Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - 1958, H. 46 - Radial-axialturbin med stort ångavlopp, av Carl Larsson
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Fig. 4.
Durax-turbin med fyra
avlopp.
Fig. 5. 110 MW
kondensmaskin
DAK95 med
fyra avlopp och
vätgaskylda
generatorer
(ena hälften av
aggregatet).
av ventiler i överföringsledningarna från
radial- till axialdel kan ångmängden till
kondensorn varieras kontinuerligt från noll till full
mängd beroende på önskat förhållande mellan
elenergi och värmeeffekt.
Durax-principen medger slutligen en optimal
placering av erforderligt antal avtappningar
för matarvattenförvärmning, fig. 6. Här finns
plats för fyra avtappningar i radialsystemet,
en mellan radial- och axialdel och slutligen
två i axialdelen, vilket skulle innebära totalt
sju avtappningar, och det är tillräckligt för de
flesta tillämpningar. Större antal förekommer
visserligen, men endast i samband med
mel-lanöverhettning och då kan ytterligare
avtappningar placeras omedelbart efter
högtrycksturbinen eller i denna.
Förbättring av verkningsgrad
A vloppsförluster
En detalj som ägnats stor uppmärksamhet i
utvecklingsarbetet är som synes
avloppsförlusterna men det är inte bara avloppsarean som
bör beaktas i detta sammanhang. En stor del
av hastighetsenergin efter sista skoveln kan
nämligen återvinnas i en efterföljande
diffusör och vi har därför gjort omfattande
strömningsundersökningar i modellskala för att
fastlägga gynnsammaste areafördelningen i
såväl den inre diffusorn som hos
transportvägarna ned till kondensorn. Även diffusorn
efter radialsystemet har ägnats ett ingående
studium teoretiskt och experimentellt, liksom
strömningsförhållandena över till axialdelen.
Vätgaskylning
I större maskiner har vätgaskylning av
generatorn införts (fig. 5) och motivet härtill har
varit en förbättring av verkningsgraden.
Motivet var däremot ett helt annat då vätgaskylning
först användes utomlands. Man hade nämligen
kommit till så stora enheter att det visade sig
svårt att få fram tillfredsställande smiden för
generatorrotorerna. Vätgaskylning gjorde det
emellertid möjligt att väsentligt öka effekten
med bibehållen storlek på rotorsmidet och när
man väl lärt sig knepet har det visat sig
ekonomiskt även för mindre storlekar. Ett av
problemen vid vätgaskylning är att åstadkomma en
effektiv avtätning vid axlarna. Den tätning som
Stal använder går i princip ut på att i en spalt
runt axeln får olja strömma i båda
riktningarna längs denna, dels mot vätgasrummet och
dels mot lagret.
Högre tryck och temperatur
Som tidigare nämnts har kravet på bättre
verkningsgrad styrt utvecklingen mot allt högre
tryck och temperatur. Denna utveckling har
möjliggjorts främst genom varmhållfasta
material, men även med dessa material har det
ställts stora krav på konstruktionernas
utformning såväl i panna som turbin. Samtidigt
som konstruktionen skall tåla det höga trycket
vid en hög temperatur måste den göras
värme-elastisk och det kan därför vara av intresse
att se hur detta har lösts i en radialturbin.
Genom att ångan tas in i centrum av
maskinen får man små dimensioner på de delar,
som skall ta det höga trycket och den höga
temperaturen, fig. 7. Ångan leds in i en
sidoplatta genom rör, som förbundits
värmeelas-tiskt med den kallare delen av plattan
samtidigt som dessa rör kan expandera radiellt
relativt den varma ångkammaren. Denna styrs
axiellt av klackar, som medger en radiell
expansion på styrpinnar i förhållande till den
kallare sidoplattan. Samtidigt tar dessa klackar
upp de stora axiella tryckkrafterna från
laby-rinttätningen och för över dessa till
turbinhuset.
Strålningsskydd har lagts in för att minska
värmetransporten till sidoplattan, som bör
hållas "kall" då den fästes i turbinhuset.
Tur-binskivan har utformats i ett stycke med
axeltappen, som i den kalla änden fixeras i en
detalj, som utformats dels med lagergång och
dels med kopplingsfläns mot rotorn i övrigt.
De båda yttre delarna av turbinskivan styr på
den inre via radiella pinnar, vilket minskar
de värmespänningar man annars skulle få då
temperaturen faller ifrån turbinskivans
centrum ut mot periferin.
Denna konstruktion har utformats för
ångtemperaturen 565°G och då kan man
fortfarande använda ferritiskt material. Om man
går till högre temperatur måste troligen
auste-nitiskt material eller dyrbarare varmhållfasta
material tillgripas i de delar, som utsätts för
den höga temperaturen. I denna konstruktion
skulle man emellertid slippa undan med dyr-
TEKN ISK TI DSKRI FT 1958 1223
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
