (aronsson) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/tektid/1958/1239.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free